Sida 430
Ernoul, Jean Edmond
staden Debreczen, en af Ungerns förnämsta vintrakter.
K. B. W.
Rousseaus grafvård i Ermenonville.
Ermenonville [ärmənåvi'l], by med omkr. 500 inv. i franska dep. Oise, ej långt från Paris, har ett slott, som tillhör familjen Girardin och som en tid beboddes af Henrik IV:s älskarinna Gabrielle d'Estrées. Rousseau dog där 1778 och begrafdes på "poppelholmen" (se fig.) i slottsparken; hans stoft flyttades 1794 från parken vid E. till Panthéon i Paris.
Ermenrik l. Ermerik. Se Ermanarik.
Ermes, befäst slott i mellersta Livland, hvars försvarsverk underhöllos af svenskarna till 1644, då det bestämdes, att befästningarna visserligen skulle bibehållas, men att underhållet skulle tillkomma länsinnehafvaren. Under kriget lät M. G. De la Gardie i början af 1657 iståndsätta E., men bestämde sig kort därefter för fästningarnas raserande. Detta skedde emellertid ej, men 1682 befallde K. M:t, att E:s försvarsverk skulle nedbrytas.
L. W:son M.
Ermisch, Hubert, sachsisk historiker, f. 1850 i Torgau, blef 1875 arkivarie vid statsarkivet i Dresden, 1880 arkivråd och 1898 regeringsråd. Sedan 1880 utger han "Neues archiv für sächsische geschichte und altertumskunde". Bland hans skrifter märkas Das sächsische bergrecht des mittelalters (1887), Das Freiberger stadtrecht (1889) och Die Dohnasche fehde (1901).
Ermitage [-taʃ]. 1. Se Eremitage. -- 2. Ett franskt rödt vin. Se Hermitage.
Ermland. Se Ermeland.
Erne [ə'n], flod i norra Irland, kommer från den på gränsen mellan Ulster och Leinster belägna sjön Gowna, flyter genom öfre och nedre Ernesjöarna samt faller ut i Donegalviken. Längd 115 km. Öfre Ernesjön är 37 kvkm. och står genom Ulsterkanalen i förbindelse med Loch Neagh. Nedre sjön, skild från den förra genom en kanal af 6 km. längd, är 113 kvkm. Båda sjöarna äro ryktbara för sina vackra omgifningar, i synnerhet den nedre med sina, som det uppgifves, 400 öar.
Ernesjöarna [ə'n-]. Se Erne.
Ernest, Gerhard. Se Ehrenschantz.
Ernest-Charles [ärnä-ʃarl], Jean, fransk kritiker, f. 1875 i Roanne (Loire), har medarbetat i flera tidningar och tidskrifter, framför allt "Revue bleue", och utgifvit Les chemins de fer en France, sous le règne de Louis-Philippe (1896), Théories sociales et politiciens (1870--98) (1898), Praticiens politiques 1870--1899 (1899), Waldeck-Rousseau (1902), La littérature française d'aujourd'hui (s. å.), Samedis littéraires (4 samlingar, 1903 ff.). Som ändamålet med sin kritik har han själf angifvit striden mot "industriell" litteratur och för skriftställarens värdighet och oberoende samt för den franska andens öfverlägsenhet öfver all annan europeisk. Vid sommarkurserna i Uppsala 1903 höll han en serie föreläsningar öfver "Les tendances sociales de la littérature française d'aujourd'hui", hvilkas grundlinjer utgåfvos s. å.
R--n B.
Ernesti, Johann August, tysk språkforskare och teolog, f. 1707 i Tennstädt (i Thüringen), d. 1781 i Leipzig, var 1734--59 rektor vid Tomasskolan i Leipzig och blef därjämte 1742 e. o. professor i fornklassisk litteratur, 1756 professor i vältalighet och 1759 teol. professor, allt i Leipzig. -- E:s upplagor af grekiska och romerska klassiker vittna om en stor kritisk skärpa och ett fint omdöme. Mest kända äro hans editioner af Ciceros arbeten (1737--39; 3:e uppl. 1776--77), till hvilkas förklaring han utgaf en "nyckel", Clavis Ciceroniana (1739; 6:e uppl. 1831). Hans öfriga filologiska arbeten, tal och uppsatser: Initia doctrinæ solidioris (1736; 8:e uppl. 1802), Opuscula oratoria, orationes, prolusiones et elogia (1762; 2:a uppl. 1767) och Opusculorum oratoriorum novum volumen (1791) m. fl., anses som mästerstycken med afseende såväl på innehållet som i synnerhet på formen och förskaffade honom tillnamnet "den tyske Cicero". Såsom teolog är E. beaktansvärd därför, att han införde en filologisk metod i fråga om bibelns tolkning. Bland hans teologiska skrifter må nämnas: Anti-Muratorius (1755), Institutio interpretis Novi testamenti (1761; 5:e uppl. 1809) och Opuscula theologica (2:a uppl. 1792). Stor förtjänst inlade han jämväl som utgifvare af "Neue theologische bibliothek" (1760--69) och "Neueste theologische bibliothek" (1773--79).
Ernestinska husorden. Se Ordnar.
Ernestinska linjen, den linje af det sachsiska furstehuset, som härstammar från kurfursten Ernst, f. 1441, d. 1486, hvilken 1485 genom fördrag i Leipzig med sin yngre broder Albrekt den djärfve (se Albrekt III) delade de sachsiska arfländerna, därvid själf såsom den äldre brodern för sig behållande kurvärdigheten. Ernst blef sålunda stamfader för den ernestinska, Albrekt för den albertinska linjen. Ernsts sonson, Johan Fredrik, nödgades, efter nederlaget vid Mühlberg, genom kapitulationen i Wittenberg (1547) till hertig Morits af den albertinska linjen afträda alla sina besittningar med undantag af Eisenach, Weimar, Gotha och några orter. Dessa besittningar ökades sedermera med Koburg (1553), Altenburg (1554) m. fl. områden. Ernestinska linjens besittningar skiftades, förenades och skiftades ånyo under den följande tiden mellan olika grenar. I våra dagar omfattar den ernestinska linjen fyra grenar: Weimar, Meiningen, Altenburg och Koburg-Gotha. Jfr Burkhardt, "Stammtafeln der ernestinischen linien des hauses Sachsen" (1885), och "Die Wettiner" (1897). Se vidare Sachsen.
Ernoul [ärno'l], Jean Edmond, fransk politiker, f. 1829 i Loudun (dep. Vienne), d. 1899, var advokat i Poitiers och invaldes som monarkist 1871 i nationalförsamlingen. Där var han en af högerns
Källa: Project Runeberg ·
