Sida 513
Etiopien l. Æthiopien
ensidighet, påvisade, att sedligheten, om dessa ensidigheter skola undvikas, måste betraktas såväl ur synpunkten af dygd som af plikt och af opus morale. En hänvisning på nödvändigheten af att fatta sedligheten på ett konkretare sätt och taga bestämdare hänsyn till dess organiska och individuella karaktär, än förut skett, var därmed gifven, och den utfördes bestämdare af tvenne svenska tänkare Biberg (1776-1827) och Boström (1797-1866). Uppgiften, särskildt för den sistnämnde, blef att på en gång tillgodogöra sig resultaten af Kants undersökningar och, genom att uppvisa ett verkligt innehåll i den af Kant fixerade formen, undvika hans ensidigheter. För vinnandet af detta mål framhöll han, att människans sanna väsen, som äfven för Kant utgjorde all förpliktelses grund, är ett organiskt moment i det rent osinnligt fattade absoluta väsendet och organiskt bestämdt af alla dess innehållsmoment, hvadan det, med bibehållande af sin osinnliga karaktär, måste fattas såsom allsidigt bestämdt eller fullt individuellt. Därigenom undvek Boström den kantiska etikens formalism. Han uppvisade äfven de sidor hos sedlighetens material eller sinnligheten, hvilka äro nödvändiga för en fortgång till positiv rationalism, hvilken ståndpunkt han i etiken intog. - Se vidare Kant, "Kritik der praktischen vernunft" (1788), Schleiermacher, "Grundlinien einer kritik der bisherigen sittenlehre" (1803), Martensen, "Ethik" (1871), samt Sam. Grubbe, "Praktiska filosofiens historia" (1876-77) och "Filosofisk sedelära" (1878 -80). L. H. Å.*
Etikett (fr. étiquette, besläkt. med ty. stecken, fästa, och sv. sticka). - 1. Eg. vidfäst sedel eller plåt med påskrift om namnet, priset, tillverkningsfirman, användningssättet e. d. (t. ex. på buteljer, varor, vetenskapliga preparat, medikamentsflaskor, planterade växter o. s. v.); fabriksmärke. - 2. Sammanfattningen af de genom sedvana och föreskrift fastställda yttre formerna för umgänget i de förnämare sällskapskretsarna och framför allt vid hofven samt diplomater emellan (t. ex. vid fester, audienser, visiter, presentationer, processioner, tilltal, brefskrifning o. s. v.). Sådana former ha funnits hos de mest skilda folkslag. T. o. m. naturfolken iakttaga i många fall en noggrann etikett. I forntiden var etiketten särskildt sträng vid det persiska och det bysantinska hofvet. I nyare tider utbildades den framför allt vid spanska hofvet till en ytterlig grad af detaljering, styfhet och förkonstling. Under 1600- och 1700-talen var den franska hofetiketten tongifvande i Europa. Ifrågavarande betydelse hos ordet etikett uppkom genom de "påskriftsedlar", på hvilka man förtecknade rangordningen mellan de personer, som egde tillträde till franska hofvet. Den stränga etikettens välde bräcktes af franska revolutionen 1789. Af nutidens civiliserade stater har Kina att uppvisa de strängaste och mest mångfaldiga föreskrifterna för höfviskt umgänge.
Etikettera (jfr Etikett), förse med påskrift angående innehållet, benämningen, priset, o. d. .
Etil, tatarernas namn på floden Volga.
Et in Arcadia ego, lat., "äfven jag (näml. har varit) i Arkadien" (d. v. s. njutit en idyllisk lycka), ursprungligen en inskrift, som målaren Schidone (d. 1615) anbragte på en af sina taflor och som återfinnes på målningen "Les bergers d'Arcadie" af N. Poussin (se denne). I öfversättning har uttrycket användts af bl. a. Goethe (som motto på "Italienische reise") och Schiller (i dikten "Resignation") samt G. Wennerberg (i en af "Gluntarne").
Etiolerade (af fr. élioler, bleka), bot., kallas sådana växter, som på grund af ljusbrist äro abnormt utvecklade. Klorofyllet kommer då ej till utveckling, och växterna ha en gul färg, som förorsakas af karotin (se d. o.). Hos dikotyledonerna blifva stamlederna abnormt förlängda, under det att bladen förkrympa; hos gräsen blifva däremot bladen starkt förlängda. H. lin.
Etiologi (af grek. aitia, orsak, och logos, lära), med., läran om sjukdomsorsakerna. Alltsedan man upphörde att betrakta sjukdomarna såsom direkta straff, sända af vredgade gudamakter eller af onda andar, har man egnat de ifrigaste forskningar åt upptäckandet af hvarje sjukdoms naturliga orsaker. Ehuru ännu mycket återstår att i detta hänseende upptäcka, har man dock redan lyckats att i en mängd förut dunkla sjukdomar lägga orsakerna klart i dagen och därigenom vunnit fasta hållpunkter ej blott för bedömandet af sjukdomarnas rätta väsen, utan äfven för deras undvikande och deras botande. Etiologien har således stor betydelse ej blott i och för sig, utan ock för den allmänna hälsovården (hygienen) och profylaxen, för diagnosen och terapien. Då det skulle blifva för vidlyftigt att här ingå i en närmare granskning af de särskilda sjukdomsorsakerna, hvilka äro nära nog lika mångfaldiga och omväxlande som sjukdomarna, kan här blott i allmänhet påpekas de hufvudgrupper af orsaker, som ha det största inflytandet. I afseende på sättet och tiden för deras inverkan har man delat orsakerna i predisponerande och tillfälliga. De förra, som utgöras af ärftliga anlag, osund föda, dålig luft, vaka, ansträngningar, sorg och bekymmer m. m., verka småningom försvagande, nedsättande och, bildligt taladt, liksom förbereda jordmånen, så att ett tillfälligt i organismen inkommande sjukdomsfrö lättare än eljest slår rot och utvecklar sig. Man har vidare skilt mellan inre och yttre orsaker. De förra uppstå genom ärftlighet, en viss ålder, ett visst temperament och vissa konstitutionella svagheter, inneboende i organismen, de senare härröra från luften, marken, klimatet, födan och en mängd utifrån kommande tillfälligheter. Till dessa senare höra t. ex. en mängd smittämnen (jfr Bakteriologi), svampar, giftiga gaser, metallgifter och parasiter ur djurvärlden, såsom binnikemask, trikiner, skabbdjur m. m. F. B.*
Etioper. Se Etiopien.
Etiopien l. Æthiopien (grek. Αἰθιοπία, hebr. Kusch), en hos forntidens folk förekommande benämning dels i vidsträckt bemärkelse på södra delen af den då kända jorden (d. v. s. Afrika s. om Egypten och Libyska öknen samt sydvästra Asien), dels i inskränkt mening landet s. om Egypten vid öfre Nilen mellan Libyska öknen och Röda hafvet, således nutidens Nubien och Abessinien jämte Kordofan och Dar-Fur. Invånarna kallades etioper (grek. aithi'opes, de af solen brände), och ur denna redan hos Homeros förekommande benämning har landets namn härledts. Etioperna omtalas äfven af Herodotos, som indelar dem i östliga, släthåriga (nubier) och västliga, ullhåriga (negrer); de beskrifvas äfven af Ptolemaios och Plinius d. ä. -- De östlige etiopernas land, särskildt det nuv. Nubien, omtalas af de
Källa: Project Runeberg ·
