Sida 267
Enander, Johan Alfred
motrum. Bären lukta aromatiskt och ha liknande smak, som dock tillika är något bitter och sötaktig. De innehålla harts, drufsocker och flyktig olja, hvilken varit officinell under namnet Ætheroleum juniperi. Enbärsoljan är färglös eller svagt gulaktig, i färskt tillstånd tunnflytande (den tjocknar, om den icke skyddas för luftens tillträde) samt har stark aromatisk lukt och smak, som tillika är något bitter. Den reagerar neutralt och är isomerisk med terpentinolja. - Enbären äro sedan gammalt kända såsom exciterande medel, hvilka verka urin- och svettdrifvande. Af krossade enbär (l del) och kokhett vatten (5 delar) beredes den officinella enbärssyrupen, Syrupus juniperi (Roob juniperi), hvilken ofta nog sättes till urindrifvande mixturer. Af enbär kan, på grund af deras sockerhalt, brännas brännvin (genever, gin) och bryggas ett välsmakande enbärsdricka, som anses kraftigt verka på urinafsöndringen. S. A. O. T. S. (G. L-m.)
En, grekisk preposition, som i sammansättningar vanligen har betydelserna i, på, vid, försedd med eller närmelsevis.
En [ä], fransk preposition, som i sammansättningar vanligen betyder i, in i eller med. Framför b, p och m antager den formen em-.
Enafors. Se Enaälfven.
Enaim, Enam, en stad i Juda stam, enligt Jos. 15: 34, 1 Mos. 38: 14, 21.
Enakiter, Anakiter, Anaks barn, Anaks afkomlingar, i G. T. beteckning på en folkstam af okändt, förmodligen kananeiskt ursprung, hvilken i de olika källorna framställes på olika sätt. Enligt en tradition, som möjligen är den äldsta, bodde stammens tre släkter: Ahiman, Sesai och Talmai i Hebron; de skola ha besegrats af kalebiterna (jfr 4 Mos. 13: 23; Dom. 1: 10, 20). En annan, förmodligen yngre, tradition betraktar enakiterna såsom jättar (jfr 4 Mos. 13: 34; 5 Mos. 2: 10), och en tredje synes vilja framställa dem som en folkstam, af hvilken rester bibehållit sig en längre tid i de filisteiska städerna Gasa, Gat och Asdod (jfr Jos. 11: 21 ff.). E. S-e.
Enalider (af grek. enalios, i hafvet lefvande), bot., sådana i hafvet lefvande och i vattnet helt nedsänkta växter, som lefva på lera, sand, slam eller annan lös botten. Algerna spela här en mindre roll; bland dem äro hos oss characéer, i tropiska länder Caulerpa (se Siphoneæ) och Penicillus-arter de viktigaste. Fanerogamerna spela hufvudrollen. De utmärkas genom långa, smala, bandlika, i spetsen afrundade blad. De hafva ofta rotstockar. Genom dessas rikliga förgrening bildas små ängar nere på hafsbottnen (Zostera i de nordiska hafven, Posidonia i Medelhafvet). De kunna icke lefva på djupt vatten, emedan de i hög grad äro beroende af ljuset. Zostera, den viktigaste representanten för dessa växter hos oss, går ej djupare än 10 à 11 m. Blomningen försiggår på eller i vattnet, och i samband därmed finnas flera egendomligheter i blommornas byggnad och utveckling, såsom långa, skruflikt vridna skaft hos honblommorna och bandlika pollenkorn. Enaliderna spela i hafvets biologi en viktig roll, i det de bereda skydd och plats för fiskars och andra djurs äggläggning. Enaliderna tillhöra uteslutande två växtfamiljer, Potamogetonaceæ (t. ex. Zostera, Posidonia) och Hydrocharitaceæ (t. ex. Halophila, Enalus). H. Hn.
Enaliosauria (af grek. enalios, i hafvet lefvande, och sauros, ödla), paleont., fossila ödlor af ofta jättelika dimensioner, med naken hud, koniska tänder och fenlika extremiteter, som visa, att de varit vattendjur, hvilka dock liksom hvaldjuren andades med lungor. Afvikelserna i deras byggnad från reptilierna peka emellertid hän mot fiskarna: starkt bikonkava kotor, refben ända fram till epistropheus, stort mellankäksben o. s. v. De lefde, såvidt hittills är kändt, blott under tiden för de mesozoiska systemens bildning, men spelade då en viktig roll, särskildt under juratiden. Numera fördelas de vanligen på två ordningar, de korthalsade, fisklika Ichthyosauria l. Ichthyopterygia och de långhalsade Plesiosauria 1. Sauropterygia. (Jfr Ichthyosaurus och Plesiosaurus.) G. L. (A. Hng.)
Enallage, lat. (grek. enallage), ret., "utbyte", den retoriska figuren, att man utbyter ett ord mot ett annat, tillhörande samma ordklass eller likartadt till härstamning och betydelse, t. ex. användandet af ett abstrakt uttryck i st. f. ett konkret (såsom "tapperheten" i st. f. "de tappre") o. s. v.
Enallohelia E. H., paleont., ett under juratiden lefvande korallsläkte, närmast besläktadt med den i tertiär- och nutiden lefvande Oculina. A. Hng.
Enam. Se Enaim.
Enamorado, sp. (af mlat. inamoratus, af lat. amor, kärlek), förälskad, älskare (i det spanska dramat).
Enander, Samuel, biskop, f. 20 sept. 1607 i Västra Eneby socken, Östergötlands län, d. 17 dec. 1670, blef filos. magister 1632, lektor i filosofi i Linköping 1634 och vistades 1637 såsom handledare åt en ung Göran Ulfsparre i Leiden. Han utnämndes 1641 till lektor i teologi i Linköping och 1643 till kyrkoherde i Söderköping. Där kom han i nära beröring med dåv. pfalzgrefven, sedermera konung Karl X Gustaf. 1647 antogs han af drottning Kristina till hofpredikant, och 1648 förordnades han till superintendent vid svenska armén i Tyskland. Efter westfaliska freden blef han superintendent i Kalmar, och 1655 utnämndes han till biskop i Linköping. Vid riksdagen i Stockholm 1660 var han prästeståndets talman och uppträdde vid öfverläggningen om hertig Adolf Johans uteslutande ur regeringen som en nitisk försvarare af hans sak. Äfven vid riksdagen 1664 var han talman och förde då ordet vid undersökningen om biskoparna Terserus' och Johannes Matthises villomeningar samt bidrog väsentligt till den förres fällande. 1658 adlades E. med namnet Gyllenadler, men kallade sig fortfarande vid sitt förra namn.
Enander, Johan Alfred, svensk-amerikansk skriftställare, f. 22 maj 1842 i Härja socken, Skaraborgs län, bondson, var som yngling skrifvare hos en häradshöfding, lämnade bidrag till landsortstidningar, fick 1866 inträde vid h. allmänt läroverk, men for 1869 till Amerika och intogs som frielev
Källa: Project Runeberg ·
