Sida 476
Espolin, Jon Jonsson
Espinasse [-na's], Julie Jeanne Éléonore del'. Se Lespinasse.
Espinasse [-na's], Esprit Charles Marie, fransk general, f. 1815, ingick 1837 vid främlingslegionen i Algeriet, blef 1845 bataljonschef vid zuaverna och utmärkte sig i kriget mot kabylerna. Vid statskuppen 2 dec. 1851, då han var öfverste vid 42:a linjeregementet, sprängde han på dåv. presidenten Louis Napoléons befallning nationalförsamlingen och kufvade sedermera åtskilliga resningsförsök i Paris. 1852 befordrades han till brigadgeneral och adjutant hos Louis Napoléon. I Orientaliska kriget företog han ett olyckligt rekognosceringståg i Dobrudscha (1854), hvarvid han förlorade en stor del af sina trupper genom sjukdom. Han sändes våren 1855 till Krim, där han såsom divisionsgeneral deltog i stormningen af Malakov (8 sept. 1855). Då Napoleon efter Orsinis attentat (14 jan. 1858) sökte organisera regeringen på militäriskt vis, blef E. inrikesminister (8 febr. 1858), men gick till väga med sådan stränghet och hänsynslöshet, att han måste frånträda sin befattning redan 15 juni s. å. Han utnämndes då till senator. I 1859 års krig kommenderade han en division under Mac Mahon och stupade i spetsen för densamma i slaget vid Magenta 4 juni. E. W.
Espinel, Vicente de, spansk skald, f. troligen 1544, d. 1634 i Madrid, studerade i Salamanca, trädde i krigstjänst, blef sedan präst och tillbragte sina sista lefnadsår i Madrid. Hans förnämsta arbete är den förträffliga skälmromanen Relaciones de la vida y aventuras del Escudero Marcos de Obregon (1618; senare utg. i "Biblioteca de autores españoles", d. XVIII), i hvilken han skildrar sitt krigarlifs äfventyr, och hvilken Lesage till en del efterbildade i "Gil Blas". Dessutom utgaf han ett band talangfulla dikter, Diversas rimas (1591). De s. k. decimas - tioradiga strofer, med åttastafviga verser -, åt hvilka han gaf en regelbundnare form, kallas efter honom espinelas. - Äfven inom musikens historia intager E. en plats. Han var virtuos på gitarr och säges ha försett detta instrument med en femte sträng. (E. S-f.)
Espinge, Östra, socken. Se Östra Espinge.
Espingole [espägå'l]. Se Kulspruta.
Espinhaço [-inja'så], Serra do, två bergskedjor i Brasilien, af hvilka den ena, i staten Minas Geraes, sträcker sig, parallellt med kusten, från 18° till 22° s. br. och når sin största höjd i Itacolumi (1,750 m.), den andra, i staten Bahia, från 10° till 12° s. br.
Espinosa de los Monteros, stad i spanska prov. Búrgos (Gamla Kastilien). 3,731 inv. (1900). 10 och 11 nov. 1808 vunno 36,000 fransmän under Victor och Lefebvre en seger därstädes öfver 45,000 spanjorer under Blake och La Romana.
Espirando, it., mus., "utandande", bortdöende. Jfr Morendo.
Espirito Santo, stat i Brasilien vid Atlantiska hafvet mellan 18° 5' och 21° 28' s. br., skild från staten Bahia genom floden Mucury, från Minas Geraes genom Serra dos Caymores och från staten Rio de Janeiro genom floden Itabapuana. 44,839 kvkm. 135,997 inv. (1890). Den enformiga kusten är i n. flack, i s. nå utlöpare af Serra do Mar, täckta af täta urskogar, ända till hafvet. Af floderna har endast Rio Doce någon betydelse. De äro segelbara endast nära mynningen. Klimatet är vid kusten hett och fuktigt, men kan längre in fördragas af européer. Stora sträckor af landet, företrädesvis i norra delen, bebos ännu af vilda indianer, hvilka oroa kolonisterna: tyskar (10,000), polacker, italienare, hvilka sedan 1847 anlagt kolonier, Leopoldina, Rio Novo och Isabel. E. är en af Brasiliens mest kaffeproducerande stater, men alstrar därjämte mycket sockerrör och exporterar trävaror. Hufvudstaden, hvars fullständiga namn är Nossa Senhora da Victoria, vid Bahia de E., har omkr. 8,000 inv. I närheten ligger det rika klostret Nossa Senhora da Penha, en vallfartsort med en undergörande madonnabild. (J. F. N.)
Espiritu Santo l. Merena, den största och västligaste ön i Nya Hebridernas arkipelag (Melanesien), under 15° s. br. och 167° ö. lgd. Den har en areal af 4,857 kvkm. med omkr. 15,000 inv. Hamn Olry. Ön upptäcktes 1606 af Quiros.
Esplanad (fr. esplanade, fri och öppen plats). 1. En mellan tvenne gator belägen och antingen i parkstil eller med regelbundna alléer ordnad promenadplats i en stad (t. ex. Esplanaderna i Helsingfors).
2. Befästningsk., det öppna område, som för fritt skottfälts erhållande lämnas mellan ett citadells fältvall och den befästa stadens närmast bebyggda del. L. W:son M.
Esplandian, enligt riddarromanen "Amadis de Gaula" en son till konung Amadis. Se Amadisromaner, sp. 752.
Espluga de Francoli, stad i spanska prov. Tarragona, vid kustfloden Francoli och järnvägen Tarragona-Lerida. 3,654 inv. (1900). 5 km. n. ö. om E. ligger det fordom berömda cisterciensklostret Problet (från 1151), med flera aragoniska konungagrafvar.
Esplunda, gods i Rinkaby socken, Örebro län, vid norra stranden af Hjälmarens innersta fjärd, Hemfjärden, består af hufvudgården E., 1 1/2 mtl, samt en del underlydande hemman och lägenheter i Glanshammars, Almby och Längbro socknar, tills. 18 1/8 mtl, tax. till 486,500 kr. (1905). E. synes ha gjorts till sätesgård omkr. 1615 af sedermera riksrådet frih. Karl Bonde till Lajhela, öfvergick 1652 till sonen frih. G. Bonde och efter dennes död (1667) till änkan, som för gäld måste lämna det till kronan. Det löstes 1688 af mågen, sedermera riksrådet och fältmarskalken grefve K. G. Mörner af Morlanda, och E. har därefter gått från far till son inom hans ätt. Å E. finnas ett bibliotek (omkr. 10,000 bd), mest äldre litteratur, en värdefull manuskriptsamling (till större delen från 1600- och 1700-talet, förtecknad i "Hist. tidskr." 1882), en stor gravyrsamling (mest svenska porträtt) samt ett 40-tal oljefärgsporträtt.
Espólin, Jón Jónsson, isländsk författare, f. 1769 på gården Espihóll på Nordlandet, efter hvilken han tog sitt namn, d. 1836 som domare ("syssloman"). Hans förnämsta arbete är Islands arbækur i söguformi (1821-55), utg. af isländska litteratursällskapet ("bókmentafjelag") Dessa årsböcker, hvilka börja med den tid, då Island lades under norskt välde (1262), och sträcka sig till 1832, utgöra, särskildt för tiden efter 1334, då biskopssagorna sluta, en mycket viktig och förtjänstfull bearbetning af källskrifterna. C. R.*
Källa: Project Runeberg ·
