Sida 722
Farao
användbart för praktiska ändamål, men som många år därefter förhjälpte honom till en af hans största upptäckter: magnetismens inflytande på polariseradt ljus. -- Så betydande än F:s verksamhet som kemist var, kan den dock knappt betraktas annat än som förberedande hans öfvergång till läran om elektriciteten och magnetismen, hvilken har honom, kanske mer än någon annan, att tacka för sin storartade utveckling. Redan 1821 sysselsatte han sig med att utreda frågan om magnetens rotation kring ledare, i hvilka elektriska strömmar passera, och äfven de följande åren egnade han sig åt arbeten inom elektricitetsläran. Men det var egentligen under det följande årtiondet, som han företrädesvis, ja nästan uteslutande, arbetade inom denna vetenskap. 1831 upptäckte F. induktionselektriciteten (det afgörande försöket lär ha gjorts 29 aug.). De mångfaldiga undersökningar, till hvilka denna utomordentligt viktiga upptäckt gaf anledning, sysselsatte F. under de följande åren, men samtidigt studerade han den elektriska strömmens sönderdelande verkningar på kemiska föreningar (1833-35) och uppställde på grund af många försök den efter honom uppkallade elektrolytiska lagen (jfr Elektrolys). Dessa omfattande frågor utredde F. så grundligt, att följande forskare haft föga att tillägga. -- 1845 inträdde F:s andra stora upptäcktsperiod. På hösten s. å. lyckades han påvisa hvad han kallade "ljusets magnetisering", d. v. s. det märkvärdiga samband mellan ljus och elektromagnetism, som yttrar sig däruti att, då en stråle af polariseradt ljus passerar genom vissa genomskinliga ämnen (såsom det förut omnämnda Faradayska flintglaset, en mängd lösningar o. s. v.), ljusets polarisationsplan vrides, när dessa ämnen placeras mellan polerna på en elektromagnet eller inom vindningarna af en ledningstråd, genom hvilken en elektrisk ström passerar. S. å. uppvisade F. den s. k. diamagnetismen hos en mängd ämnen. Båda dessa storartade upptäckter gjordes och studerades af honom på en tid af omkr. tre månader. Af den senare föranleddes de undersökningar af den s. k. magne-kristall-kraften samt af magnetismens inverkan på gaser o. s. v., hvilka han under de närmast följande åren utförde. -- Till elektricitetsläran hörande frågor sysselsatte honom för öfrigt hufvudsakligen ända till några år före hans död. -- F:s skrifter äro publicerade i form af afhandlingar (till ett antal af mer än 160) i vetenskapliga tidskrifter. F:s brefväxling med Schönbein utgafs 1899 af Kahlbaum och Darbishire. Sina epokgörande undersökningar i elektricitetsläran sammanfattade F. under benämningen Experimental researches in electricity (1831-56; 30 serier; ånyo utg. på tyska i "Ostwalds klassiker der exakten wissensch." 1896-1903). De elektriska och magnetiska fenomenen hade före F. förklarats uteslutande genom antagande af oförmedlad fjärrverkan mellan laddningar och mellan magnetpoler. F. återigen gjorde gällande, att krafterna endast skenbart vore fjärrkrafter: osynliga trådar, "kraftlinjer", ginge ut från laddningarna resp. polerna och förmedlade inverkan. Det mellanliggande mediets inflytande på kraften mellan två elektriska laddningar påvisade F. experimentellt genom sina försök ang. isolatorers dielektricitetskonstanter. På grundval af F:s försök och åskådningar utvecklade sedermera J. C. Maxwell (se d. o.) sin matematiska teori för de elektriska och magnetiska fenomenen, hvilken teori ännu i dag utgör skelettet i elektricitetsläran. Det var egentligen i den experimentella forskningen, som F:s storhet låg; som teoretiker var han mindre betydande. Men då det gällde att välja undersökningsämne samt att angripa detta från den fördelaktigaste sidan och på det lämpligaste sättet, egde F. en underbar intuition. Betecknande i detta hänseende är det sista experiment -- utfördt 1862 --, som står upptecknadt i hans laboratorieanteckningar. F. sökte efter en inverkan af magnetiska krafter på spektrum, men kunde i följd af sina instruments ofullkomlighet ej finna någon sådan. 1897 konstaterade holländaren P. Zeeman tillvaron af en sådan effekt och erhöll 1902 för denna sin upptäckt halfva Nobelpriset. (Jfr Zeemans effekt.) -- "F.", säger hans vän och efterföljare Tyndall ("Faraday as a discoverer", 1868, 5:e uppl. 1894), "var den störste experimentelle vetenskapsman, som världen hittills skådat, och min tanke är, att fortskridandet af framtida undersökningar skall, långt ifrån att skymma eller förminska, endast skänka ära åt och upphöja värdet af denne store forskares arbeten". Jfr äfven S. G. Thompson, "M. F., his life and work" (1898). S. J-n. (G. N.)
Faraday-kullen [fä'rödei-], bottenförhöjning i Atlantiska hafvet (se d. o., sp. 337).
Faradisation l. Faradism, med., användning af induktionsströmmar för behandling af vissa sjukdomar (se Elektroterapi). Metoden fick sitt namn af fransmannen Duchenne de Boulogne, som uppkallade densamma efter den engelske naturforskaren M. Faraday, hvilken 1831 upptäckte induktionselektriciteten. F. B.*
Faradism. Se Faradisation.
Farafra, oasgrupp i Libyska öknen, hörande till egyptiska prov. Fajum, under 27° n. br. och 28° ö. lgd, 300 km. v. om Siut, i en i nummulitkalk uttvättad, mot s. öppen bukt, 46 m. ö. h. 3,300 kvkm., däraf 250 kvkm. äro planterade med dadelpalmer. I oasen finnas flera springkällor af ända till 26° temperatur. Befolkningen i de båda orterna Kasr-F. och Sjeik-Mursuk bestod 1897 af 542 fattiga muhammedaner. Oasen undersöktes 1873-74 af Rohlfs, Jordan och Zittel. J. F. N.
Faraglioni [-raljåni]. Se Aci Reale.
Faral, ett slags vits, som består i att byta ut en godtycklig del af ett ord mot dess antonym. Benämningen skall härleda sig från en dylik vits på moral, uppdeladt såsom mor-al, antonym far-al.
Farallones de los Frayles [faraljånes de lås fra'jles], en grupp af 6 små (den största knappt 5 kvkm.) klippöar i Stilla oceanen, vid västra kusten af nordamerikanska staten Kalifornien, 48 km. v. om inloppet till San Franciscoviken. Fyrtorn.
Faramund, enligt en tradition fader till frankiske konungen Klodio (omkr. 428-448).
Faran. Se Firan.
Farandole [farãdå'l], provens, farandolo, en i Provence bruklig dans af hurtig och glad karaktär, vanligen i 6/8 takt. Det är en figurrik långdans, som emellanåt sammansluter sig till ringdans. E. F-t.
Farao (af egypt. pera, "det stora huset"), i gamla testamentet benämning på Egyptens konungar. Se Egypten, sp. 1472-73.
Farao, ett slags hasardspel med kort, har sitt namn från en förr efter Egyptens farao uppkallad
Källa: Project Runeberg ·
