Sida 92
Eld
Elbing, som genom en kanal står i förbindelse med Weichselarmen Nogat. 55,657 inv. (1905). Skeppsvarf (Schichaus, där särskildt kanonbåtar byggas), Schichaus järngjuteri och lokomotivverkstad, stålgjuteri, maskinverkstäder, mässingsvalsverk, pappers-, tobaks- och cigarrfabriker samt tillverkning af sprit, tvål, ljus, läder, segelduk och lervaror. Liflig handel. Gymnasium. Stadsbibliotek och stadsarkiv. - E. anlades i 13:e årh. och vann såsom hansestad stor betydenhet. 1454 kom det under Polen. 6 juli 1626 gaf sig det inneslutna E. åt Gustaf Adolf, utan att ett skott lossats, hvarefter konungen lät genom ingenjör H. Thome förse staden, som var omgifven af en tornprydd ringmur samt vall och graf enligt italienska systemet, med nya vidlyftiga befästningar enligt nederländska skolan. Vid stilleståndet i Altmark 1629 behöllo svenskarna E., men 1635 återlämnades det till Polen. 10 dec. 1655 gaf staden sig efter 4 dagars underhandling åt Karl X Gustaf, som genom ingenjör J. Tranman lät förstärka fästningsverken. E. utrymdes af svenskarna 1660. 1698-1700 hölls det besatt af Brandenburg, till hvilket konung Johan Kasimir 1657 förpantat det, och då skulden ej fullt betalades, tog kurfursten af Brandenburg staden ånyo i besittning 1703. S. å. intogs E. af Karl XII, som afpressade det 260,000 thr i brandskatt, och 1710 eröfrades det för en kort tid af ryssarna. Vid Polens första delning 1772 kom E. till Preussen. Om "elucidationerna i E." se Elucidation. L. W:son M.
Elbing-oberländischer kanal [-åber-], förmedlar samfärdseln mellan de stora östpreussiska sjöarna Geserich och Drewenz m. fl. samt Drausensjön och floden Elbing. Den anlades 1844-61 och har en längd af 176 km., sjöarna inberäknade. (J. F. N.)
Elblong. Se Elbe.
Elboeuf [-bö'f]. Se Elbeuf.
Elbogen (Ellbogen l. Elnbogen), stad i bömiska distriktet Falkenau, vid floden Eger. 4,438 inv. (1900). Berömd porslinsfabrik. (J. F. N.)
El Bridscha, hamnstad i Marokko. Se Mazagan.
Elbrus. l. (Elburus, de gamles Strobylos), det högsta berget i Kaukasus, utgör en trakytkägla med två toppar, af hvilka den ena är 5,629 m., den andra 5,593 m. (de synas i bakgrunden af fig.). Båda äro utslocknade vulkankratrar och förenas genom en 5,268 m. hög rygg. Snögränsen ligger på 3,260 m. höjd. - 2. Bergskedja. Se Albors. (J. F. N.)
Elbsandsteingebirge. Se Sachsiska Schweiz.
Elburus. Se Elbrus 1.
El-Charge. Se Charge, El.
Elche [e'ltje], stad i spanska prov. Alicante (Valencia), vid floden Vinalapo. 27,308 inv. (1900). E. omgifves af en dadelpalmskog af mer än 100,000 träd. Palmbladen säljas i stor mängd till palmsöndagens processioner och exporteras till andra delar af Spanien och äfven till Italien och Frankrike. F. ö. drifves handel med dadlar. (J. F. N.)
Elchingen (Ober-E.), by i bajerska reg.-omr. Schwaben, n. ö. om Ulm. 14 okt. 1805 besegrade franska kåren Ney där en österrikisk härafdelning, som sökte norrut bryta sig ut ur det af fransmännen inneslutna Ulm. Ney fick med anledning däraf titeln "hertig af E." (C. O. N.)
Elcho [e'lkåu], lord, engelsk politiker. Se Wemyss.
Eld. 1. Kem., en gas i glödande tillstånd. Redan i äldsta tider var eldens natur föremål för eftertanke och forskning. Att elden tidigt ansågs såsom ett materiellt ämne framgår af den bekanta Prometheussagan. I de gamla filosofiska systemen spelade den en viktig roll. Anaximenes ansåg den vara förtunnad luft, och för Herakleitos var den ett grundämne, genom hvars förtätning luft, vatten och jord uppstått. Enligt Aristoteles är elden ett af de bekanta fyra elementen, eller materiens grundformer. Åsikten att elden är någonting materiellt bibehöll sig under årtusenden. Man ansåg, att förbränningen består i afsöndring af det i den brännbara kroppen inneslutna eldämnet. Så säger t. ex. Plinius, att svaflets förbrännlighet beror därpå, att det innehåller en stor mängd eld. Denna åsikt återfinnes hos de lärde araberna, som efter lätt förbrännliga kroppar figurligt benämna eldämnet "fetma" och "svafvel". Sistnämnda eldmateria spelade en högst viktig roll redan i J. J. Bechers (d. 1682) beryktade verk "Physica subterranea", hvari denne författare förklarade, att alla brännbara ämnen såsom gemensam princip innehålla en terra pinguis, i själfva verket blott en ny benämning för de äldre kemisternas sulphur. Bechers lära om terra pinguis vann föga erkännande, men gaf anledning till G. E. Stahls teori, utvecklad 1702 uti en af honom ombesörjd ny uppl. af Bechers arbete. Enligt Stahls s. k. flogistiska teori innehålla brännbara ämnen ett hypotetiskt ämne, flogiston (af grek. flogizein, antända), hvilket, då det bortgår från en kropp, visar sig i form af eld. Elden består i en häftig utveckling af flogiston. Metaller, som oxideras, förlora flogiston (deflogisticeras), metallkalker (oxider) kunna flogisticeras (reduceras) genom upphettning med ämnen rika på flogiston, t. ex. kol, olja o. s. v. Oaktadt en engelsk läkare John Magow trodde sig 1669 hafva funnit, att luften innehåller en viss beståndsdel, som företrädesvis underhåller förbränningen, och att samma beståndsdel vid andningen upptages af lungorna, kunde dessa riktiga iakttagelser ej hindra, att Stahls teori blef allmänt härskande under nästan ett århundrade. Åsikterna om flogiston voro mycket sväfvande. J. G. Wallerius (d. 1785) såg däri en verklig eldmateria och Macqver en eld- och ljusmateria. Sedan H. Cavendish (d. 1810) upptäckt vätgasen, trodde man sig hafva i denna funnit det verkliga flogiston. Scheele gjorde utomordentligt många och sinnrika experiment för att finna en förklaring af eldens natur och upptäckte därunder syrgasen. I den bekanta af handlingen om "Luft och eld" definierade han elden såsom "det
Källa: Project Runeberg ·
