Sida 185
Elektrisk tågbelysning
eller lådor, i hvilka den badande placeras med hufvudet utanför skåpet antingen sittande på en stol eller liggande på en soffa. A skåpets alla väggar och golf äro elektriska glödlampor insatta; vanligen äro väggarna äfven beklädda med spegelglas för ljusets reflekterande. Badets verkan är i första hand svettdrifvande och såsom sådant synnerligen elegant och renligt, hvarjämte verkan kan noggrant doseras. Effekten inträder vid lägre temperatur, 28-42° C., än andra svettbad, varmluftsskåp o. d. samt äfven efter kortare tids inverkan. Obehagliga biverkningar äro blodkongestion åt hufvudet, starkt påskyndad hjärtverksamhet och andning; badet är ingalunda ofarligt, hvarför det icke bör användas utan läkares ordination. Liksom efter andra slags svettbad kunna stundom efterföljande svala bad i en eller annan form (halfbad, dusch etc.) med fördel användas. I terapeutiskt syfte brukas de elektriska ljusbaden särskildt vid reumatiska åkommor, gikt och öfriga ämnesomsättningssjukdomar, såsom fettsot, sockersjuka etc. I. H.
Elektriskt luftbad, med. Se Elektroterapi.
Elektriskt motstånd, Elektriskt ledningsmotstånd, fys. , mätes i ohm, som är 109 c. g. s. -enheter (se Absoluta enheter). Det elektriska ledningsmotståndet hos en ledare beräknas ur dess längd l, dess genomskärningsarea q och en för ämnet karakteristisk konstant c, det specifika ledningsmotståndet sålunda: R = cl/q . Det specifika motståndet är således motståndet hos en ledare af enheten längd och enheten genomskärningsarea. Metallerna hafva i regel ett relativt litet ledningsmotstånd; deras motstånd stiger i regel med temperaturen (positiv temperaturkoefficient). Denna omständighet kan begagnas för konstruktion af motstånd, som konsumera en konstant effekt trots varierande spänning (material: järntråd nära glödning, innesluten i vätgasatmosfär). Samma princip användes för att skydda ömtåliga lampor mot spänningsändringar. Kol och metalloxider hafva ett relativt stort motstånd, som emellertid aftager med stigande temperatur.
Vid växelström uppträder i en ledare ett skenbart motstånd (impedans) på grund af inverkan af själfinduktion, resp. kapacitet. Är det verkliga motståndet - det, som förtär energi, och som redan det vanligen är något större än det rena motståndet vid likström - R, själfinduktionskoefficienten L och periodtalet p, blir det skenbara motståndet I =? ?; finnes kapacitet (C) i kretsen, blir I =? ; finnas båda, blir I=?. Den bredvid det verkliga motståndet uppträdande "motverkan" benämnes reaktans.
Är 2 ? d.v.s självinduktionens oclh kapacitetens verkningar kompensera hvarandra, och det skenbara motståndet är lika med det verkliga; man säger då, att resonans eger rum. På grund af att ett motstånd med stor själfinduktion visar ett stort motstånd, utan att konsumera motsvarande effekt, erbjuder sig ett bekvämt sätt att vid växelström anskaffa ekonomiska förkopplingsmotstånd genom att linda koppartråd, som har litet motstånd, kring en järnkärna, då själfinduktionen blir stor (dämprulle l. induktivt motstånd). A. E-m.
Elektrisk transmission, elektrot., detsamma som elektrisk arbetsöfverföring (se d. o.).
Elektriskt slag, fys. Se Slag 2.
Elektriskt ställ, elektrot., en term föreslagen att ersätta elektrisk instrumenteringsanläggning.
Elektriskt svänghjul, fys. Se Elektrisk vind.
Elektriskt ur, mek. Se Ur.
Elektrisk turbin, fys. Se Elektrisk vind.
Elektrisk tågbelysning, elektrot. Belysning af järnvägståg sker dels med så primitiva medel som stearinljus och fotogenlampor, dels vid större och moderna banor med gas eller elektricitet. Gas har hittills varit det mest använda belysningsmedlet såsom varande det billigaste och bekvämaste. De under vagnarna placerade behållarna för den komprimerade gasen utgöra emellertid en ständig fara och anses hafva vid tågsammanstötningar oftast varit orsaken till de flesta offrens död, emedan de förorsakat brand i spillrorna. Man har därför egnat den elektriska tågbelysningen allt större intresse. Sådan belysning utföres antingen så, att en elektrisk generator placeras på lokomotivet eller i en särskild finka, hvarefter strömmen till vagnarna öfverföres genom längs tåget gående ledningar. Vid vagnsväxling måste dessa ledningar emellertid omkopplas, hvilket vållar besvär och gör, att vagnarna blifva utan ljus, såvida icke å hvarje vagn medföres ett ackumulatorbatteri. Ett i ganska stor utsträckning användt belysningssystem består helt enkelt däri, att i vagnarna insättas batterier, som uttagas och laddas vid fasta stationer. Ett system, vid hvilket stora förhoppningar fästs och hvilket varit föremål för en mängd uppfinnares ansträngningar, är att på hvarje vagn placera en med vagnsaxeln kopplad dynamo, som tillsammans med ett ackumulatorbatteri - hvilket tjänstgör vid uppehållen - matar vagnens belysning oberoende af de öfriga. Då dynamon är utsatt för en synnerligen varierande hastighet, uppstår emellertid ett svårt problem att reglera dess spänning inom måttliga gränser; för detta ändamål har konstruerats en mångfald automatiska apparater, samtliga utmärkta af en afsevärd komplikation. En intressant lösning företer den af Rosenberg konstruerade dynamon, som genom ett slags dubbelverkan reglerar sig själf så, att den afger konstant effekt vid mycket varierande hvarfantal ("tvåfasig likströmsmaskin"). Denna maskin synes väl egnad att genom sin enkelhet lösa problemet. Vill man nöja sig med, att vagnen blir mörk vid uppehållen, lämpar den sig synnerligen väl för att ensam hålla en god belysning under gång. Man slipper då ifrån ackumulatorbatterierna, hvilka med de hittills tillgängliga, föga hållbara blyackumulatorerna äro en ständig källa till trassel och besvär samt dyrbara i drift. - På svenska järnvägar hafva endast några spridda försök förekommit, såsom vid Gäfle-Dala-banan (det
Källa: Project Runeberg ·
