Sida 400
Ericsson John
om arméns utbildning samt utgaf 1885 ett från franskan bearbetadt arbete Om marscher.
(C. O. N.)
Ericson, Johan Erik, målare, f. 17 okt. 1849 i Karlshamn, studerade vid konstakademien i Stockholm 1872-78 och i Paris 1878-84, hvarefter han bosatte sig i Göteborg, där han 1885 blef lärare i teckning vid Chalmersska skolan. E. har utställt en mängd landskapsmålningar i olja eller akvarell med motiv från Frankrike (två motiv från Meudon och två från Bretagne, i Göteborgs museum) och från olika delar af Sverige (Strandparti vid Vättern 1891, Nationalmuseum), oftast från västkustens klippnatur, men äfven från Gottland och Skåne. - Hans hustru, Anna Maria E., född Gardell, målarinna, f. 10 okt. 1853 i Visby, studerade i Stockholm för P. D. Holm och i Paris 1879-84, gifte sig 1882 och kallar sig sedan dess Gardell-Ericson. Hon målar i akvarell landskap, mest med motiv från Visby och västkusten. Nationalmuseum eger Månuppgång öfver insjö, skånskt motiv. Hon är representerad äfven i flera utländska museer.
G-g N.
Ericson, John, ingenjör, f. 21 okt. 1858 i Litselby, Skepptuna socken, Stockholms län, utexaminerades 1880 såsom civilingenjör från Tekniska högskolan och begaf sig 1881 till Nord-Amerikas förenta stater, där han 1884 anställdes vid Chicagos byggnadskontor och sedan 1897 varit verksam som nämnda stads öfveringenjör med undantag af 1903-04, då han var direktör för allmänna arbeten. Han har förestått planläggandet och utförandet af en mängd allmänna arbeten, bl. a. omkr. 50 proc. af Chicagos nuv. offentliga vattenledningssystem. E. har äfven uppgjort ritningarna till staden Seattles vattenverkssystem och deltagit i de förberedande arbetena till den stora dräneringskanalen, som kostat 35 mill. dollars.
Ericsson. 1. Nils E., ingenjör. Se Ericson, svensk adlig ätt, 1.
2. John E., den föregåendes broder, mekaniker, uppfinnare, f. 31 juli 1803 nära Långbanshyttan i Färnebo socken, Värmlands län, d. 8 mars 1889 i New York. Redan tidigt framträdde hos honom anlag för de mekaniska yrkena; ritning och förfärdigandet af små modeller till maskiner voro hans käraste tidsfördrif. Dessa anlag utvecklades genom en undervisning, i hvilken ritkonstens olika grenar ingingo såsom det väsentligaste. E:s fader, som råkat i ekonomiskt obestånd, tog 1810 anställning såsom ledare af bergsprängningsarbetena vid Göta kanal, med hufvudstation vid Forsvik, och det var där hans rikt begåfvade söner Nils och John väckte uppmärksamhet hos grefve Baltzar von Platen, Göta kanals upphofsman. De båda gossarna utnämndes till kadetter vid Flottans mekaniska kår och till elever vid kanalbyggnaden. Vid fjorton års ålder var John redan nivellör med själfständig verksamhet. Under sina fritimmar utförde han en mängd ritningar öfver kanalen och de vid dennas byggande använda verktygen och redskapen. Att en så trägen och praktisk verksamhet icke skulle lämna mycken tid öfrig för E. att inhämta vidsträcktare teoretiska kunskaper är uppenbart; men att han icke alldeles försummade de bokliga studierna, framgår af de uppfinningar, med hvilka han redan i unga år framträdde, och hvilka förutsatte säker insikt i flera bland matematikens och naturlärans grundlagar. Han yttrar äfven själf i ett bref, att han vid sjutton års ålder icke velat byta kunskaper med någon yngling, som tillbragt hela sin tid vid universitetet, samt att han några år senare, anländ till England, icke allenast var i bredd med detta lands ingenjörer, utan ock ett steg framom dem.
John Ericsson. Efter en dagerrotypi (det bästa befintliga porträttet af honom).
Den beröring, i hvilken E. genom sitt arbete vid Göta kanal kom med militärer - det var genom soldater af indelta armén, som kanalbyggnaden verkställdes -, väckte hos honom lust för militäryrket, och vid aderton års ålder vardt han 1821 fänrik vid Jämtlands fältjägarkår. Länge dröjde det icke, innan han befordrades till löjtnant. Den unge officeren kommenderades att biträda vid uppmätning och kartläggning af Sveriges nordliga provinser. Ej heller vid denna befattning förnekade sig hans stora arbetskraft. Icke nog med att han uträttade vida mer än sina kamrater, han fann äfven tid att utarbeta ett stort, af ritningar åtföljdt verk om kanaler, hvilket likväl icke blifvit utgifvet. Men arbetet med mekaniska uppfinningar var likväl hans käraste sysselsättning. Han konstruerade en värmemotor, vid hvilken i stället för ånga omedelbart användes förbränningsprodukterna i eldstaden. De i Sverige, med ved såsom bränsle, gjorda försöken med den nya "eldmaskinen" synas äfven ha utfallit lyckligt, ty de föranledde E. att begära ett års permission och 1826 öfverflytta till England för att bättre kunna tillgodogöra sig sin uppfinning. Hans förhoppningar blefvo likväl där svikna: eldmaskinen visade sig oanvändbar med de i England såsom bränsle nästan uteslutande använda stenkolen. E. kom därigenom i en svår ställning, men tappade dock icke modet. Bl. a. öfverskreds ofrivilligt hans permissionstid, men kronprins Oskar ordnade genom sin förmedling
Källa: Project Runeberg ·
