Sida 402
Ericsson John
Nordstaternas slutliga seger öfver sydstaterna främjades väsentligen genom E:s monitorer; och huru allvarligt dessa pröfvades, kan man finna af Charlestons blockad, under hvilken monitorn Patapsco 28 gånger var i elden. Sedermera byggdes monitorer ej blott i Amerika, utan äfven i Sverige, Norge och Ryssland.
Under de senare åren af E:s verksamhet tog en annan klass af sjökrigsmateriel hans uppfinningsförmåga i anspråk, nämligen torpederna. På egen bekostnad byggde han ett snabbgående litet fartyg, "Destroyer", afsedt att utsända dylika sprängprojektiler. Torpeden är här en verklig undervattensprojektil med betydande vikt; den skall afskjutas från fartygets bog, medelst komprimerad luft, och är starkt laddad med dynamit, som exploderar, när projektilen stöter mot ett föremål med stor motståndsförmåga, såsom en fartygssida.
Bland E:s många uppfinningar må slutligen omnämnas en, som väckt allmän uppmärksamhet, nämligen solmaskinen. Tanken att omedelbart använda solstrålarnas värme till erhållande af drifkraft är lika ny som djärf. Genom att med tillhjälp af stora konkava speglar uppsamla strålarna och rikta dem mot bestämda punkter är det möjligt att på dessa koncentrera en betydande värmemängd, som sedan tillgodogöres med en varmluftsmaskin. Det gifves ofantligt vidsträckta trakter af jorden, som ega en nästan ständigt klar himmel samt lida brist på både bränsle och vatten. Det är därför icke osannolikt, att för dessa trakter solmaskinen en gång skall blifva af högt värde. Från teknisk synpunkt har E. utan tvifvel löst problemet om solmaskinens konstruktion, men den stora kostnaden lägger hinder i vägen för ett allmännare bruk af maskinen. I samband med sina arbeten öfver densamma anställde E. intressanta och vidsträckta undersökningar såväl öfver det strålande värmet i allmänhet som särskildt öfver solstrålningen till jorden, och han konstruerade flera nya apparater för forskningar däröfver. I Solar investigations (1875) samt Contributions to the centennial exhibition (1877) meddelade han dessa sina vetenskapliga arbeten. Det sistnämnda, ett särdeles omfångsrikt praktverk, innehåller tillika en redogörelse för de förnämsta uppfinningar E. hade gjort under sin vistelse i Amerika.
Större delen af sina med tiden betydande inkomster uppoffrade E. alltjämt på nya undersökningar och experiment. Sålunda åtgingo flera hundratusen kronor på konstruerandet (1870-88) af 26 olika solmaskiner, hvilka, liksom hans modeller i allmänhet, voro mönster af sinnrikhet och elegans. Såsom ritare och konstruktör var E. utan like; hans idéer togo klar och lefvande form i hufvudet, innan de med en rent af underbar snabbhet, säkerhet och fullständighet utkastades på ritbrädet.
Sin djupt rotfasta kärlek till det gamla fäderneslandet ådagalade E. icke blott genom en ständigt flödande enskild välgörenhet, utan äfven genom den varmaste omtanke om medlen att värna Sveriges själfständighet. Monitorn, till hvilken han redan i slutet af 1820-talet hade modellen i hufvudsak färdig, hade han i det längsta afsett för Sveriges försvar vid förefallande fara från Rysslands sida. Under 1860-talet vände han verksamt sin uppmärksamhet på Sveriges blifvande sjövapen, och såsom ett hufvuddrag däri tänkte han sig ett flytande skärgårds- och positionsförsvar till skydd för hamnar och inlopp, hvilket kustförsvar borde kunna hindra fienden att effektivt landsätta en härsmakt. Utom monitorer konstruerade han (1866) för svenska marinen en art kanonbåtar, sedermera kallade pansarbåtar af tredje klassen. Till den första pansarbåten, "Sköld", skänkte E. maskineriet och till den första svenska monitorn, "John Ericsson", två 15-tums kanoner. De stora och ofantligt kostsamma moderna pansarkolosserna kunde han aldrig förlika sig med; han kallade dem "torpedo-mat". Sina åsikter i dessa frågor förfäktade han 1867 o. f. i svenska tidningsartiklar och bref, men stötte på segt motstånd och drog sig djupt bedröfvad tillbaka. Sedermera gillade han systemet med pansarbåtar af "Sveas" cert (men snabba och rammförsedda) jämte snabbgående kryssare, torpedbåtar och monitorer.
E:s personliga väsen och handlingar buro städse vittne om storsinthet och varmt hjärtelag. Med all sin själfaktning var han en ovanligt flärdlös och oegennyttig man.
E:s verksamhet som uppfinnare har eftervärlden visserligen funnit i afseende på praktiskt tekniska resultat vara af mindre allmängiltig betydelse än hans beundrande samtid ville tro. E:s obestridliga uppfinnartalang samt först och sist segerglansen från "Monitors" lysande framgång ha likväl i det allmänna medvetandet beredt honom en plats bland de store uppfinnarna. - E. gifte sig 1836 med en 19-årig engelska, Amalia Byam, hvilken dock efter några års vistelse i Amerika återvände till England. En naturlig son af E. var Hjalmar Elworth (f. 1824), som blef öfverdirektör vid statens järnvägar och dog barnlös 1887. - E. blef filos. hedersdoktor vid Lunds universitets jubileum 1868, fick plats i svenska Vet. akad. 1850, såsom utländsk led., men från 1863 såsom inländsk, blef led. af Krigsvet. akad. 1852, hedersled. af örlogsm. sällsk. i Karlskrona 1863, af Fys. sällsk. i Lund 1869, af Vet. soc. i Uppsala 1870 och af Vet. o. Vitt. samh. i Göteborg 1877. - Framför bröderna E:s barndomshem vid Långbanshyttan (se fig.) är rest en hög minnessten, med inskriften: "John Ericsson föddes här den 31 Juli 1803". (Om det för båda bröderna gemensamma äreminnet se Ericson, svensk adlig ätt 1).
John Ericssons barndomshem vid Långbanshyttan, med minnesstenen.
E:s önskan hade varit att jordas i Sverige, och Förenta staternas regering beredde honom en "likfärd, som icke har sitt motstycke i den historiska
Källa: Project Runeberg ·
