Sida 413
Erik Magnusson
dotter Ingeborgs hand samt blef efter egen begäran dödad på det sätt, att han kastades på spjutspetsar.
Erik, svenska prinsar:
1. E. Birgersson, hertig, jarl Birgers son, (födelseåret obekant), d. 1276, blef, enligt rimkrönikan, af sin fader, men, enligt nyare forskare, först af sin broder Magnus Ladulås 1275 utnämnd till hertig såsom belöning för att han understödt Magnus i striden mot Valdemar. Han beskrifves såsom "en god och from herre" och var en obetydlig personlighet, hvarför ock drottning Sofia, Valdemars gemål, kallade honom "Erik allsintet".
2. E. Valdemarsson, den förres brorson, konung Valdemars son, f. 1272, hölls efter sin farbroder Magnus Ladulås' död (dec. 1290) fången på Stockholms slott, emedan man i honom fruktade en medtäflare om kronan till Magnus' son Birger. Sedan Birger krönts, 1302, lösgafs E. och lefde sedan såsom enskild man i Sverige. Under Magnus Erikssons minderårighet (1319-32) var han medlem af rådet.
Hertig Erik Magnusson. (Från hans sigill.) 3. E. Magnusson, den förres syskonbarn, son af Magnus Ladulås och drottning Helvig, f. omkr. 1282, tillträdde 1302 sitt hertigdöme Södermanland och en del af Uppland samt förlofvade sig s. å. med norske konungen Håkan V:s ettåriga dotter Ingeborg. Den af naturen rikt utrustade, kloke, kraftfulle, i alla ridderliga idrotter framstående E. var vida öfverlägsen sin endast medelmåttigt begåfvade, äldre broder, konung Birger. Han var därjämte djärf och högtflygande i sina planer, ärelysten, ränkfull och föga nogräknad i fråga om medlen. Genom sitt behagliga väsen vann han lätt för sina syften dem, med hvilka han kom i beröring. Hans yngre broder, Valdemar, hertig af Finland, slöt sig helt och hållet till E. och bistod denne i alla hans förehafvanden. Birger, som fruktade sina bröders, i synnerhet E:s äregirighet, tvang dem 1304 att underskrifva en försäkran, afsedd att helt och hållet binda deras händer. Omedelbart därefter lämnade de riket och flydde till Norge, men 1305 förlikte de sig med konungen och återfingo sina hertigdömen, som efter deras flykt indragits till kronan. E. innehade, utom sitt hertigdöme, Konghäll, som han under sin landsflykt fått i förläning af den norske konungen, och norra Halland, hvilket han innehade såsom län af konungen i Danmark. E. förstod inom kort störta Birgers marsk, Tyrgils Knutsson, som stod i vägen för hans ärelystna planer. Erik Magnussons sekret. Han lyckades draga prästerna på sin sida, hvilka stodo i fiendskap med marsken, och förmådde den svage Birger, som gaf efter för det tryck Tyrgils' fiender utöfvade på honom, att afrätta denne sin trogne rådgifvare (1306). Föga mer än ett halft år efter Tyrgils' afrättning fängslades Birger förrädiskt af sina bröder (sept. 1306), hvarefter dessa togo riket i besittning. Birgers svåger - den danske konungen Erik Menved - uppträdde med härsmakt till hans förmån. Den norske konungen, Håkan, stod däremot på hertigarnas sida. 1308 måste dessa, som bragtes i trångmål af Erik Menved, frigifva Birger, men på för honom förödmjukande villkor. Väl fri, sökte Birger hjälp i Danmark, och striden mellan bröderna började genast på nytt. Händelserna togo en för E. ogynnsam vändning. Genom sin dubbla politik och särskildt genom att tvärt emot sitt aftal med Håkan och utan dennes vetskap afsluta stillestånd med Danmark förlorade E. denne konungs förtroende. Håkan återfordrade Konghäll, men E. vägrade. Krig uppstod dem emellan (1308). Konungarna i Danmark och Norge slöto fred (1309) med hvarandra och förbundo sig mot hertigarna. Genom sin härförarskicklighet samt genom klokhet och list lyckades E. afvända stormen. Han afvärjde de ända till Nyköping framträngande danskarnas angrepp (1309). Mot Norge gick han anfallsvis till väga och återeröfrade det af konung Håkan intagna Konghäll (1310). Slutligen afslöts en fred i Hälsingborg (s. å.), genom hvilken Sverige delades mellan Birger och hans bröder. Erik fick Västergötland, Dal och Värmland, Kalmar län samt därjämte norra Halland såsom län af den danske konungen, men förband sig att återlämna Konghäll till konung Håkan. Ehuru E. icke återlämnade Konghäll och dessutom brutit nästan alla sina öfverenskommelser med Håkan, lyckades han dock återvinna denne konungs ynnest och blef 1312 förmäld med hans då elfvaåriga dotter Ingeborg, som 1316 födde honom sonen Magnus (sedermera konung Magnus
Källa: Project Runeberg ·
