Sida 37
Eichstädt l. Eichstätt
och katalogen öfver Hammerska samlingarna samt småskrifter om konstslöjdens betydelse, han var en af dem, som på 1870-talet väckte till lif känslan för konstslöjdens höjande och fäste uppmärksamhet vid behofvet af dess studium såväl som af vetenskapligt ordnade samlingar. En omfattande verksamhet utöfvade E. såsom granskare på litteraturens, teaterns och konstens områden alltifrån 1859, särskildt i "Aftonbladet" (1864--69, där han bl. a. var teaterkritiker), "Stockholms dagblad" (från 1870), "Nya dagligt allehanda" (från 1872), "Ny illustrerad tidning", "Framtiden" och "Nu", härvid mestadels nyttjande signaturen -rn. Hans kritiker voro ofta sakkunniga, men egde föga personlig karaktär. Bland polemiska litteraturkritiker af större omfång märkes hans skrift mot Fryxells Bellmansskildring i Bellman och hans senaste biograf (1879). Af synnerligt värde voro de omfattande anteckningar och samlingar till Sveriges konsthistoria, som E. företog och tillgodogjorde i de förträffliga konstnärsbiografier, med hvilka han riktade "Nordisk familjebok", och som, samlade för sig, skulle utgöra ett svenskt konstnärslexikon. Bland ett antal öfversättningar och bearbetningar, som E. utförde, må nämnas hans under studentåren utförda öfversättning af Boccaccios "Decameron" (1861--62; 4:e uppl. 1891). E. var tillika en nitisk fornforskare, en af Svenska fornminnesföreningens stiftare och flera år dess vice ordförande. E. hopförde med stor ifver och trots små tillgångar betydande samlingar af svenska porträtt, möbler, gravyrer, böcker och autografer, hvilka samlingar efter hans död såldes på auktioner och tilldrogo sig stor uppmärksamhet. Hans efterlämnade anteckningar till Svenska konsthistorien äro af stort värde (se därom L. Looström, "Chr. E. och hans samlingar", i "Sv. fornm. för:s tidskr.", VII, 1890, s. 286--296).
K. W--g.
Eichhornia Kunth, Vattenhyacint, bot., växtsläkte af fam. Pontederiaceæ med 5 arter i tropiska Amerika. E. crassipes (se fig.) och E. azurea odlas ofta i varmhus för sina vackra violetta eller blåa blommors skull. Den förra simmar ofta omkring i hemlandets floder och sjöar, och dess bladskaft äro då starkt uppsvällda och tjänstgöra som simdynor. Arten har så starkt förökat sig i södra Nord-Amerikas floder, att den hindrat skeppsfarten. Eichhornia crassipes.
G. L--m.
Eichhorst [a'jchhårst], Hermann Ludwig, tysk läkare, f. 1849 i Königsberg, blef med. doktor 1873, kallades till e. o. professor 1876 i Jena och 1877 i Göttingen samt blef 1884 ord. professor i invärtes medicin i Zürich. Han är mest bekant genom sina läroböcker, Lehrbuch der physikalischen untersuchungsmethoden (1881; 4:e uppl. 1896), Handbuch der speciellen pathologie (4 bd, 1882--84; 6:e uppl. 1904) och Lehrbuch der praktischen medicin innerer krankheiten (1899).
R. T--dt.
Eichl., vid växtnamn förkortning för A. W. Eichler.
Eichler [a'jch-], August Wilhelm, tysk botanist, f. 1839 i Neukirchen i Kurhessen, d. 1887 i Berlin, anställdes 1865 som docent i München, blef professor 1871 i Graz, 1873 i Kiel och 1878 i Berlin, där han samtidigt blef ledare af den botaniska trädgården. E. var en af 19:e årh:s främste forskare inom växtsystematikens område. Som hans hufvudarbete kan betraktas Blüthendiagramme (2 bd, 1874--78).
G. A.*
Eichrodt [a'jchråt], Ludwig, tysk skald, f. 1827 i Durlach i Baden, d. 1892, var en humoristisk och parodierande författare, hvars visor vunnit mycken spridning; ett urval erbjuder Gesammelte dichtungen (1890). Jfr biografi öfver E. af Kennel (1895).
R--n B.
Eichsfeld [a'jchsfelt], i äldre tider kurmainziskt, men från 1802 preussiskt furstendöme, utgörande en omkr. 400--450 m. hög platå i preussiska prov. Hannover och Sachsen, mellan Werra i s. samt Helme och Ruhme i n. Areal 1,540 kvkm. Genom Dunberget delas denna platå i Öfre (Södra) och Nedre (Norra) E. Det förra är bergigt och ofruktbart, det senare mera jämnt och ganska bördigt, särskildt trakten kring Duderstadt, den s. k. "Goldene mark".
(J. F. N.)
Eichstedt [a'jch-], Hans Henrik von, son till en pommersk adelsman, som senare blef dansk öfverkrigssekreterare, dansk general, f. 1715, d. 1801, inträdde tidigt vid rytteriet och vardt 1769 generalmajor och chef för de själländske dragonerna. Som sådan tog han viktig del i Struensees störtande 17 jan. 1772 och vardt till lön därför general och minister, 1773 öfverhofmästare för kronprinsen och s. å. elefantriddare. Han fick äfven andra viktiga värf, utan att ega förmåga eller kunskaper därtill, erhöll sålunda 1777 ledningen af kungl. teatern, hvarvid han var fullkomligt beroende af en skådespelerska, som var hans älskarinna. Som minister skall han ha utverkat det danska kommandospråkets införande i armén. Strax efter kronprinsens konfirmation 1784 aflägsnades han från hofvet och lefde sedan på sin herrgård på Fyn. Han var osjälfständig och osedlig ända till skandal.
E. Ebg.
Eichstädt l. Eichstätt [a'jch-], stad i bajerska reg.-omr. Mittelfranken, vid Altmühl. 7,701 inv. (1900). Biskopssäte (sedan 745). En evangelisk och sju katolska kyrkor, bland hvilka domkyrkan och den undergörande Walpurgiskyrkan äro de märkligaste. E. har många läroanstalter och kloster. I trakten ligger det gamla borgfästet Willibaldsburg, som intogs af svenskarna 11 maj 1633 och till 1730 var residens för biskoparna af E. Stiftet E. förvandlades 1802 till furstendöme, med E. till hufvudstad, och förenades med Bajern. 1817
Källa: Project Runeberg ·
