Sida 201
Eleusine
och en flytande del. Berzelius kallade den fasta delen stearopten och den flytande eleopten. P. T. C.*
Eleos (grek. "Efaog), grek. myt., personifikation af medlidandet, åt hvilken på torget i Aten var rest ett altare, dit hjälpsökande togo sin tillflykt.
Eleosaccharum, Elæosaccharum, farm., oljesocker. Se Oljor.
Elephanta l. Elefanta (ind. Gharapuri, grottstaden), en 10 km. n. om Bombay, 6 km. från fastlandet belägen ö, vid ebb 15 kvkm., bestående af två långsträckta, genom en smal dalgång åtskilda bergåsar. Den fick sitt namn af portugiserna, då de först sågo ön, med anledning af en ur klippan uthuggen elefant af tre gånger naturlig storlek, hvilken 1864 uppställdes i Victoria garden i Bombay. Ön har sex i klipporna uthuggna grottempel; det förnämsta är ung. 40 m. i kvadrat och 4-6 m. högt, taket uppbäres af 36 vid uthuggningen ur klippan i rätvinkliga rader kvarlämnade pelare (se fig.), nu delvis mycket skadade. Pelare i stora grottemplet på Elephanta.
I bakgrunden finnes en nära 5,5 m. hög reliefbild af den indiska trimurtien: Brahma, Visjnu, (Çiva. Väggarna prydas af reliefer, som hafva afseende på Çiva. Ingången bevakas af åtta kolossala stenfigurer. Jfr Fergusson och Burgess, "The cave temples of India" (1880). Wbg.
Elephantiasis (grek. och lat., af elephas, elefant), med., betecknar en abnormt stark (hypertrofisk) utveckling af huden och underhuden å enskilda kroppsdelar, hvarigenom dessa blifva mer eller mindre oformliga och klädda af en hudbetäckning, som i viss mån liknar elefanthud. Den patologiska process, som ligger till grund för denna förändring, kan vara af många olika slag. Stundom deltaga hudens alla olika delar i ungefär lika grad. Stundom utgår förändringen mer ensidigt från hudens blodkärl, lymfkärl, nerver, fettväfnad etc. Vanligen spela en abnorm tillväxt, förtjockning och utspärrning af lymfkärlen jämte stockning (stas) af lymfan en framträdande roll. Hudförtjockningen antager ej sällan enorma dimensioner: foten och benet kunna svälla an till en ofantlig klump af flera tiotal kg. vikt, pungen bli mer än manshufvudstor o. s. v. Orsaken till elephantiasis är att söka i en kronisk hudretning af mekanisk eller bakteriell karaktär (såsom kroniska hudsår, t. ex. s. k. bensår), och ej sällan återfinnes ett viktigt orsaksmoment i ärrbildningar (ganska ofta efter brännsår), som genom afspärrning af större lymfkärl åstadkomma stockning af lymfströmmen. - I flera tropiska länder förekommer elephantiasis som en specifik infektionssjukdom beroende på en i huden inträngande parasit (Filaria Bancrofti). Denna senare form är sedan gammalt känd och går under namnet elephantiasis arabum, i det sjukdomen först beskrefs af de gamle arabiske läkarna; äfven kallas den Barbadossjukan, då den är särskildt vanlig på ön Barbados.
Benämningen elephantiasis græcorum betecknar spetälska (lepra), som ej har något att skaffa med elephantiasis i ofvan angifna bemärkelse. G. F-r.
Elephantine. Se Elefantine.
Elephas, zool. Se Elefantdjuren.
Elers, Jörgen, dansk donator, f. 1647, d. 1692 som assessor i Höjesteret och i Kammarkollegiet. Vid operahusets brand 1689 förlorade E. båda sina barn, och till minne af dem upprättade han (1691) "Elers' kollegium" i Köpenhamn, hvarest 24 studenter erhålla fri bostad. Kollegiet kom till stånd först 1705. Där höll Henrik Steffens 1802-04 sina ryktbara föreläsningar. - Jfr G. E. Wad, "J. Elers og Elers's collegium" (1891), och K. R. Vestergaard, "Bidrag til Elers' collegiums historie" (s. å.). E.Ebg.
Elers, Johan, vitterhetsidkare och topograf, f. 8 juni 1730 i Karlskrona, student i Lund 1745, vardt 1750 e. o. kanslist uti Inrikes civilexpeditionen, där han tio år senare blef kopist och 1766 protokollssekreterare. Sedan han varit sekreterare i sekreta utskottet vid 1771-72 års riksdag, befordrades han s. å. till förste expeditionssekreterare i förstnämnda ämbetsverk. Dittills hade E. varit en ifrig medlem af mösspartiet och kunde följaktligen icke med blida ögon se revolutionen; men han förblef städse, jämväl under de nya förhållandena, en plikttrogen ämbetsman. 1787 fick han kansliråds titel, och 1789-92 var han ledamot af Rikets ärendens allmänna beredning. Under senare delen af sin lefnad var han bosatt dels i Göteborg, dels i sin födelsestad, där han dog 20 nov. 1813. - E:s ungdom inföll samtidigt med uppkomsten af Sveriges första s. k. vittra gillen, hvilka uppmuntrade rimkonsten, och E. rimmade så flitigt, att han 1755-59 kunde utgifva fyra dikthäften, kallade Mina försök. Dessa i tidens smak hållna poem orsakade hans inkallande i "Utile dulci" och sedermera (1773) i Vitterhetsakademien, där han 1774 vann pris för elegien Mina tårar (hvilken troligen gaf anledning till J. H. Kellgrens satiriska dikt "Mina löjen"). 1792 utgaf E. Glada qväden (med musik af Frigel, Kraus, Stenborg, Naumann och Åhlström m. fl.). När han på ålderdomen vistades i Göteborg, deltog han flitigt i Vet.- och vitt. samhällets arbeten och föredrog där flera stycken i bunden form. Af vida större värde än nämnda vittra alster är det förtjänstfulla historisk-topografiska arbetet Stockholm (4 bd, 1800-01), hvilket E., sedan han erhållit afsked ur statens tjänst, med nit och flit utarbetade. K. F. W.
Elettaria, bot. farm. Se Kardemumma. Eleusine coracana. Eleusine Gärtn., bot., växtsläkte af fam. Gramineæ, förekommande i Gamla världens tropiska och subtropiska länder. E. coracana (korakan l. dagussa) odlas
Källa: Project Runeberg ·
