Sida 738
Farsalos
otrohet mot deras äkta män. Kvinnorna äro alltid framställda som sinnliga, lögnaktiga, trätgiriga, härsklystna, männen som beskedliga stackare, hvilka på ett eller annat sätt bedragas. Ofta är det en präst eller en munk, som är älskare. Tonen är nästan alltid ytterst grof, men ej sällan kvick och ger en god föreställning om tidens råbarkade samtalsspråk. Karaktärsskildring i högre mening finnes icke; farsen rör sig endast med några konventionella typer. Många af dessa franska farser äro emellertid i sin art ytterst kvicka och fulla af komik. Såsom mästerverket betraktas L'avocat Pathelin (omkr. 1470). Då renässansen 1549 inbröt öfver Frankrike, vände sig Plejaden (se d. o.) äfven mot farserna. Dess egna lustspel efter klassiskt mönster voro emellertid ännu öfvervägande farser. Icke ens när de glada sällskapen omkr. 1580 upphörde att utöfva sin verksamhet, utdog farsen. I början af 1600-talet fanns i Paris på Hotel de Bourgogne (den äldsta stående teatern i Frankrike) ett mycket berömdt sällskap af farsörer, hvilka ofta åtnjöto äran att spela inför Henrik IV själf. De bekantaste af dessa typer voro Turlupin, Gaultier-Garguille och Gros-Guillaume. Redan vid denna tid rönte den franska farsen inverkan från den italienska farsen och commedia dell'arte. Den höll sig som härskande lustspelsform ända fram till Molières dagar. Många af dennes lustspel, t. ex. "Le médecin malgré lui", "Le malade imaginaire" m. fl., äro intet annat än farser. Molière införde emellertid det högre lustspelet med djupare karaktärsskildring. Likvisst fortlefde alltjämt den konstlösare komiska situationsbild, som farsen är, och den har ännu i våra dagar representanter. Men liksom den redan under medeltiden uppträdde i många former och under skilda namn, så äfven i våra dagar. Under namnen vaudeville, comédie-vaudeville, vaudevillerevue, fantaisie o. s. v. döljer sig ofta helt enkelt en fars.
Från Frankrike har farsen sedan spridt sig till andra länders litteratur. I Tyskland uppträder den under 1400- och 1500-talen under namnet Fastnachtsspiel. Äfven i England uppfördes liknande stycken redan på Edvard I:s tid (1272- 1307); genren höjdes sedan litterärt, hufvudsakligen af John Heywood, som tillhörde Henrik VIII:s hofhållning (1509-47). Den undanträngdes emellertid redan under den Elisabetska tiden af Shaksperes och hans samtidas romaneska lustspel samt af Ben Jonsons antikiserande karaktärskomedier. I Italien funnos vid slutet af 1400-talet många sällskap och författare, som intresserade sig för farsen. Den uppgick emellertid på 1500-talet i commedia dell' arte. Likaledes utgör farsen en bestämd del i den spanska teaterns repertoar; den gick där länge under namnet entremesas.
Litt.: E. N. Viollet Le Duc, "Ancien théâtre français" (10 vol.), Fournier, "Le théâtre français avant la renaissance" (1873; 2:a uppl. 1880), Mabille, "Choix de farces" (1872-73), Le roux de Lincy och Michel, "Recueil de farces" (1837), P. Lacroix, "Recueil de farces, sotties et moralités", Picot och Nyrop, "Nouveau recueil de farces françaises des XV. et XVI. siècles" (1880), Petit de Julleville, "Les comédiens au moyen âge" (1885), "Répertoire du théâtre comique en France au moyen âge" (1886), "La comédie au moyen age" (s. å.), O. Levertin, "Studier öfver fars och farsörer i Frankrike mellan renaissancen och Molière" (1888), Mortensen, "Medeltidsdramat i Frankrike" (1899), och Jacobson, "Det komiske dramas oprindelse og udvikling i Frankrig for renaissancen" (1903). J- M-
Fars 1. Farsistan (fordom Persis), provins i södra Persien, begränsad i s. af Persiska viken, in. v. och n. af Arabistan, Isfahan och Jesd och i ö. af Kirman. Areal omkr. 137,700 kvkm. F. är, med undantag af vägen mellan Buschir, Schiras och Jesd, en af de ofullständigast kända trakterna i Persien. I fysiskt afseende delar man landet i tre regioner: Garmsir l. Deschtistan ("varmt område"), det ökenartade kustlandet längs Persiska viken, Tengsir eller Tengistan ("passens land"), omkr. 1,000 m. ö. h., och Serdsir l. Serhad ("kallt område"), det inre höglandet (1,500-2,000 m. ö. h.), som genomskäres af flera höga, med hvarandra parallella bergskedjor, hvilkas sluttningar bära skog. Den högsta toppen är Kuh-i-Buhl (4,320 m.). De mellan dessa kedjor liggande dalarna och slätterna äro af persiska skalder prisade för sin skönhet och i allmänhet mycket fruktbara. F. har många, men små floder. Några af dem flyta till kusten, såsom Prestaf och Sefid-Rud, andra förlora sig i stora saltsjöar, som sakna aflopp. De största bland dessa sjöar äro Niris (Deria-i-Nemek l. Deria-i-Niris, fordom kallad Bachtegan, 1,550 m. ö. h.), i hvilken floden Bendemir utfaller, samt Mahalu, i hvilken Schirasslättens vattendrag utmynna. Produkter: ris, dadlar, oliver, vin, bomull, tobak, koschenill, silke samt rosor, af hvilka beredes rosenolja. Befolkningen, hvars antal ej ens approximativt kan uppgifvas, tillhör, med undantag af några invandrade arabstammar, den iranska familjen. I F., liksom i det öfriga Persien, sönderfaller den i två klasser: den bofasta stads- och bybefolkningen samt nomader i bergstrakterna. Den senare klassen är den talrikaste och består hufvudsakligen af lurer, som delas i två grupper: bach-tijarer, till hvilka kuhgelurerna höra, och feili. De uppgifvas räkna inalles 18,000 familjer. Dessa stammars språk är persiska, men en dialekt, som märkbart skiljer sig från skriftspråket. - De viktigaste städerna äro hufvudstaden Schiras och hamnstäderna Buschir och Bender Abbas. - F. har större historiskt intresse än någon annan provins i Persien. Där regerade Kyros, grundläggaren af den persiska monarkien. Därifrån har namnet Persien utgått, som sträckt sig öfver hela Iran; där är, med ett ord, nationens urhem. Där ha också de forna nationella dynastierna, akemeniderna och sasaniderna, efterlämnat de flesta minnesmärkena, i Persepolis, Istakar, Nak-i-Rustem, Darab m. fl. ställen, som ännu kräfva forskares undersökningar.
Farsalos (grek. (Pägoalos, lat. Pharsalus,nygrek. Fersala), stad i grekiska landskapet Tessalien vid floden Enipeus, bekant genom den för världens öde afgörande drabbning, som i dess närhet utkämpades mellan Caesar och Pompejus (48 f. Kr.) samt slutade med den senares fullständiga nederlag. Drachme från Farsalos, med Athenas hufvud på åtsidan. A. M. A
Källa: Project Runeberg ·
