Sida 785
Feilitzen, August Gustaf Reinhold von
y Montenegro (se denne), f. 1860 i Ponte do Lima (distriktet Vianna do Castello), blef 1893 sitt lands chargé d'affaires i Stockholm och Köpenhamn samt befordrades 1902 till envoyé extraordinaire et ministre plénipotentiaire vid svenska och danska hofven. F. hängaf sig tidigt åt skaldekonsten och intog en plats i den grupp af lyriker, som i Portugal motsvarar de franske "Parnassiens". Hans första diktverk, Sacerdos magnus (1881) och Transfigurações (1882; på alexandriner), afspegla tankelifvets stämningar hos den unge drömmaren, hvars naturdyrkande panteism och intryck af en Schopenhauers, en Leopardis "världssmärta" förmälas med varm tro på framåtskridandet i Comtes och Spencers anda. Blidt elegiska och affattade i växlande, klangfulla versslag äro däremot hans formfulländade Lyricas e bucolicas (1884), där känslorna, framför allt kärleken, besjungas. I Cancioneiro chinez (1890) efterbildar han idyller från den kinesiska poesiens klassiska ålder. F:s nästa diktsamling Ilha dos amores (1897) utgör en uppgörelse med skaldens ungdom och ger uttryck åt en besviken och hemlös själs resignation. Hans senaste arbete, Bailatas (1907), utgifvet under pseudonymen Ignacio d'Abreu e Lima, visar en ny sida af hans skaldekynne, näml. humorn. Anonymt har han utgifvit en portugisisk öfv. af A. Strindbergs "Lycko-Pers resa" (1906). Åtskilliga af hans dikter äro öfversatta till svenska af Göran Björkman, bl. a. "Fallna blad" (1893). G. B.
Feijoa, bot. Se Orthostemon.
Feijóo y Montenégro [feichå'å i], Fray Benito Jeronimo, spansk skriftställare och benediktinmunk, teol. doktor och professor, f. 1676 i byn Casdeiniro nära Orense, d. 1764 i Oviedo. F. var i besittning af en omfattande lärdom, förde under hela sitt lif en ihärdig kamp mot tidens vidskepelser och fördomar, var i mångt och mycket en föregångsman, arbetade för utsträckt folkbildning, kvinnans rättigheter, uppträdde reformerande på det kyrkliga området och intog en mycket avancerad politisk ståndpunkt. Hans skrifter, som omfatta filosofi, historia, statskunskap, filologi, naturalhistoria, geografi, matematik, fysik, astronomi, medicin, litteratur och konst, äro samlade i hans encyklopediska arbete Teatro critico universal (8 bd, 1726-39) och i Cartas eruditas (5 bd, 1742-60), hvartill komma hans poetiska arbeten, Desengaño y conversión de un pecador och A la conciencia . 1876 utkom 5:e uppl. af hans skrifter, som då utgått i tillsammans en half mill. volymer. F. åtnjöt europeiskt rykte, och hans arbeten öfversattes till italienska, franska, tyska, engelska etc. F. förvärfvade stor förmögenhet, som uteslutande användes till barmhärtighetsverk, och han dog fattig. Hans staty är rest framför nationalbiblioteket i Madrid. De bästa af hans skrifter finnas i Rivadeneyras "Biblioteca de autores españoles", vol. 56. Ad. H-n.
Feilberg, Henning Frederik, dansk folklorist, f. 6 aug. 1831 i Hilleröd, blef 1849 student och 1855 teol. kandidat, sedermera kaplan hos språkforskaren, prästen E. Hagerup på Angel, fick 1859 egen prästerlig befattning i Slesvig, men afsattes 1864 af de tyska myndigheterna. 1868-91 var han kyrkoherde i trakten af Ribe och har därefter uteslutande egnat sig åt sina vetenskapliga arbeten. Redan 1863 gjorde han sig känd genom en skildring af folklifvet i mellersta Slesvig, Fra heden, och 1889 utgaf han Dansk bondeliv, navnlig i Vestjylland (2:a uppl. 1898; bd 2 1899). Ett senare stort verk är Jul (2 bd 1904-05). 1886 började han utgifva sitt hufvudarbete, Bidrag til en ordbog över jyske almuesmål (bd I, A-H, 1893; ännu ej fullbordadt), ett ypperligt och omfattande språkvetenskapligt verk, som tillika ger en mängd upplysningar om allmogens lif och tänkesätt. I flera afhandlingar (uti "Dania", "Aarbog for dansk kulturhistorie", "Zeitschrift des vereins für volkskunde" m fl.) har F. lämnat värdefulla bidrag till belysning af vidskepelse, sagohistoria o. d. 1894 blef han hedersdoktor vid universitetet. Se biografi öfver F. af M. Kristensen i "Dania", 1901. F. är en bland de förnämste kännarna af allt, som hör till den nordiska folkloristiken. E. Ebg.*
Feilitzen, von, svensk släkt, uppgifves härstamma från en af de äldsta adliga ätter (von Feilitzsch) i Voigtland, markgrefskapet Baireuth, och inkom 1620 till Sverige med Adam von F., hvilken 1628 fick godset Tirsen i Livland i förläning. En af hans ättlingar i fjärde led, majoren Johan von F., adlades 1818 med bibehållande af samma namn. Med hans son utgick 1893 den adliga ätten; från hans bröder härstammar den ännu fortlefvande, ej på svenska riddarhuset introducerade släkten von F.
1. Karl Fredrik Johan von F., af den icke naturaliserade grenen, brorson till ofvannämnde Johan v. F., skriftställare, f. 22 sept. 1802 i Slaka socken, Östergötland, d. 7 nov. 1876 i Stockholm, ingick 1818 i krigstjänst, ur hvilken han 1830 tog afsked såsom löjtnant. Därefter egnade han sig en tid åt skötseln af sin egendom Haddorp i Östergötland, men flyttade 1843 till Stockholm. F. skref en del stycken i bunden stil. Ett varaktigt minne af F:s kärlek till konsten och litteraturen är Artisternas och litteratörernas pensionsförening (1847), hvars egentlige skapare han var och i hvilken han bestridde skattmästarbefattningen ända till 1861.
2. August Gustaf Reinhold von F., den föregåendes broder, sjömilitär, f. 6 april 1815 på Haddorp, Slaka socken, Östergötland, d. 26 april 1898 i Stockholm, blef 1838 sekundlöjtnant vid flottan och tjänstgjorde där oafbrutet under 45 år med undantag af 2 3/4 år, då han var disponent för Motala verkstad. 1871 förordnades han till chef för Förvaltningen af sjöärendena, utnämndes 1876 till konteramiral och var 1877-83, efter ofvannämnda ämbetsverks omorganisation, chef för Marinförvaltningens militärafdelning och ordf. i Marinförvaltningen. F. egnade sig hufvudsakligen åt artillerivetenskapen; han konstruerade en del vid flottan begagnade kanoner och det första till krigsbruk i Sverige antagna
Källa: Project Runeberg ·
