Sida 176
Elektriska svängningar
kontaktanordningar vid hållplatserna eller linjens ändpunkter. Syrelukten tränger emellertid in i vagnarna, hvarjämte syran småningom förstör vagnstommen. Stundom, då vagnarna i allmänhet gå med luftledning, men vid passagen öfver torg eller öppna platser på ett kortare stycke skola framföras utan den vanprydande luftledningen, användes på en del ställen ackumulatortendrar eller ackumulatorlokomotiv för den lokala öfverflyttningen. Ackumulatortendrarna laddas vid ändpunkten af luftledningcn, tillkopplas motorvagnen och lämna denna ström; de äro likväl tunga och svårmanövrerade vid växlingar. Ackumulatorlokomotiven äro försedda med eget maskineri och taga motorvagnarna på släp. Lokomotiven äro emellertid liksom tendrarna dyra i anskaffning och underhåll.
Trefassystemet för spårvägar förekommer mera sällan. Anordningarna äro desamma som för trefasjärnvägar (se Elektriska järnvägar, sp. 246 ff.). Kontaktspänningen är omkr. 500 volt, och vagnarna ha två motorer på omkr. 25 hkr hvar.
Enfasmotorerna ha hittills ej hunnit få stor användning för spårvägar. F. n. finnes blott ett fåtal längre interurbana spårvägslinjer i Amerika för enfasdrift. Det torde ock vara för dylika långa linjer, som enfasmotorn får sin största användning just i förening med likströmsdrift. Såväl seriemotorn som den kompenserade repulsionsmotorn kan mer eller mindre direkt drifvas med likström. Detta sätt användes för långa spårvägslinjer, då samma vagnar inom städerna drifvas med likström, men ute på landsbygden med högspänd växelström. Såväl Westinghouse som Union och Allm. sv. elektriska aktiebol. i Västerås ha utarbetat system för dylik kombinerad drift, och systemet torde komma att införas på bl. a. linjen Stockholm-Värmdö. Vid Allm. svenskas system kopplas motorn automatiskt om vid öfvergången från likström till växelström och tvärtom.
I Sverige äro f. n. alla spårvägar ombyggda till elektrisk drift. Stockholms, Göteborgs, Norrköpings och Hälsingborgs spårvägar ha en längre tid varit i drift, hvarjämte elektriska spårvägar i Malmö och Uppsala tillkommit. Stockholms södra spårvägssystem var det första stadssystemet med elektrisk drift i Sverige (färdigt 1901). En del längre spårvägslinjer mellan Stockholm och dess villastäder torde snart komma till utförande.
Dylika långa spårvägar ha vunnit stor utbredning i Amerika. Dessa interurbana (d. v. s. mellan städer gående) linjer ha ofta särskild banvall och äfven inhägnade banområden, men linjerna följa i allmänhet landsvägarna och ha hållplatser direkt utanför farmarens dörr. Landtprodukter forslas därför in till städerna med spårvägarna, ofta i speciella, för ändamålet konstruerade vagnar. Vagnarna äro stora boggivagnar, som kunna gå med ända till 80 km. hastighet ute på linjen. En del af dessa spårvägar har genomgående vagnar, som gå hundratals km. och t. o. m. äro inrättade som sofvagnar. Näst Förenta staterna torde Tyskland stå främst i afseende på elektriska spårvägar, 1 okt. 1905 hade Tysklands elektriska spårvägar en sammanlagd längd af 5,500 km. Dessa spårvägar äro nästan uteslutande stadsspårvägar. Några interurbana linjer finnas knappast ännu. Frankrike har omkr. 2,000 km. spårvägar.
Om de elektriska spårvägarnas uppkomst och utveckling se Elektriska banor. A. E-m. S. V.
Elektriska svängningar, fys. Laddar man en leidenflaska (se Laddflaskan) med elektricitet på den inre beläggningen, hvarvid den yttre laddas med motsatt elektricitetssort, och sedermera urladdar densamma genom en elektrisk gnista, så finner man stundom, att urladdningen ej egt rum fullständigt. Det kan då inträffa, att de båda beläggningarna bytt laddning med hvarandra, så att den inre beläggningen är negativ, den yttre positiv. Detta faktum kan tydas så, som om de båda elektriska laddningarna vid urladdningen ej stannat vid jämviktsläget, då de neutralisera hvarandra, utan rusat öfver till motsatt sida. Företeelsen studerades i detalj af Feddersen (1861) och v. Gettingen, af hvilkas undersökningar framgår, att den elektriska laddningen vid urladdningen så att säga oscillerar mellan de båda beläggningarna, som därigenom ömsevis (i ytterst snabb tidsföljd) antaga positiv och negativ laddning. Urladdningen består således af flera fram- och återgående svängningar hos elektriciteten, hvarvid svängningarnas häftighet aftager med tiden, så att den andra urladdningen blir mindre intensiv än den första o. s. v. Genom att betrakta den vid urladdningen uppstående elektriska gnistan i en snabbt roterande spegel kan man erhålla de olika urladdningarnas spegelbilder lagda bredvid hvarandra och undersöka deras antal och hastighet. Man kan minska svängningarnas antal genom att låta elektriciteten passera genom större och större elektriska motstånd, så att, om detta motstånd är tillräckligt stort, endast en urladdning kommer till stånd. De elektriska oscillationerna voro sedermera föremål för flera undersökningar (af Helmholtz m. fl.), men vunno sitt största intresse genom Hertz' (d. 1894) undersökningar. Genom att ersätta de båda beläggningarna i de förut använda leidenflaskorna med metalliska ledare af måttliga dimensioner lyckades han åstadkomma elektriska svängningar, hvilka frambringa elektriska vågor, som likasom ljusvågor utbredde sig åt alla håll i rymden (etern) och voro så pass korta, att man kunde uppmäta deras längd i en större sal. Hertz gjorde detta med hjälp af s. k. elektriska resonatorer, d. v. s. ledare böjda i sluten (ofta cirkelrund) form och öppna endast på ett ställe. Uppstodo nu elektriska svängningar af tillräcklig styrka i en sådan resonator, slog en liten gnista öfver på resonatorns öppna ställe. Hvarje resonator är särskildt lämpad att blifva säte för oscillationer af en bestämd svängningstid. Hertz ändrade dimensionerna på de laddade metalliska delarna (de s. k. oscillatorerna), hvilka utgjorde utgångspunkten för de elektriska vågorna, till dess deras svängningstid motsvarade den använda resonatorns. Anbragtes resonatorn på en punkt i rummet, där en häftig elektrisk vågrörelse egde rum, gaf denna en gnista. Detta är däremot ej förhållandet, där den elektriska vågrörelsens styrka understiger ett visst belopp. Genom uppställande af en reflekterande skärm (af zinkbleck), mot hvilken den från oscillatorn utgående elektriska vågrörelsen reflekterades, åstadkom Hertz stående elektriska vågor, i hvilka han uppmätte läget af bukar och knutar med resonatorns hjälp. I bukarna är den elektriska svängningen starkast, i knutarna svagast. Därur bestämdes de elektriska vågornas längd,
Källa: Project Runeberg ·
