Sida 512
Etikens historia
sofisterna skakat tron på auktoritetens ofelbarhet och uppställt godtycket såsom norm för rätt och orätt, voro de negativa förutsättningarna för etisk vetenskap gifna. Icke i godtycket, utan i människans guda-artade natur, lärde nu Sokrates, finnes normen för rätt och orätt, och det goda för människan är ej den sinnliga njutningen, utan det rätta handlandet. I utförandet blef Sokrates' etik en dygdelära, en redogörelse för den sinnesbeskaffenhet hos människan, som leder till det riktiga handlandet - själens hälsa. Sin grund har dygden, enligt Sokrates, i den riktiga insikten, ty "den som vet det rätta, han gör ock det rätta", men denna insikt måste vara vetande om människans guda-artade natur. - Samma karaktär af dygdelära behöll etiken hos Sokrates' närmaste efterföljare, hvilka äfven fasthöllo, att dygden måste ha sin grund i riktig insikt. Hos de s. k. ofulländade sokratikerna (cyrenaikerna och cynikerna) nedsjönk den till en eudemonistisk ståndpunkt; hos Platon är den i principen afgjordt rationell. Fasthållande de af Sokrates angifna bestämningarna hos dygden, fattade Platon (d. 347 f. Kr.) denna såsom en människans duglighet att väl förrätta sitt egendomliga värf. Han angaf sedlighetens innehåll vara den sanna verkligheten eller idéerna och dess ändamål dessas förverkligande i det sinnliga. Platons lära blef till följd däraf positivt rationell. Emellertid fann Aristoteles (d. 322 f. Kr.), att dygden har äfven andra förutsättningar än den riktiga insikten. Bland dessa förutsättningar angaf han, hvars antika ståndpunkt hindrade honom att klart inse frihetens vikt och betydelse, hufvudsakligen vana och färdighet. Detta syftar innerst på den sidan i det sedliga lifvet, att det har den kontinuerliga utvecklingens form; men vanan eller seden fattades af Aristoteles på ett så yttre och sinnligt sätt, att detta blef en af anledningarna till, att etiken med honom återgick till högre eudemonism. Det sedliga lifvet fattades af honom såsom ett välordnadt sinnligt lif.
Hade för dessa tänkare den sedliga viljans yttring såsom dygd och god sed, d. ä. såsom grund till och följd af det sedliga handlandet, utgjort hufvudsaken, så inträdde däremot under antikens senare tid en skarpare reflexion på själfva det sedliga subjektet, eller den sedliga karaktären. Därmed förband sig en öfvervägande negativ tendens. Under den helleniska bildningens allmänna förfall sökte det enskilda subjektet lugn och sinnesro genom likgiltighet för hvarje lifsinnehåll. Närmare utfördes denna riktning af epikuréer och stoiker i deras lära om den vise. Under det de förre stannade vid eudemonism, fortgingo de senare till negativ rationalism. Höjd öfver alla öden, likgiltig för det sinnliga, lefver den vise ett själfständigt lif i öfverensstämmelse med världsförnuftet och är sig själf nog. Sedan man vunnit en större erfarenhet i världens elände och syndens djup, kom man omsider till insikt af människans oförmåga att genom egna krafter befria sig från dem och väcktes till det lifligare religiösa medvetande, som besjälar den ny-platonska åsikten. - De hufvudsakliga bristerna i den antika etiken voro, dels att den sidan i det sedliga lifvet, att det är produkt af fri vilja och hvad däraf följer, aldrig fullständigt beaktades, dels att man ej heller kom fram till ett i egentlig mening personligt innehåll i det sedliga lifvet. Dess förtjänster ligga i utredandet af de bestämningar, som oberoende däraf tillkomma sedligheten och af hvilka olika sidor framhållits af de olika skolorna. Bland dessa måste Platon genom sin fortgång till positiv rationalism anses intaga höjdpunkten.
Inom den moderna etiken däremot blef frihetsbegreppet en hufvudsak. En egentlig etik, hvilande på den kristna världsåsiktens bas, möter oss emellertid först hos Kant (1724-1804). Hvad som före honom inom den kristnade mänskligheten uträttades i och för de etiska frågornas lösning är hufvudsakligen att anse dels såsom förberedelser, dels såsom reproduktioner af äldre åsikter. Utgångspunkten för Kant utgjordes af pliktens obestridliga faktum, och etiken fick i hans hand öfvervägande karaktären af en pliktlära. I utförandet blir denna pliktlära strängt rationell, men tillika negativ. Sedligheten fattas såsom den mänskliga viljans autonomi eller själfbestämdhet, för hvilken viljans osinnlighet utgör en förutsättning. Af denna viljans osinnlighet är sedligheten ett uttryck. Bristerna hos Kant ligga dels i den negativa tendensen, dels i brist på innehåll i den sedliga viljan. Kant har väl angifvit sedlighetens formalbestämningar, han har väl utredt, huru viljan måste vilja för att vara sedlig, nämligen att den måste hämta sina motiv ur sitt eget osinnliga väsen, men han har ej på ett lika tillfredsställande sätt besvarat frågan, hvad den måste vilja. Till följd däraf får den kantiska etiken en abstrakt-formalistisk karaktär. - Ehuruväl Fichte (1762-1814) i många afseenden gjort sig förtjänt om etikens utveckling, har han dock ej i någon väsentligare mån lyckats undanröja dessa kantianismens brister. I det mänskliga samhällets lagar och seder trodde sig Hegel (1770-1831) finna det innehåll Kant saknat, och han satte därför sedlighetens . egentliga väsen i en fri subordination under dessa lagar och seder. En objektiv och eudemonistisk tendens kunde han dock sålunda ej undvika, enär det mänskliga samhället i sina historiskt gifna former obestridligen eger en opersonlig och i viss mån sinnlig samt därför tillfällig (konventionell) form. En benägenhet att förblanda väsentligt och tillfälligt blef till följd däraf för Hegel oundviklig. Den panteistiska tendens, som genomgår den hegelska världsåsikten, har jämväl i andra afseenden verkat menligt på hans etik. Äfven det mänskliga samhället är, ehuru högre än individen, en form af världsandens lif, hvilken inför ännu högre former eger en relativ och försvinnande karaktär. Den sedliga viljan får till följd däraf äfven för Hegel intet fast, oförgängligt innehåll; det moraliskt rätta visar sig äfven från denna sida vara behäftadt med tillfällighet och sakna verklig rationell renhet. Den moderna pessimismen, sådan den framträder hos Schopenhauer (1788-1860) och v. Hartmann (1842-1906), kan också därför sägas vara ett uttryck för den tröstlöshet, för hvilken den råkar ut, som, otillfredsställd med viljans omedelbart gifna innehåll, känner behofvet af ett annat sådant, men ej lyckats finna det. Sedan dessa tänkare visat sinnevärldens elände och skingrat de "illusioner", som ännu fästa oss vid lifvet, kunna de ej gifva den enskilde eller mänskligheten något annat råd än att genom en eller annan olika form af själfmord göra slut på sin glädjelösa och ändamålsvidriga tillvaro.
Ett väsentligt framsteg i etikens utveckling förbereddes af Schleiermacher (1768-1834), hvilken, tadlande de föregående åsikterna för
Källa: Project Runeberg ·
