Sida 309
Engeström, Jakob von
Benevento (i Wiens hofmuseum, som äfven eger Slaget vid Zenta och Kejsarparets kröning). Andra arbeten af E. äro freskerna i Altlerchenfeldkyrkan i Wien (dels efter egna, dels efter Führichs kompositioner), freskcykler ur Figaros bröllop och Orfeussagan (i Wiens operahus). E. var 1871-92 direktor för kejserliga tafvelgalleriet, öfver hvilket han utgaf en katalog (3 bd, 1882-86). (G-g N.)
Engeström, von, svensk adlig ätt. Denna släkt, af hvilken en gren 1809 erhöll friherrlig och 1813 greflig samt andra grenar adlig värdighet, härstammar från Skåne. Namnet torde vara taget efter staden Ängelholm, hvarest Åke Jönsson, fader till kronobefallningsmannen Jonas Åkesson, hvars barn antoge namnet E., var klockare. Den icke adliga Engeströmska släkten har varit vidt utgrenad, i synnerhet i södra Sverige. Flera af dess medlemmar ha varit präster och civila ämbetsmän. En medlem, Jonas Albin E. (f. 1787, d. 1846), var professor i kemi vid Lunds universitet. Så väl de oadliga som de adliga grenarna fortlefva ännu; af de sistnämnda är den grefliga bosatt i preussiska Polen. Sedan 1879 bär hufvudmannen för denna gren namnet Benzelstierna von E. En i Tyskland fortlefvande adlig gren af ätten kallar sig sedan 1872 von Dahlstjerna und von Engeström. T.
1. Johan E., son af den ofvannämnde Jonas Åkesson, biskop, f. 21 nov. 1699 i Lilla Slågarps socken i Malmöhus län, d. 16 maj 1777, blef student i Lund 1715 och promoverades 1723 till filos. magister. Han egnade sig med ifver åt studiet af de orientaliska språken och vistades någon tid, innan han promoverades, i Nord-Tyskland, hvarest han af rabbiner vid synagogan i Hamburg erhöll undervisning i hebreiska. Känd såsom skicklig orientalist, fästes han vid universitetet 1729 såsom adjunkt i filosofiska fakulteten och befordrades (efter H. Benzelius) till professor i österländska och grekiska språk 1732. Såsom akademisk lärare utgaf han en mängd filologiska disputationer, bland hvilka Grammatica hebræa biblica (utg. i 8 disputat., 1731 -33) är hans mest betydande arbete, länge användt vid det akademiska studiet i Sverige och vid sitt första framträdande fördelaktigt vitsordadt äfven i utlandet. E. förflyttades 1742 till en teol. professur och prästvigdes kort därefter samt blef följande året förste teol. professor och domprost i Lund. 1746 blef han teol. doktor. Teologen E. har efterlämnat ett namn såsom "uppriktig förföljare af alla novatorer". Han hade också, sedan han 1748 efterträdt Benzelius äfven såsom biskop öfver Lunds stift och prokansler vid universitetet, tillfälle att i vidsträckt mån verka för bekämpandet af alla irrläror och friare rörelser inom kyrkan. Såsom universitetets prokansler var E. ett villigt redskap åt den stränge kansleren Palmstierna, den bekante hattchefen, hvars politiska åsikter han delade, och han förvaltade under ett år efter dennes afgång själf kanslersämbetet. E. bevistade riksdagarna 1751, 1755-56 och 1760-62, men deltog icke på ett mera bemärkt sätt i partistriderna. E. var gift med ärkebiskop J. Benzelius' dotter Margareta Benzelstierna. Hans barn erhöllo, "för faderns förtjänster", vid kröningen 1751 adlig värdighet och antoge namnet von Engeström. T.* 2. Jakob von E., den föregåendes son, kansliråd, historiskt bekant såsom invecklad i sammansvärjningen mot Gustaf III, f. l nov. 1735 i Lund, d. 14 nov. 1802 i Uppsala. Efter att ha studerat vid Lunds universitet inskrefs han 1755 i Kanslikollegiet, utnämndes s. å. till kanslijunkare och 1762 till kungl. sekreterare. Såsom ambassadsekreterare var han närvarande vid kejsarvalet och kröningen i Frankfurt 1764, hvarefter han företog resor i utlandet till 1766. Efter hemkomsten befordrades han (s. å.) till presidentssekreterare (kabinettssekreterare), ett ämbete, som han redan förut såsom tillförordnad förvaltat. Vid riksdagen 1769 var E. sekreterare i sekreta utskottet, och 1776 befordrades han till kansliråd. 1783-84 var E. t. f. landshöfding i Uppsala län, hvilken syssla han icke utan utmärkelse förvaltade. 1779 valdes E. af adeln till bankofullmäktig och innehade detta förtroendeuppdrag ännu 1792, då han dömdes sina ämbeten förlustig. E. var en skicklig ämbetsman och hade ärft sin mödernesläkts, Benzeliernas, intresse för vetenskapliga sysselsättningar och litterära samlingar. Vid Vitterhetsakademiens återupplifvande 1786 var han en af de förste, som valdes till ledamöter, och han var invald i Vet. akad. 1792, ehuru valet, med anledning af hans delaktighet i det kort därefter inträffade konungamordet, förklarades ogiltigt. I Vitt. akad:s handl. skref han åtskilliga uppsatser, bl, a. Om framfarna åldrars vittre landsmän, hvarjämte han i handskrift efterlämnat icke obetydliga samlingar i historia (särskildt till Skånes historia), numismatik, genealogi m. m. (Hans handskrifter, bland hvilka finnes en mindre brefsamling, öfvergingo efter hans död till brodern grefve L. v. E., med hvars bibliotek de kommo till K. bibl.) E. var en försiktig och tillbakadragen man och spelade ingen framstående roll i det politiska lifvet. Han tillhörde emellertid oppositionen mot Gustaf III och talade vid 1789 års riksdag mot säkerhetsakten. Han var en varm anhängare af politisk frihet, och bland hans efterlämnade papper finnes ett utkast till en i frihetstidens anda affattad ny regeringsform, med en skarpt begränsad konungamakt och en representation, vald klassvis för en tid af tre år. Förslaget var (enligt en å handskriften gjord anteckning af brodern L. v. E.) föranledt af en 1791 tilltänkt plan till en "civil revolution", som skulle ha egt rum, om Gustaf III inlåtit sig i krig mot Frankrike. - Efter konungamordet 1792 häktades E. såsom misstänkt för delaktighet i mordsammansvärjningen.
Källa: Project Runeberg ·
