Sida 408
E. Magnusson, E XII
riksbaneret kallades under medeltiden S:t Eriks baner och utlånades från domkyrkan, när riket var utsatt för anfall af mycket farliga fiender. Hans bild insattes i det svenska rikssigill, som förfärdigades, när man på Engelbrekts tid frigjorde sig från Eriks af Pommern regering. Hans bröstbild sattes på flera af de mynt, som under unionstiden slogos af riksföreståndarna. Stockholm, som från början hade i sitt sigill bilden af en befäst stad, utbytte denna mot bilden af E:s hufvud. Många snidade och målade bilder i våra kyrkor framställa det svenska nationalhelgonet - med svärd i handen (se fig.), eftersom han blef halshuggen - och tilldragelser ur dess lif. HsHd. Erik den heliges bild på ett altarskåp från början af 1500-talet i Knifsta kyrka, Uppland. (Nu i Statens historiska museum.) De flesta af traditionen accepterade data i E:s historia förnekas eller ifrågasättas af K. Stjerna, "E. den helige. En sagohistorisk studie" (i "Lunds universitets årsskrift", 1898). Stjernas på djärfva hypoteser rika inlägg i frågan har framkallat en liflig historisk polemik, som väsentligen rört sig om den s. k. Erikslegendens (Vita Erici) trovärdighet, tidpunkten för Eriks första dyrkande som helgon samt sannolikheten af hans kristna nit och korståg till Finland. Bland senare inlägg i denna strid märkas C. M. Kjellberg, "E. den helige i historien och legenden (i "Finsk tidskr." 1898), O. Janse, "De nyaste åsikterna om E. den helige" (i "Hist. tidskr." s. å.), K. Stjerna, "Påfvebrefvet om Sankt E:s korståg" (i "Hist. tidskr." 1899), och O. Ahnfelt, "Ännu ett bidrag till tolkningen af påfvebrefvet om Sankt E:s korståg" (i "Hist. tidskr." 1901). Jfr äfven C. A. Ossbahr, "S:t E:s skrin i Uppsala domkyrka" (i "Medd. fr. Svenska slöjdföreningen", 1894) och art. Eriks skrin. - Dramatiskt behandlades E. af A. Hesselius 1740. V. S-g.
6. E. Knutsson, E. X, den föregåendes sonson, konung Knut Erikssons son. Ensam bland Knuts söner räddades E. undan blodbadet vid Älgarås (1205) och återkom 1208 från Norge, dit han flytt. Han fann understöd inom landet och besegrade den af en dansk här understödde Sverker vid Lena (1208), men kom först efter en ny seger, vid Gestilren (1210), i obestridd besittning af makten. För att betrygga sin ställning förmälde han sig med danske konungen Valdemar Sejrs syster Rikissa. E. är den förste svenske konung, om hvilken man med säkerhet vet, att han låtit kröna sig. Han dog på Visingsö i april 1216. Efter hans död födde hans gemål en son, sedermera konung Erik Eriksson. E:s dotter Ingeborg var gift med Birger jarl.
7. E. Eriksson, E. XI, kallad Läspe och halte, den föregåendes son, föddes, efter faderns död, 1216, och valdes 1222 till konung samt skref sig såsom sådan den tredje. Knut Långe, troligen härstammande från en sidogren af Erikska ätten, gjorde dock uppror och besegrade Eriks här vid Olstra (1229) i Södermanland. E. måste fly till Danmark och återfick kronan, först sedan Knut Långe dött (1234). Den verkliga makten utöfvades dock af hans jarlar, först Ulf Fase, sedermera Birger Magnusson, bägge folkungar. Ryska krönikor anföra, att svenskarna 1240 företagit ett krigståg mot Ladoga och blifvit på Nevafloden slagna af ryske fursten Alexander, som af denna seger erhållit tillnamnet Nevski. Enligt svenska rimkrönikan åter skall Birger jarl mot slutet af E:s regering företagit ett korståg emot de hedniske tavasterna och anlagt Tavastehus. Troligen har dock detta korståg egt rum under något af de närmaste åren efter 1237, då påfven uppmanat till ett dylikt, och möjligen har det stått i samband med härtåget emot Ladoga 1240. - 1247 gjorde Knut Långes son Holmger uppror, men öfvervanns vid Sparrsätra i Uppland och afrättades 1248. Vid samma tid inföll ock det viktiga kyrkomötet i Skeninge. - E. var en allvarlig och rättrådig, om också ej synnerligen kraftfull, konung. Han var förmäld med folkungen Sune Folkessons dotter, Katarina. Med E:s död, 2 febr. 1250, utslocknade Erikska ätten på manslinjen.
8. E. Magnusson, E. XII, Magnus Erikssons äldste son, f. 1339, valdes 1344 till tronföljare i Sverige. Året förut hade hans yngre broder, Håkan, af fadern utnämnts till konung i Norge, och 1355 öfvertog han styrelsen i detta land. Att Håkan var själfständig konung och därtill herre öfver ett arfrike väckte E:s afund och hans ovilja mot fadern. De med Magnus' styrelse missnöjde stormännen begagnade sig däraf och företogo i förening med honom en resning, hvilken till namnet var riktad mot den mäktige gunstlingen Bengt Algotsson, men i verkligheten lika så mycket gällde konungen. E. utfärdade (18 okt. 1356) från Kalmar ett manifest, hvari han antog fullständig konungatitel. Han samlade en här, ryckte in i Halland och fördref Bengt Algotsson samt intog dennes fasta borg, Varberg. Ehuru E. i ofvannämnda manifest hade klagat öfver de stora förläningar Bengt Algotsson till kronans skada innehade, förlänade han själf (1356) åt hertig Albrekt af Mecklenburg de viktiga fästena vid Skanör och Falsterbo och åt hans söner, Henrik och Albrekt (sedermera kon. Albrekt i Sverige), södra Halland och två härad i Skåne att innehafvas såsom ärftliga län. Med denne hertig Albrekt såsom skiljedomare ingingo E. och hans fader förlikning i Jönköping, 28 april 1357. Konung Magnus måste till E., hvilken nu tillerkännes konungatitel, afstå södra Halland, Skåne med ön Hven, Lister, Bleking, Kalmar fögderi, det öfriga Småland (utom Finveden), Visingsö, Östergötland och Finland. Bengt Algotsson och hans anhängare skulle förvisas ur riket. Redan i okt. 1357 bröt E. fördraget och vidtog åtskilliga åtgärder, hvilka gjorde intrång i hans faders rättigheter. I nov. s. å. ingicks en ny förlikning, genom hvilken fadern öfverlät åt E. Svealand och Norrland, utom Närke samt Svartsjö kungsgård och län. E. stod nu på höjden af sin makt. Konung Magnus, öfvergifven af sina utländska
Källa: Project Runeberg ·
