Sida 461
Eskatologi l. Eschatologi
fromme enligt apokalyptiken (Henoksboken, Baruks bok, Fjärde Esra m. fl.) skola äta köttet af Leviatan och Behemot, som Jahve låter slakta åt dem. Nya testamentet upptager den messianska måltiden (Luk. 22: 16, 29-30). Den anslöt sig till den judiska familjens glädjefest, påskmåltiden, och utgjorde väl i Jesu mun äfven en erinring om de oförgätliga måltiderna i den förtroliga lärjungekretsen. Messias-måltiden tillhörde jordelifvet, efter den messianska förnyelsen. När i den gamla kyrkan däraf blef en de saliges himmelska måltid, har den antika festmåltiden på de saliges fält medverkat. I katakomberna ha måltidsscenerna en förnämlig plats. Den målning (se fig. 5), i hvilken Sabaziosprästen Vincentius låter förhärliga sin bortgångna maka, Vibia, är sannolikt af hedniskt ursprung. Man ser nederst till vänster, hur hon införes af "den gode ängeln", och på taflans öfriga del, hur hon sitter stödd mot det brukliga, halfcirkelformiga bolstret midt i en krets af inalles sex deltagare i måltiden i stället för de vanliga sju. Tydligt anges, att de salige hvila på en grönskande äng. De två gestalterna i förgrunden, bredvid den uppassande, tyckas plocka bär eller ha något dylikt för sig. De kristna bilderna af de saliges måltid förete stora likheter. Till dem hör sannolikt en målning i Kallistus' katakomb, där man ser sju saliga stödda mot måltidsbolstret, som för sin likhet med den dåvarande formen af bokstafven S kallades sigma. Två kärl framför dem innehålla två bröd och fem fiskar, minne från den underbara bespisningen. Främst står en rad fulla korgar. Fig. 5. Vibia införes på de saliges fält och deltager i de saliges måltid. (Efter en katakombmålning.) Vedergällningslärornas värde mätes efter den sedliga måttstock, som i åtskiljandet göres gällande och som vida växlar med olika tider, religioner och fromhetskretsar. Vedergällningstanken såsom religiöst motiv genombrytes af en djupare sedlighet, en högre gudstanke och ett innerligare själfbedömande (Matt. 20: 15; 25: 37).
Moralismen däremot kräfver, i rättfärdighetens namn, allt flera grader, afpassade efter förtjänstens eller syndens storhet. Utom paradisets och helvetets afdelningar tankes en mellanort, i parsismen hamistakan, för dem, hos hvilka skillnaden mellan goda och onda gärningar ej är nog stor för att fälla utslag åt någotdera hållet. Katolicismens skärseld har en annan mening. I parsismen motsvaras den af helvetet. Straffen efter döden äro enligt Clemens och Origenes en rening, tillhörande Guds uppfostringsverk. De ansluta sig till Platons lära om rening i underjordiska strafforter. Helvetet blir för Origenes en reningsort (purgatorium). Senare genom Augustinus och skolastikerna skiljes reningselden från straffelden och sättes före domen. I denna gestalt fastslogs läran om skärselden af tridentinska mötet (1545-63). Det viktigaste af de bibelställen man åberopar är 1 Kor. 3: 15. Tillståndet i skärselden kan ändras genom de efterlefvandes böner och åtgärder. Böner för de döde omtalas redan i den grekiska orfismen.
En antydan till mellanort fanns t. o. m. i judendomen i Schammais skola, som lärde, att i domen de rättfärdige gå direkte till lifvet, de ogudaktige till de eviga straffen, men de, som stå midt emellan, sändas till gehenna för att bli renade. Enligt Akiba och andra i talmud äro straffen i gehenna en rening och pröfning för de orättfärdige i Israel.
Uppståndelsetanken innebar, att mellantiden mellan döden och uppståndelsen fattades såsom en tillvaro i grafven eller grafriket, som stundom i apokalyptiken kallas "förvaringsrum", såsom ett skugglif eller en dödssömn. Muhammed hade lärt en sådan af arabiska kristna. Jämsides, alltifrån den hellenistiska judendomen och evangeliet, fördes själarna direkte till medveten salighet eller pina. Luther vacklade en tid mellan dödssömn och vaka. Calvin bevisade, att själarna ej sofva, utan vaka, hvilket blef den protestantiska ortodoxiens lära.
En mycket viktig roll spelade i den gamla kyrkan Jesu nedstigande till dödsriket (Fil. 2: 10, Ef. 4: 8-9, 1 Petr. 4: 6, jfr Matt. 27: 52). Alexandrinarna Clemens och Origenes och andra sågo i hans predikan för de döde en utfyllnad af hans mission och en möjlighet till bättring efter döden. Ännu efter medeltiden framställdes Jesu inbrott i dödsfurstens land med förkärlek af kyrklig och folklig dramatik i öfverensstämmelse med framställningen i det apokryfiska Nikodemus-evangeliet, troligen härrörande från 3:e årh. och Alexandria. Men Hieronymus och Augustinus och kyrkan efter dem begränsade Kristi uppdrag i underjorden till att gälla de i ett särskildt rum af dödsriket, Abrahams sköte eller, enligt senare beteckning, "fädernas ort" (limbus patrum), förvarade fromme i Israel, som af Kristus hämtades till paradiset. Augustinus, Luther och Melanchthon sällade till dessa äfven den klassiska forntidens ädle män. Fig. 6. En salig hälsas välkommen i paradiset. (Fornkristen katakombmålning.) Vedergällningsorterna förandligas (se fig. 6 och 7), mer dock paradiset än helvetet, som längre bibehåller en groft sinnlig prägel, för att verka så afskräckande som möjligt (jfr fig. 8). Katolicismens störste dogmatiker, Tomas från Aquino, förklarar maskarna och gråten i helvetet för symboliska, men
Källa: Project Runeberg ·
