Sida 49
Ek
af Muhammed II), omgjordar sig sultanen vid sitt regeringstillträde med Osmans sabel. (J. F. N.)
Ejubider l. Ejubidder, härskarätt i Egypten, regerande 1171-1250. Grundläggaren var den vidtbekante Saladin, och ätten har sitt namn efter Saladins fader, Ejub. Jfr Egypten (historia, sp. 1487).
Ejektor. A istjälpningsplats för aska och slagg, B vattentryckrör från pump, C afloppsrör, D afstängningsventil.
Ejub-kan, afgansk furste, yngre son till emiren Schir Ali och broder till Jakub-kan, var ståthållare i Herat och ställde sig 1880 i spetsen för motståndet mot engelsmännen. Han blef emellertid besegrad af general Roberts (1 sept. s. å.) och måste 1881 fly till Persien, där han togs i förvar. Ett upprorsförsök 1888 slutade med att han internerades af engelsmännen i Raval Pindi (i Punjab). Se Afganistan, sp. 234. V. S-g.
Ejusdem, lat. (genitiv af pron. idem, densamme), med underförstådt anni (år), mensis (månad), diei (dag) o. s. v., år (månad, dag o. s. v.) som ofvan (som förut är nämndt). - Ejusdem farinæ, lat., eg. "af samma mjöl", af samma ull, af samma skrot och korn, af samma beskaffenhet.
Ek, Quercus. 1. Bot., ett till fam. Fagaceæ hörande släkte, som innefattar en mängd arter, hvilka äro träd med smala, slaka, glesa hanhängen och korta, fåblornmiga ax af honblommor. Synnerligen utmärkande för detta släkte är frukten, det s. k. "ollonet" (se nedan), en stor, hvitelös nöt med läderartad fruktvägg, hvars bas är nedsänkt i en "cupula" (fruktskål), bildad af det urholkade blomfästet, hvilket är beklädt med små fjäll. I Skandinavien finnas två arter: vanliga eken l. sommareken (Q. Robur; se fig. å följ. sida) och vintereken (Q. sessiliflora). Den förra, "skogsträdens konung", är Skandinaviens största träd, ofta med en stam af 30 m. i höjd och 3, någon gång 10-13, ja 25 m. i omkrets. Den största uppmätta eken i Sverige, 14 m. i omkrets, finnes vid Norra Kville, Rumskulla socken, Kalmar län. Eken utmärker sig genom sin grofva, ofta knotiga och vresiga stam med sprickfull bark (se Ekbark), sin yfviga, trubbiga krona af nästan rätt utstående, buktigt vridna grenar och sina hårda, grundt parflikiga blad (jfr Löfträd). Till följd af sitt ståtliga och egendomliga utseende bidrager den, i trots af sin fåtalighet, mer än något annat träd - utom barrträden och björken - till att gifva ett landskap karakteristiskt utseende. - Eken växer i nästan hela Europa. I Sverige faller dess nordgräns ungefär vid 60:e breddgraden (därofvan träffas den dock på ett par ställen i Ångermanland). Bäst trifves den på torr, något kuperad mark med god jordmån. Från sina bästa växtplatser fördrifves den likväl mer och mer, emedan den såsom skadlig för gräsväxten ej gärna tåles på ängs- eller åkermark. Däraf torde till någon del kunna förklaras det sorgliga faktum, att eken - liksom i allmänhet våra ädlare, sydligare växter - vid och nära sin nordgräns tydligen befinner sig i utdöende. Detta träd växer mycket långsamt. I början har det buskform, men förvandlar sig småningom till ett träd. Först vid 40-50 års ålder bär det frukt, och ej förr än vid omkr. 150 års ålder kan det anses fullvuxet. En ålder af 4-5 hundra år är ej ovanlig, och det lär finnas ekar, som äro ända till 2,000 år gamla. Af alla svenska träd lämnar eken det bästa virket. Ekvirke är ytterst hårdt samt motstår synnerligen väl röta och är därför det förnämsta skeppsbyggnadsvirke man eger. För sin vackra mörka färgs skull skattas det med rätta högt äfven som möbelvirke. Ett dyrbart svart virke erhålles af de subfossila ekstammar, som ej sällan anträffas i torfmossarna. Ollonen ha medicinsk användning (se nedan 4) och äro ett utmärkt svinfoder. Eken invandrade i Sverige efter tallen, men före granen, af hvilken den trängts undan. - Vintereken skiljer sig från vanliga eken därigenom, att den är mindre samt har smalare blad, som vanligen kvarsitta vissnade vid vinterns början, äfvensom en nästan oskaftad fruktställning. Dess nordgräns i Sverige är Dal. Vintereken växer på stenigare och ofruktbarare mark än vanliga eken, och dess virke är mindre godt än dennas.
Jämväl af de många utländska ekarterna äro flera nyttiga för sin bark (se Ekbark) eller sin ved, hvilken begagnas till virke. På flera ekarter förekomma galläpplen, sjukliga utväxter, framkallade genom insektstyng. S. k. "äkta (turkiska l. aleppiska) galläpplen" fås af galläpple-eken (Q. infectoria Oliv.), från Mindre Asien och sydöstra Europa. Frukterna af Q. Ilex L. m. fl. användas till födoämne. Rostade ekollon utgöra kaffesurrogat. Fruktskålarna af Q. Vallonea Kotschy och Q. macrolepis Kotschy (Grekland och Mindre Asien) användas till garfning (valloner) och äro en viktig handelsartikel. Af korkekarna (Q. Suber L. och Q. occidentalis Gay), från Medelhafsländerna, fås kork, som består af barkens korkväfnad, hvilken på dessa träd når en ovanlig mäktighet. Barken hos kvercitron-eken (Q. tinctoria Willd.), från norra Amerika, innehåller ett gult färgämne, kvercitrin, hvilket är ett bland de viktigaste
Källa: Project Runeberg ·
