Sida 17
Ehrenfeuchter, Friedrich August Eduard
ensam upprätthållit den juridiska undervisningen vid universitetet. Af hans tryckta skrifter (disputationer och program) må nämnas De jure venandi (1690) och De processu judiciali hodierno Sueciæ regni (1693).
2. Kasper Vilhelm Mikael E., den föregåendes brorsons sonson, friherre, ämbetsman, f. 14 april 1786, d. 5 jan. 1844 i Kristianstad, blef 1810 assessor i Svea hofrätt och kammarherre hos drottning Charlotta, förordnades 1817 till statssekreterare i kammarexpeditionen af konungens kansli, upphöjdes s. å. till friherre - därefter skref han sitt namn Ehrenborgh -, blef 1818 ord. innehafvare af nyssnämnda statssekreterarplats samt 1821 president i den då nyinrättade Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. E. var en ovanligt nitisk ämbetsman, utmärkt genom starkt ordningssinne.
3. Kasper Isak Mikael E., den föregåendes kusin, ämbetsman, f. 17 nov. 1788 i Allerums socken, Malmöhus län, inskrefs 1808 i krigsexpeditionen af konungens kansli samt befordrades 1810 till vice advokatfiskal i Kammarrätten och s. å. till landssekreterare i Skaraborgs län. 1821 förordnades han till vice landshöfding i nämnda län. 1823 kallade rikets ständer honom till justitieombudsman, men redan 16 sept. s. å. bortrycktes han af döden. Rikets ständer läto sedermera resa en minnessten på hans graf (å Klara kyrkogård i Stockholm). E. var en man af omutlig redbarhet och aldrig sviktande karaktärsfasthet samt skicklig och outtröttligt arbetsam som ämbetsman. - 1811 ingick E. äktenskap med Anna Fredrika Carlqvist (f. 1794, d. 1873), hvilken efter mannens död blef en flitig författarinna. Flera af hennes arbeten, i synnerhet åtskilliga religionsskrifter och barnböcker, hafva vunnit stor spridning. - Deras dotter Katarina Elisabet (Betty) E., f. 1818, d. 1880, gift 1856 med aktuarien i Riksarkivet frih. J. A. Posse, uppträdde dels anonymt, dels under signaturerna B. E. och B. E-g, med flera arbeten, på vers och prosa, till största delen af andligt innehåll.
Ehrenbreitstein
Ehrenbreitstein [-brajtstajn], stad och fästning i preussiska reg.-omr. Koblenz (Rhenprovinsen), på högra stranden af Rhen, midt emot Moselmynningen och staden Koblenz, med hvilken E. är förenadt genom en skepps- och järnvägsbro. 5,302 inv. (1900, med garnisonen). Vinodling och skeppsfart. Fästningen, "Rhens Gibraltar", ligger på en hög och mot v., s. och s. ö. tvärbrant klippa 118 m. öfver floden. Hufvudfästet är kasematteradt i flera våningar, och mot s., n. och n. ö. äro starka verk uppförda; s. om E. ligger på Pfaffendorferhöjden fort Asterstein. Fästningen fick sitt namn efter en adlig släkt Ehrembert, som under medeltiden byggde en borg, där E. nu ligger. Borgen kom därefter under ärkestiftet Trier och blef från 1153 starkt befäst, men fick först 1672 regelbunden befästning, som 1688 utan framgång besköts af fransmännen, men 1799 betvingades af dem genom hunger, hvarefter befästningarna raserades. 1803 lämnades E. till fursten af Nassau-Weilburg, men afträddes af denne 1815 till Preussen. 1816-26 nybyggdes fästningen af general Aster samt har under senare tid ytterligare förstärkts och är nu med fort Asterstein och Koblenzverken en af Tysklands starkaste. L. W:son M.
Ehrenbusch, Joakim, universitetslärare, ämbetsman, f. 1642 i Ruppin i Brandenburg, d. 1699 på sitt gods Rydsgård i Skåne, blef juris licentiat i Rostock, förordnades därefter till konsistoriefiskal i svenska Pommern, blef vid stiftandet af Lunds universitet (1668) inkallad till dess protonotarius, erhöll s. å. professuren i grekiska, med hvilken befattning han ifrån 1671 förenade en e. o. professur i juridiska fakulteten, anställdes 1677 som generalauditör vid svenska hären samt blef s. å. led. i den kommission, som nedsattes för svenska lagens införande i de södra landskapen, och tillika förordnad till häradshöfding i Oxie, Skytts och Vemmenhögs härad i Skåne. E., som först hette Buscovius, adlades 1681 och antog då namnet E.
Ehrenfeld [-felt], stad, som sedan 1888 är förenad med Köln.
Ehrenfeuchter [-fö'jchtcr], Friedrich August Eduard, tysk teolog och predikant, f. 1814, d. 1878 som teol. professor och öfverkonsistorialråd i Göttingen, utgaf bl. a. Theorie des christlichen cultus (1840), Die praktische theologie (1859), i hvilket arbete missionens uppkomst och teori för första gången behandlades från rent vetenskaplig synpunkt, samt Christenthum und moderne weltanschauung (1876). Han var synnerligen framstående som universitetslärare och därjämte en utmärkt predikant. Hans vetenskapliga ståndpunkt var den s.k. förmedlingsteologiens.
Källa: Project Runeberg ·
