Sida 245
Emalj
Kurgästernas antal är omkr. 1,500. Stor utförsel af mineralvatten. (K. B. W.)
e. m., förkortning för 1) efter middagen; 2) lat. ejusdem mensis, i samma månad.
Em, kloster. Se Öm.
Emacerera (af lat. macer, mager), utmärgla, uthungra. - Emaceration, utmärgling, uthungring.
Emaciatio, lat., med. Se Macies.
E-mah, "stort hus", tempel åt modergudinnan Nin-mah (Istar), i Babylon, uppgräfdt af Tyska orientsällskapet. Se Babylon, sp. 572.
Émail [erna7]], fr. Se Emalj.
Emalj. 1. (Fr. émail, af mlat. smaltum, besläktadt med sv. smälta), kem. tekn., en mer eller mindre lättsmält, i de flesta fall ogenomskinlig, hvit eller färgad glasfluss. Den utgöres oftast af bly-, kali- och natronsilikat, stundom uppblandade med borsyrade salter. Hvit, ogenomskinlig emalj, t. ex. på urtaflor, kakel och Delftporslin, innehåller tennoxid samt beredes på det sätt, att en legering af tenn och bly genom upphettning vid lufttillträde syrsattes till oxider, som slammas och smältas med kvartspulver och alkalier. Färgade emaljer erhållas genom tillsats af metalloxider. De smälta emaljerna pulveriseras fint och anbringas i degform på föremål, som skola emaljeras, hvarefter dessa upphettas i muffel, tills emaljpulvret smälter. Man anbringar emalj på glas, porslin och andra lervaror, guld, silfver och järn. Emaljerade kokkärl af järn hafva på senare tider mycket kommit i bruk. För sådana ändamål får emaljen ej innehålla bly, enär detta kan utdragas af sura vätskor och sålunda vara hälsovådligt. P. T. C.*
2. (Emaljväf), anat., den hårda massa, som bildar kronornas ytor på människans och vissa djurs tänder (t. ex. hundens). I somliga djurs tänder förekommer emaljen inblandad med andra väfnader inne i tändernas massa, t. ex. i oxens veckade tänder; hos andra saknas den alldeles, t. ex. hos elefantens betar. Emaljen består af smala, fem- eller sexsidiga, svagt buktiga, vattrade prismor, hos människan ställda med sin ena ända mot elfenbenet (dentinet), med den andra mot tandytan, hvarest de täckas af den strukturlösa emaljhinnan. Dessa prismor, som till största delen utgöras af kalksalter (äfven kiselsyrade), bilda den hårdaste väfnaden i djurkroppen och stå tätt packade intill hvarandra, liksom styckena i en mosaik, utan märkbar mellansubstans. G. v. D.*
3. Konstind., målning med glasflusser, emaljmåleri; föremål, vanligen af metall, betäckt eller hufvudsakligen prydt med emalj (glasfluss). Glasflussen pulveriseras, fuktas, anbringas medelst pensel eller annat verktyg på en yta af metall (eller af fajans, porslin, glas), den s. k. excipienten, fastsmältes vid denna, får sedan långsamt svalna och poleras. I forntiden voro babylonierna, assyrierna och elamiterna mästare i konsten att emaljera tegel (se vidstående fig. 1 och planschen till art. Babylonien samt fig. l i art. Elam). Konsten att emaljera metall torde från egypterna ha kommit till grekerna och etruskerna. - Det enklaste slaget af emalj förekommer numera å kokkärl och urtaflor. Af betydelse ur konstnärlig synpunkt äro "guldsmedsemaljen" och "målaremaljen". - A. Guldsmedsemaljen (fr. émail incrusté) är ett slags mosaik, i hvilken de olika färgerna anbringas bredvid hvarandra, antingen omedelbart eller skilda genom fina metallkanter. Dess underarter äro: a) Cellemaljen l. väggemaljen (fr. émail cloisonné), i hvilken teckningen utföres medelst fina metalltrådar (guld, mässing), som fastlödas på excipientens (guld, koppar, porslin) yta och bilda låga väggar (cloisons) mellan de olika figurerna och figurdelarna. Fig. 1. Assyrisk dörrhvalfsprydnad af emaljeradt tegel. Mellanrummen (cellerna) fyllas med emalj. Detta emaljeringssätt öfvades tidigt i det bysantinska riket och öfverfördes därifrån till det västra Europa, där Köln, Trier och andra städer vid nedre Rhen under den äldre medeltiden voro hufvudorter för denna tillverkning. I våra dagar utföras med stor skicklighet cellemaljer uti Indien, Kina och Japan (se fig. 2), ehuru på enklare material (koppar, porslin, mässing). Gamla cellemaljer äro ytterst sällsynta och dyrbara. En Linköpings domkyrka tillhörig, af Kettil Karlsson skänkt biskopsmössa (fig. 3), prydd med emaljplattor, förvaras i Statens historiska museum, b) Gropemaljen (fr. émail champ-levé), i hvilken teckningen utföres medelst gravering, i det att antingen figurerna och figurdelarna eller ock mellanrummen mellan dessa figurer fördjupas i metallytan, och de sålunda uppkomna fördjupningarna (groparna) fyllas med emalj. Fig> 2. Japansk vas i cellemalj. Såsom excipient brukas oftast koppar, hvars icke emaljerade partier då vanligen förgyllas, så att figurerna antingen framstå i emalj mot guld eller i guld mot emalj. Dylik teknik öfvades fr. o. m. 4:e årh. f. Kr. bland folken n. om alperna. I T. Arnes uppsats "Svenska emaljerade föremål från den förromerska järnåldern" (i festskriften "Studier tillegnade Oscar Montelius", 1903) beskrifvas föremål med gropemalj, några antagligen tillverkade i Västeroch Östergötland, andra säkert på Gottland. Från Nord-Tyskland synes denna teknik ha införts hit. Den nyttjades under medeltiden i städerna vid Rhen, i Frankrike (Limoges) och
Källa: Project Runeberg ·
