Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker

hetsigheter", så var det ej utan, att han själf stod modell. Han var i allt en artistnatur, en man för sig, af eget skaplynne, en karakteristisk, rätt isolerad skepnad i den gustavianska tidens krets af märkliga män. Svenska akad. lät 1833 öfver honom prägla en minnespenning.

E:s samlade skrifter i konst ("Resa till Italien", "De fria konsters filosofi" och "Underdånig promemoria") äro utgifna 1816, 1837 och 1866, senaste gången af Eichhorn med inledande lefnadsteckning. De viktigaste arbetena om E. äro följande: B. von Beskow, "C. A. Ehrensvärd" (i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Handl.", XVI, 1842), P. D. A. Atterbom, "Svenska siare och skalder" (I; 2:a uppl. 1862), G. Ljunggren, "Jemförelse emellan Ehrensvärd och Winckelmann, såsom konstfilosofer" (i Sv. akad:s "Handl. fr. år 1796", XXIX, 1857) och "Om Ehrensvärds konstfilosofiska ståndpunkt" (därsammastädes, XLVI, 1871), B. E. Malmström, "Grunddragen af Sv. vitterh:s historia" (III), A. Nyblæus, "Den filosofiska forskningen i Sverige" (I, 1873), K. Warburg, "Karl Aug. Ehrensvärd: En lefnadsbild från gustavianska tiden" (1893), och J. J. A. Ehrensvärd, "C. A. E:s förhållande till fränderna Gustaf Johan och Carl E." (i Sv. autogr. sällsk:s tidskrift, 1896). K. W-g.

4. Gustaf Johan E., den föregåendes kusin, friherre, memoarförfattare, son af dåv. artillerikaptenen, sedermera generalmajoren frih. K. Ehrensvärd (f. 1713, d. 1770), f. 20 febr. 1746, d. 24 febr. 1783 i Berlin. Redan 1753 inskrefs han i arméns rullor och blef 1762 fänrik vid Arméns flotta, hvars chef då var Augustin E., hans farbror. 1767 anställdes han som kammarherre vid kronprins Gustafs nybildade hof och lämnade då den militära banan. 1770-71 var han kronprinsen följaktig på dennes utländska resa och fortfor efter Gustafs tronbestigning att tjänstgöra såsom kammarherre till 1780. Med sin anställning vid hofvet förenade E. 1773-76 direktörsbefattningen vid Svenska teatern samt var efter 1777 fullmäktig i Generaltullarrendesocieteten. 1780 blef E. envoyé i Holland och 1782 i Berlin. Af sin samtid aktades E. högt för sin hederliga och oförvitliga karaktär, sina kunskaper och sin litterära begåfning. Af eftervärlden är han mest känd såsom en af sin tids ypperste memoarförfattare. Redan som tjugutreårig kammarherre underhöll han lifliga förbindelser med samtidens litterära personer, bl. a. Olof Bergklint och K. K. Gjörwell, till hvars tidningar han under den strängaste anonymitet lämnade åtskilliga bidrag. Från sin resa med kronprinsen 1770 hemsände E. till Gjörwell och sin ungdomsvän grefve K. J. Ekeblad lifliga och underhållande (ännu otryckta) skildringar. I Paris knöt han förbindelse med de franske encyklopedisterna och en mängd andra ryktbara skriftställare. E. började "memoarer" öfver denna utländska resa, men hann icke längre än till resans förberedelser. Dessa anteckningar äro de äldsta af hans hand, som blifvit bevarade. Därefter följa sammanhängande Journaler vid hofvet: maj-oktober 1776 samt juli 1779-juni 1780, då författaren lämnade fäderneslandet. Bevarade äro jämväl Strödda anteckningar öfver högtidligheter vid hofvet vid hvarjehanda tillfällen 1778-79 äfvensom en 1777 författad uppsats, Om svenska teaterns uppkomst, egentligen ämnad att innehålla en redogörelse för E:s förvaltning, men som därjämte är ett aktstycke af största vikt för svenska teaterns historia. Strödda bref, dels redan tryckta, dels ännu icke offentliggjorda, tjäna till att fullständiggöra detta värdefulla memoarverk. E:s personlighet visar sig i yngre åren allvarlig, fallen för reflexioner i andan af tidens lefnadsvishet och något känslofull i Rousseaus smak, men därjämte i besittning af ett vaket öga och ett skarpt förstånd. Sådan framträder han äfven i dagboksanteckningarna. Hofmannen tränger väl filosofen och naturdyrkaren något i skuggan, och den lätta umgängestonen i Gustaf III:s hof förnekar sig icke i framställningen; men författaren visar sig dock mest såsom den allvarsamme betraktaren af det brokiga lifvet, från hvilket han gärna håller sig på ett visst afstånd. Samtida personer och tilldragelser bedömer han i allmänhet med lugn och oväld. E:s journal, förd dag för dag öfver tilldragelser vid hofvet, gör icke, såsom Fersens memoarer, anspråk på att lämna en samtidens historia, men den tecknar, åskådligare och mera tillförlitligt än andra samtida anteckningar, det dagliga lifvet vid Gustaf III:s hof, och den gifver ett för häfdaforskaren ovärderligt galleri af bilder utaf den tidens framträdande personer. Från början konungsk till sina åsikter och sympatier, blef E. med åren alltmer betänksam vid bedömandet af sin konungs åtgärder, och det var på grund af sin egen önskan att lämna hofvet, som han 1780 afgick till Haag. Stycken af hans ministeriella depescher från Haag och Berlin finnas tryckta såsom bilagor till hans memoarer. Utdrag af E:s anteckningar äro meddelade af P. Wieselgren, i "De la Gardieska arkivet", samt af Geijer, i "Gustavianska papperen", hvarjämte andra utdrag finnas tryckta såsom bilagor till Fersens "Historiska skrifter". Först 1877-78 utkommo fullständigt E:s Dagboksanteckningar, förda vid Gustaf III:s hof, utgifna af E. V. Montan. T. (L. S.)

5. Karl Fredrik E. (E.-Gyllembourg), den föregåendes halfbroder, friherre, politisk partigängare, skriftställare, f. 1767, d. 1815 i Köpenhamn. Redan tidigt ingick han vid artilleriet och var förste löjtnant vid detta vapen, då han 1792 häktades och åtalades för medvetenhet om mordet på Gustaf III. Inför rätten bekände han sin brottslighet och dömdes af Svea hofrätt förlustig sitt adliga stånd och skyldig att mista lif, ära och gods samt varda halshuggen; detta straff förvandlades af K. M:t genom nåd till evig landsflykt, med förlust af adelskap och alla medborgerliga rättigheter. Omedelbart efter domens afkunnande (aug. 1792) begaf sig E. till Danmark, där han antog moderns namn, Gyllenborg (hvilket han vanligen skref Gyllembourg). 1801 trädde han i äktenskap med P. A. Heibergs frånskilda maka, Tomasine Kristine Buntzen. - E. var en bildad man och egde ett godt omdöme. Redan vid början af sin vistelse i Köpenhamn kom han i förtrolig beröring med flera af den danska hufvudstadens mest framstående skriftställare, bl. a. P. A. Heiberg. Efter utbrottet af kriget (1808) mellan Sverige och Danmark författade E. en broschyr: Strödda anmärkningar öfver Sveriges ställning sommaren 1808, hvari han förfäktade nyttan af en förening mellan Nordens tre riken och uppmanade svenskarna att skilja sig från Gustaf Adolf och i stället hylla Fredrik VI, "Nordens Fredrik", hvars dygder högeligen prisas.