Sida 216
Elisabet Tudor
göra slut på den gamla fiendskapen mellan husen Lancasters och Yorks partigängare. Jfr Strickland, "Lives of the queens of England", II. V. S-g.
4. E. Tudor, Englands ryktbaraste drottning, dotter af konung Henrik VIII och hans andra gemål, Anna Boleyn, föddes 7 sept. 1533 i Greenwich. Hennes barndom och första ungdom förflöto i obemärkthet; hon vistades mest på slottet Hatfield och fick där en mycket omsorgsfull uppfostran. Bland hennes lärare var äfven den ryktbare klassiske filologen Roger Ascham. E. hade ärft sin faders goda hufvud, folkliga sätt och hänsynslösa viljestyrka, men äfven moderns fåfänga och lust för koketteri och intriger. I sina studier, särskildt de språkliga, gjorde hon goda framsteg. Parlamentet hade redan 1556 förklarat Henrik VIII:s äktenskap med Anna Boleyn ogiltigt och E. illegitim; hennes ställning var därför synnerligen osäker, ehuru hon under faderns och halfbrodern Edvard VII:s regering på det hela taget behandlades som arfsberättigad kunglig prinsessa. Hon sväfvade redan 1549 i stor fara, då storamiralen lord Seymour, först älskare och sedan make till Henrik VII:s änka Katarina Parr, efter dennas död sökte vinna hennes hand. Då Seymour, hvars frieri hon på flera sätt uppmuntrat, i mars s. å. afrättades som förrädare, lyckades emellertid E. genom stor själfbehärskning fritaga sig från delaktighet i hans politiska planer. Än farligare blef hennes ställning, då hennes halfsyster Maria efter Edvards död 1553 blef Englands drottning. E. fogade sig motvilligt i att deltaga i de nu återupplifvade katolska ceremonierna, men undgick ej välgrundade misstankar för att stå i förbindelse med de missnöjde protestanterna, som ville uppsätta henne på tronen för att undgå den öfverhandtagande katolska reaktionen. Wyatts upprorsförsök 1554 åsyftade att göra henne till drottning och förmäla henne med Edward Courtenay, ättling på mödernet till Edvard IV. Misstänkt för medbrottslighet i denna sammansvärjning, blef hon t. o. m. för ett par månader (mars-maj) insatt i Tower och hölls sedan under bevakning på Woodstock, men lyckades äfven denna gång trotsa alla spejares försök att mot henne samla fällande bevis samt fick i dec. s. å. ånyo visa sig vid hofvet. Återstoden af Marias regeringstid tillbragte hon i tillbakadragenhet på Hatfield, nödsakad att iakttaga den största försiktighet. Den hårda skola hon sålunda i ungdomen måste genomgå öfvade henne i själfbehärskningens konst, men utvecklade äfven till onaturlig höjd hennes anlag för beräknande slughet och förställning.
Vid Marias död (17 nov. 1558) uppsteg E. på Englands tron. Hennes första uppgift som regerande drottning blef att ordna de kyrkliga förhållandena. Själf var hon i trosfrågor tämligen indifferent och hyllade närmast sin faders kyrkopolitik med dess skarpa betonande af den kungliga suprematien och engelska kyrkans oberoende af Rom. Hennes förtrogne rådgifvare William Cecil (se Cecil 1) var afgjord protestant, men mot Frankrike och dess gynnande af hennes medtäflerska, den äfven till Englands tron arfsberättigade Maria Stuart, måste hon bevara stödet af spanske konungen Filip II:s vänskap och nödgades redan därför gå varsamt till väga vid den kyrkoförändring i protestantisk riktning hon nu i öfverensstämmelse med önskningarna hos det engelska folkets flertal gick att genomföra.
Detta skedde på hennes första parlament (1559) genom uniformitetsakten, som påbjöd en protestantisk gudstjänstordning, samt suprematiakten, som förklarade E. för rikets "högsta styresman såväl i andliga och kyrkliga angelägenheter som i världsliga". Senare fixerades den engelska kyrkans bekännelse i protestantisk anda genom "de 39 artiklarna", hvilka ännu äro i det väsentliga gällande. Mot dem, som ej ville "konformera sig" med den fastställda kyrkoordningen - katolikerna och de strängt kalvinistiske puritanerna -, förforo drottningen och hennes kyrkliga domstol, "Höga kommissionen", tidtals med stor hårdhet, mindre dock för deras religiösa öfvertygelses skull, än därför att de vägrade erkänna hennes konungsliga myndighet i kyrkliga frågor. Om E:s kyrkliga nyordning se vidare Episkopalkyrkan.
Snart togs E:s uppmärksamhet i anspråk af svåra yttre och inre förvecklingar. Skottlands dåvarande drottning, Maria Stuart, ådrog sig de presbyterianske skottarnas ovilja genom sin tillgifvenhet för den katolska läran, en ovilja, som bröt ut i uppror, sedan hennes make, lord Darnley, blifvit mördad och man börjat misstänka, att hon hade medskuld i detta brott. Maria, som tvangs att afsäga sig tronen, flydde till England (1568) och begärde af E. hjälp att återtaga den förlorade kronan. Detta var dock en begäran, som Englands drottning svårligen kunde uppfylla. Tiden var på det djupaste upprörd af religiösa strider. Mot reformationen, hvilken med underbar hastighet utbredt sig till nästan alla Europas länder, reste sig vid denna tid en kraftig katolsk reaktion, som med alla medel sökte tillbakatränga och tillintetgöra den nya läran. Maria var på det närmaste förbunden med denna reaktions hufvudledare; E. var och visste sig vara reformationens säkraste stödjepelare. Redan i egenskap af representanter för tidens fientliga religiösa riktningar måste de två drottningarna träda i en oförsonlig motsats till hvarandra, och därtill kom, att Maria såsom härstammande från konung Henrik VII - hon var hans dotters sondotter - gjorde anspråk på den engelska tronen, hvilka anspråk af Englands många katoliker erkändes och förfäktades. I händelse af E:s frånfälle var också Maria närmast arfsberättigad till den engelska tronen, ett förhållande, som hos Englands protestanter framkallade de allvarligaste farhågor och förmådde parlamentet att i början af E:s regering gång på gång uppmana henne att ingå giftermål för att dymedelst åt landet trygga protestantisk tronföljd. E. vägrade nu såväl att emottaga Maria vid hofvet som att bevilja henne fri genomfart till Frankrike samt lät sätta henne under bevakning, till dess frågan om hennes delaktighet i mordet på Darnley blifvit utredd. En officiell engelsk utredning af omständigheterna vid mordet anordnades (se därom Maria Stuart),
Källa: Project Runeberg ·
