Sida 113
Elektricitet
drefs hon ur hemmet och förde därvid med sig den unge Orestes, hvilken öfverlämnades till konung Strofios i Fokis för att uppfostras. För att hämnas sin fader förmådde E. sedermera sin broder att dräpa Aigisthos och Klytaimnestra. Hon förmäldes med Pylades och födde denne två söner, Medon och Strofios. Euripides låter henne först vara gift med en man af ringa stånd. Hennes historia behandlades dramatiskt af Aischylos, Sofokles och Euripides. Jfr Orestes. - E. var äfven namnet på en syster till Kadmos (efter henne hade den "elektriska porten" i Tebe sitt namn) och på en af plejaderna (se d. o.).
(A. M. A.)
Elektricitet, fys. Om man gnider ett glasrör eller en lackstång mot t. ex. rockärmen, få de egenskapen att draga till sig lätta kroppar, t. ex. pappersbitar. Denna genom gnidning eller friktion framkallade egenskap uppmärksammades, ehuru i ringa grad, redan i forntiden, företrädesvis, synes det, hos bärnsten, som grekerna kallade elektron, och med anledning däraf har man kallat det tillstånd, hvari kroppar genom friktion försatts, för elektriskt och den förutsatta, osynliga agens, som utöfvar inverkan, elektricitet. Den genom gnidning framkallade effekten benämnes friktionselektricitet l. statisk elektricitet till skillnad från elektricitet, som produceras på andra sätt, hvilken likväl, såsom Faraday visade, förhåller sig såsom friktionselektriciteten. Det är först under de tre sista århundradena, som elektricitetens naturkraft blifvit flitigare studerad, och först på 1800-talet blef den praktiskt använd. Bland elektricitetslärans förste grundläggare var den engelske läkaren W. Gilbert (f. 1540, d. 1603), som i ett 1600 utkommet verk redogjorde för sina undersökningar. Utom bärnstenen och lynkurion - de enda ämnen antiken kände såsom elektriserbara - fann Gilbert en mängd andra, hvilka förhöllo sig på liknande sätt, såsom ädelstenar af flera slag, glas, svafvel, kolofonium (harts), gummilacka och stensalt m. fl. Tillika påvisade han, att friktionen är ett nödvändigt villkor för uppväckande af elektricitet, men att det gifves kroppar, särskildt metallerna, som icke därigenom blifva elektriska, ehuru äfven dessa, om de, såsom kompassnålen, upphängas på en spets eller på en fin tråd, äro underkastade den elektriska attraktionen. Märkvärdigt nog iakttog Gilbert endast den elektriska attraktionen, men ej repulsionen, hvaraf man kan inse, att han icke kände elektricitetens dualistiska natur, eller att det gifves mer än ett slags elektricitet, hvilket äfven framgår däraf, att bland de af honom uppräknade ämnena förekomma sådana (glas och svafvel m. fl.), hvilka hafva alldeles motsatta elektriska egenskaper. Under de hundra åren närmast efter Gilberts död utvecklades elektricitetsläran föga, om ock enstaka rön af intresse gjordes, af Otto v. Guericke, Hawksbee m. fl. Märkligare framsteg skedde först genom engelsmannen St. Gray (f. 1696, d. 1736), som upptäckte, att vissa kroppar (t. ex. metall, linnetråd) lätt öfverföra elektriciteten, under det andra (t. ex. silke, glas) göra betydligt motstånd mot densamma, till hvilken senare afdelning just de kroppar visade sig höra, som man företrädesvis funnit ega förmågan att utveckla elektricitet. Det förra slaget kallas ledare, de senare oledare eller isolatorer. Genom denna Grays upptäckt blef det möjligt att öfverföra den på en kropp utvecklade elektriciteten till en annan kropp och där kvarhålla den, genom att omgifva den senare kroppen med oledande ämnen (isolera densamma). Genom att göra sig till nytta denna viktiga upptäckt lyckades det icke långt därefter (1733) en fransk fysiker, C. F. Dufay (f. 1698, d. 1739), att uppvisa de motsatta egenskaperna hos elektricitet, framkallad på olika ämnen, bl. a. glas och lack, då dessa gnidas med ylle. Efter en dylik gnidning attraherar såväl glaset som lacket lätta kroppar och stöter dem efter attraktionen ifrån sig. Om ett sådant lätt föremål, exempelvis en på en silkestråd upphängd kula af flädermärg, först blifvit berördt med den gnidna glasstången, så förhåller det sig sedan ganska olika till elektriserade föremål: det repelleras af en gniden glasstång, men attraheras af lack och svafvel m. m. Om kulan först berörts med lackstången, blir förhållandet motsatt. Dufay benämnde de båda slagen "glaselektricitet" och "hartselektricitet". Nu kallar man dem positiv och negativ elektricitet.
För att förklara de elektriska företeelserna äro olika teorier uppställda. Enligt det vanliga, af Dufay och Robert Symmer (1759) gifna föreställningssättet (den dualistiska teorien) finnes det två slags elektriska fluida med polärt motsatta egenskaper, nämligen positiv eller + (plus) elektricitet och negativ eller - (minus) elektricitet. Dessa äro båda ovägbara. De förefinnas i det naturliga tillståndet i lika mängd inom hvarje kropp, och elektriseringen består i störandet af denna jämvikt, så att ettdera slaget blir öfvervägande. Båda fluida tillägger man egenskapen att repellera partiklar af samma, men attrahera partiklar af motsatt slag, och de elektriska attraktionerna och repulsionerna mellan kropparna betraktas endast såsom verkningar af de krafter, hvilka hafva sin orsak i dessa fluida. Kropparna röra sig således under inverkan af elektriciteten därför, att på dem äro anbringade elektriska fluida, hvilka till följd af luftens isolerande egenskap icke bortgå. En annan åsikt (den unitariska teorien), att det gifves endast ett enda elektriskt fluidum, uttalades först af B. Franklin (f. 1706, d. 1790) och har i senare tider upptagits och utvecklats af E. Edlund (1873). Enligt denna åsikt betingas positiv laddning af ett öfverskott af elektriskt fluidum öfver det, som är karakteristiskt för oladdade kroppar. Negativ laddning motsvarar en brist på elektriskt fluidum (jfr Elektron). Enligt dessa meningar verkar elektriciteten, likasom tyngden, på afstånd, och en elektriskt laddad kropp är sätet för den elektriska laddningen.
Sedan M. Faraday (1791-1867) funnit, att verkan emellan två elektriskt laddade kroppar är beroende på det mellanliggande isolerande mediets natur (se Dielektricitetskonstant), uttalade han den uppfattningen, att elektricitetens säte är att söka i det isolerande mediet och ej på ytan af de laddade kropparna, såsom man dittills vanligen föreställt sig. Denna åsikt utarbetades ännu mer af den engelske fysikern J. C. Maxwell (1831-79), hvars teori för elektricitetens natur numera är allmänt antagen. Han visade, att de elektriska företeelserna försiggå uti ljusetern, hvilken antages genomtränga hela världsalltet. Sedan H. R. Hertz (1857-94) dragit åtskilliga slutsatser ur Maxwells
Källa: Project Runeberg ·
