Sida 379
Epitome
böja sig alla samtidigt och utomordentligt hastigt åt samma håll, ungefär såsom man kröker ett finger, och rörelsen fortskrider i riktning från lungorna till näsmynningarna. Genom denna oaflåtliga s. k. cilierörelse försättes det innehåll i respirationsvägarna, som är närmast epitelet, i en med cilierörelsen likartad strömning. Därigenom hejdas främmande skadliga beståndsdelar att intränga i lungorna. Insprängda bland dessa cilieförande cylinderceller uppträda äfven slemafsöndrande celler utan cilier (2 å fig. 5). Ökas af en eller annan anledning det slem dessa celler bilda öfver den normala mängden, så aflagras detta i stor utsträckning på ytan af slemhinnan, hvarigenom ciliernas rörelse hämmas; och skadliga ämnen, t. ex. infektionsämnen, bakterier, finna då vägen tillgängligare för ett framträngande till de djupare liggande delarna af andningsapparaten. Om cilieförande epitel i äggledarna och lifmodern samt hos de manliga könscellerna och hos en del lågt stående djurformer se Cilier. Fig. 6. Från munslemhinna. a område med oförändradt epitel; b område, som förändrats genom hvita blodkroppars genomvandring; 1 hvita blodkroppar, som genomvandra och därvid uppluckra epitelet; 2 hvita blodkroppar i slemhinnans bindväfslager. Ett till sin normala sammansättning oförändradt epitel bildar en barriär mot skadliga ämnens inträngande genom detsamma. Genom t. ex. en munslemhinnas epitel, som befinner sig under fullt normala förhållanden, kunna bakterier säkerligen ej intränga från munhålan, där ju städse otaliga mängder af sådana förekomma, ned i underliggande bindväf. Skulle de emellertid ha kunnat intränga dit, stode dem vägen lätt öppen för vidare utbredning i kroppen. Nu är emellertid förhållandet, att den bindväf, på hvilken nämnda epitel hvilar, är å många ställen särdeles rik på hvita blodkroppar, leukocyter, hvilka ha benägenhet att genom epitelet vandra in i munhåla och svalg (fig. 6). Alldeles särskildt rikligt förekomma dessa leukocyter i munhålans, tungans, svalgets och gommens s. k. tonsiller eller mandlar, ökas där leukocytemas mängd genom någon retning öfver det normala måttet, så blir inom samma områden till följd af den massvis skeende genomvandringen af leukocyter genom epitelet (se fig. 6) detta senare så uppluckradt och förändradt, att detsamma ej längre förmår utestänga bakterierna, utan dessa vandra ned i underliggande bindväf, där de åstadkomma inflammatoriska förändringar (angina, halsfluss), eller också med lymfbanorna förflyttas till aflägsnare kroppsdelar. Munhålans och svalgets tonsiller kunna därför på grund af de normala histologiska förhållandena å dessa ställen af slemhinnan bilda en synnerligen betydelsefull ingångsport för bakterier i människokroppen. Däraf regeln att med noggrannhet vårda sig om munnens och svalgets hygien.
2. Bot., kronbladens och ståndarnas öfverhud; det afsöndrande cell-lager, som omgifver schizogena sekretgångar. 1. E. Hgn.
Epitelceller (se Epitel), bot. Se Sekret. Jfr Cellväfnad 7.
Epitelialkräfta, med. Se Kräfta.
Epitelsvulster. Se Svulst.
Epitem (af grek. epi, på, och thema, sättning, placering), bot. Se Vattenporer.
Epitet (grek. epitheton, af epi, bredvid, och thetos, ställd), språkv., biord, hvilket utan paus ansluter sig till hufvudord för att angifva en egenskap hos detta (jfr Attribut). Från logisk synpunkt skiljer man mellan det för begreppsbestämningen nödvändiga epitetet, epitheton necessarium, och det blott prydande eller utsmyckande, ep. ornans. Till sistnämnda slag hör äfven det, företrädesvis i folkepos brukliga, "stående epitetet", ep. perpetuum, hvilket alltid tillägges något visst föremål, så ofta detta namnes, t. ex. hos Homeros uttrycket "den snabbfotade Akilles", i Runebergs "Elgskyttarne" "den förståndige Petrus". Som stilistiskt medel är epitetet af den största vikt vid den estetiskt verkande framställningen. Se uppsatser af E. Törnebladh i "Förhandlingar vid sjätte nordiska filologmötet" (1903) och E. G:son Berg i "Språk och stil", V (1905) samt A. Noreen i "Vårt språk", V (1904 ff.). A. M. A.*
Epithalamium, lat. (grek. epithalamion, af epi, vid, och thalamos, brudgemak), hos grekerna ursprungligen den sång, hvilken en kör af ynglingar och flickor uppstämde utanför ett nygift pars brudgemak (jfr Bröllop, sp. 461); sedermera hvarje med anledning af en bröllopshögtidlighet författadt kväde. Ofta behandlades i ett epithalamium äfven mytologiska ämnen, såsom i Catullus', sannolikt efter alexandrinskt mönster författade växelsång, "Epithalamium Pelei et Thetidos", d. v. s. kväde öfver Peleus' och Thetis' bröllop. A. M. A.
Epitheliom (jfr Epitel), med., en form af kräftsvulst (se Svulst).
Epithelium. Se Epitel.
Epithema (grek., något pålagdt), med., föråldrad benämning på fuktigt omslag, baddning, som anbringas på något sjukt kroppsställe. C. G. S.
Epitheton, grek., biord. Se Epitet.
Epitome (grek. epitome, afskärning, förkortning),
Källa: Project Runeberg ·
