Sida 111
Elefanthäst
kämpade än mot andra vilda djur, än mot människor. Den starka förbrukning af elefanter, som egde rum i Rom närmast före och efter vår tidräknings början, är säkerligen en af orsakerna till deras försvinnande från nordvästra Afrika, där de anträffades ännu under midten af 3:e århundradet, men hvarest de sedan ej förekommit. Dock anses, att äfven de klimatiska förändringar, som nämnda område genom skogarnas minskning undergått, bidragit till deras utrotande norr om Sahara.
Elefantens andliga egenskaper hafva stundom ej så litet öfverskattats; åtminstone lära de vilda elefanterna ej utmärka sig för någon större förmåga af uppfinning eller att taga initiativ. Den tamda elefantens bästa egenskaper äro lydnad, tålamod och saktmod; i dessa dygder öfverträffas den ej af något annat husdjur. De orientaliske furstarna hålla elefanter i stor mängd och utveckla med dem mycken ståt. De ljusfärgade eller ljusfläckiga, kallade "hvita" elefanter, stå i särskildt stort anseende och omhuldas flerstädes, t. ex. i Siam, i präktiga, för dem uppförda palats. Elefanten jagas för det dyrbara elfenbenets skull. Den afrikanska elefantens kött smakar som oxkött, men är segare och groftrådigare; hjärtat samt köttet å snabelroten och hufvudet anses för delikatesser. På de jakter, som njam-njam föranstalta, dödas stundom så många elefanter, att flera byar få sitt köttbehof täckt för många månader. Tungan af den indiska elefanten prisas som välsmakande. Af naturen ett sällskapligt djur, drager den vanligen omkring i hjordar af 10- 200 stycken. På planteringar anställa dessa hjordar grufliga härjningar, i det de dels i stor myckenhet förtära hvad som smakar dem, dels nedtrampa allt, som kommer under deras klumpiga fötter. Elefanten simmar lätt 6-7 timmar utan att hvila. Endast sällan fortplantar sig elefanten i fångenskapen; blott på några ställen i Burma och Siam lär detta vara allmännare. Honans dräktighet uppgifves växla mellan 18 och 22 månader. Könsmognad uppnår elefanten vid 15 år, enligt andra uppgifter först mycket senare (40 år). Den lär kunna uppnå en ålder af 150 år och därutöfver. Litt.: Cherville, "Les éléphants: état sauvage, domestication" (1895), Armandi, "Histoire militaire des éléphants" (ny uppl. 1881). Fig. 4. Mammut. 2. Paleont. Lämningar af flera utdöda Elephas-arter hafva blifvit anträffade i Gamla och Nya världens kvartära lager. Till de bäst kända af dessa hör mammuten (Elephas primigenius; se fig. 4). Denna var i större delen af Europa under den äldre stenåldern människans samtida. I Sibirien var den mycket talrik, och dess betar utgöra en viktig handelsartikel; där hafva ock ur tundrans frusna mark uppgräfts fullständiga kadaver med bibehållna muskler, hud och hår. Dessutom äro mammutlämningar funna i skilda delar af norra Amerika. Mest liknar mammuten indiska elefanten, men skiljer sig från denne bl. a. genom något betydligare storlek och större betar (ända till 5 m. långa); hela kroppen var beklädd med tättstående ullhår, bland hvilka långa borstlika hår voro spridda; en lång man nådde från nacken ned till knäna.
Elephas antiquus, anträffad på flera ställen i Europa, tillhör öfre pliocen- och kvartärsystemet och är sannolikt det största landtdäggdjur, som någonsin lefvat; dess kindtänder öfverensstämma närmast med afrikanska elefantens.
Några elefantarter, som lefvat i södra Indien och östra Asien under miocen-, pliocen- och kvartärperioden, har man urskilt som ett särskildt släkte (Stegodon), enär de bilda öfvergångsformer mellan Elephas- och Masiodon-formerna.
Mastodon, ett släkte, som lefde från miocen- ända in i kvartärperioden och var kosmopolit - lämningar af dess arter äro funna på alla fyra kontinenterna -, är det ursprungligaste af de egentliga elefantdjuren. Kindtänderna äro enklare (3-4 tvärrader knölar), lägre, med rötter; fram tänder finnas äfven i underkäken och äro liksom de öfre försedda med emaljlängsband; tandömsningen egde rum i vanlig ordning; skallen var lägre än hos Elephas o. s. v. Emellertid gäller det nu sagda företrädesvis om de äldre Mastodon-arterna; de yngre närma sig och öfvergå småningom i Stegodon-arterna.
Mera isoleradt står släktet Dinotherium (se d. o.), på samma gång det intager den lägsta platsen bland elefantdjuren. Kindtänderna voro fem i hvarje käkhalfva, ömsades på vanligt sätt och hafva likhet med den nu lefvande tapirens; två stora, bakåt böjda framtänder finnas i underkäken; skallen är längre än elefanternas, med små luftceller; högst sannolikt var djuret försedt med snabel. Det öfriga skelettet öfverensstämmer i sina hufvuddrag med elefantens. Dinotherium, hvars största representant (D. giganteum) i storlek öfverträffade de nu lefvande elefanterna, förekommer i Europas och Syd-Asiens miocena och pliocena aflagringar.
Nyligen har man i eocena lager i Egypten påträffat former (Mærotherium och Palæomastodon), som närma sig den vanliga hofdjurstypen och sannolikt höra till elefantdjurens stamfäder. Litt.: F. Ameghino, "Linea filogenética de los proboscideos"(1902), och M. Weber, "Die säugetiere" (1904). L-e.
Elefantfloden. Se Olifantfloden.
Elefantfot, bot. Se Tamus.
Elefanthäst, benämning på en kolossalt stor, till färgen svart, engelsk hästras, äfven kallad "the old english black". I rasen ingår holländskt och flamländskt blod, det förra importeradt till England under Vilhelm III:s regering (1689-1702). Förr uppföddes denna häst hufvudsakligen i Lincoln-, Leicester-, Warwick- och Staffordshire och några angränsande grefskap, men numera förekommer den nästan uteslutande i Norfolk och Yorkshire och är
Källa: Project Runeberg ·
