Sida 189
Elektrokemiska teorien
("dödens herre" - mot difteri), "lord" (nafvelbråckmedel - namnet antaget af artighet mot en engelsk lord). Äfvenså nämnes röd, gul, blå, grön och hvit "elektricitet". Hvarje medel motsvaras af en bokstaf; små siffror efter bokstafven (S1, S2 ...) angifva utspädningen (dilutionen eller potensen). Utspädningarna äro ej så höggradiga som de Hahnemannska. De olika medlen svara ej blott mot vissa sjukdomsformer, utan äfven mot förändringar i vissa organ, så t. ex. "antiscrofuloso" i första potensen (S1 mot förändringar i magsäcken, S2 mot sådana i nerverna, gallan och blåsan, S3 i ryggraden och huden etc. För anbringande af "elektriciteterna" gäller ett schema öfver människokroppen, hvarå vissa punkter äro angifna med tecken i de olika "elektriciteternas" färg. Utom små gryn och droppar användas salfvor m. m. - det hela hemlighetsfullt och absolut obegripligt. För ställande af sjukdomsdiagnoser anlitades ofta Péczelys "ögondiagnos" (se d. o.). Om man af misstag använder oriktig medicin, medför detta ingen skada - blott förlust af tid och litet penningar; skulle en skadlig verkan inträda, beror det på, att man användt rätt medicin i för stor mängd. - Akuta sjukdomar, rätt skötta, äro till gagn, ty de rena blodet. Börjas behandlingen af en sådan sjukdom under första dygnet, botas den alltid på 2-10 dagar - annars har slarf vid behandlingen egt rum. Död i akut sjukdom är vid bruk af Mattei-medel beroende antingen "på olyckshändelse eller på Guds orubbliga vilja". De kroniska sjukdomarna äro "bortfuskade" akuta sådana, i allmänhet beroende på vanliga läkares ingripande, på vaccination e. d. - Ryktet om Matteis kurer spreds snart; en och annan läkare slöt sig till honom. 1867 kunde 20,000 behandlade fall publiceras. Mattei tillhandahöll länge sin medicin gratis; på grund af att andra förfalskade densamma eller sålde den för höga pris, ansåg han sig böra taga någon ersättning; hemlighetsfullheten försvarade han med, att han endast genom den kunde skydda sina medel mot efterapningar. Han ville hembjuda sin metod åt italienska staten, men fordrade som vederlag, att på alla apotek i landet endast Mattei-medicin skulle tillhandahållas; erbjudandet afslogs emellertid. Han förlade då hufvuddepån till Mangalore i Indien, där ett sjukhus fanns för behandling af spetälska med Mattei-medicin. Efter störtandet af påfvens politiska makt 1870 började motgångar hopa sig för Mattei: förföljelser, processer, höga böter haglade - t. o. m. mordförsök lära ha förekommit. - Han dog 1896. Åt hvem han anförtrott hemligheten af sina läkemedels beredning, är ej kändt. Sin efterlämnade förmögenhet anförtrodde han åt "de 70-åriges institut", äfven kalladt "Cesare Mattei"; antagligen har han lämnat äfven recepten åt samma personer. Direktör för rörelsen blef snart en Matteis adoptivson. - Elektrohomeopatien är nu spridd i många länder och lär hafva många anhängare. Mattei har väl snarare varit fantast än humbugsmakare. Att metoden skulle ega något värde, finnes ingen anledning att antaga. Jfr N. Liljequist, "Den homeopatiska läkemetoden" (1895; 2:a uppl. 1898) och "Vägledning i elektrohomeopatisk sjukdomsbehandling" (1900). C. G. S.
Elektrokemiska aktiebolaget. Se Bengtsfors.
Elektrokemiska aktinometern, fys. Se Aktinometer.
Elektrokemiska teorien. 1. Fys., den åsikt inom elektricitetsläran, enligt hvilken den elektromotoriska kraften inom ett galvaniskt element beror på den kemiska verksamheten mellan elementets beståndsdelar. (Enligt kontaktsteorien beror kraften på beröringen mellan de i elementet kombinerade metallerna eller metallerna och vätskorna.)
2. Kem. I början af 1800-talet blef elektricitetens inverkan på kemiska föreningar föremål för undersökningar af Berzelius och Hisinger i Sverige (1803) samt af Davy i England (1806). Att ett nära samband mellan de elektriska och de kemiska fenomenen förefinnes, insåg man snart, och flera elektrokemiska teorier uppställdes för att förklara sammanhanget. Davy uttalade 1806 (sedermera utförligt 1812) den åsikten, att de kemiska och elektriska fenomenen måste bero af samma orsak. De elektriska fenomenen visa sig, då kropparna inverka på hvarandra i större massor; de kemiska fenomenen åter inträda i kropparnas allra minsta delar. Stödjande sig på Voltas åsikt, att olika metaller i kontakt med hvarandra antaga olika elektrisk laddning samt på sina egna försök, förklarade Davy, att denna elektriska spänning visar sig hos alla kroppar med frändskap till hvarandra och att spänningen är starkare, i samma mån som frändskapen är större. Föreningen sker därigenom, att, till följd af denna elektriska spänning, de minsta delarna attrahera hvarandra. Vid föreningen neutralisera de motsatta elektricifceterna hvarandra, och en följd däraf är värme- och ljusutvecklingen. Sönderdelning af en förening genom den galvaniska strömmen beror därpå, att denna meddelar föreningens beståndsdelar den laddning de hade, innan föreningen uppstod. En annan elektrokemisk teori uppställdes 1812 af J. S. K. Schweigger, som antog, att alla kroppars minsta delar ega formen af kristaller och att dessa "mikrokristaller" hafva lika många elektriska poler som hörn. Så länge kroppen befinner sig i det fasta och flytande tillståndet, äro de motsatta hörnen laddade med oliknämniga elektriciteter, till följd hvaraf dessa mer eller mindre starkt attrahera hvarandra. Dessa olika elektriciteter i de motsatta polerna äro icke i jämvikt hos de fasta kropparna, men väl hos de flytande, till följd hvaraf de minsta delarna hos en vätska ej så fast attrahera hvarandra. Hos gaser antogos alla polerna ega samma slags elektricitet, hvadan en repulsion mellan de minsta delarna måste uppstå. Schweigger påstod äfven, att olika kroppar ha olika elektricitet i öfvervägande mängd: hos syror t. ex. är den negativa rådande, hos baser tvärtom. Enligt Berzelius' elektrokemiska teori - uppställd 1813, fullständigt genomförd 1819 - finnas hos kropparnas minsta delar, atomerna, elektriska poler med motsatta elektriciteter. Alltefter den ena eller andra elektricitetens öfvervikt vid endera polen är atomen elektropositiv eller elektronegativ. Till följd däraf blifva kropparna mer eller mindre elektropositiva eller elektronegativa mot hvarandra. Af alla grundämnen är syret mest elektronegativt och kalium mest elektropositivt. Föreningen mellan tvenne ämnen beror därpå, att ämnenas med motsatta elektriciteter laddade atomer attrahera hvarandra, hvarvid genom de motsatta elektriciteternas neutralisering värme och ljus utvecklas. Sålunda uppkomna föreningar af första ordningen kunna själfva vara polärt motsatta och ingå nya föreningar af andra ordningen, hvilka
Källa: Project Runeberg ·
