Sida 215
Elisabet af York
3: 11) och var sedan denne troget följaktig, tills han fick bevittna hans underbara bortgång och i arf mottaga hans mantel såsom tecken på sin värdighet att varda hans efterföljare. Berättelserna om E., som lätt skiljas från sin omgifning i 2 Kon., äro för öfrigt af olika valör och af olika ursprung. De sträcka sig från kap. 1 till kap. 8: 15 och ha ett sista bihang i kap. 13: 14-21. En del är endast senare tiders legender, hvilka dock visa, att E. såsom sin store företrädare haft en betydande makt öfver sin samtid, om han än icke kan jämställas med denne. E. har lefvat och verkat under omkr. 50 år från 800-talets midt och ofta varit påkallad som hjälpare eller rådgifvare af konungar i kritiska lägen, jfr 2 Kon. 3: 11 ff. (af Josafat och Joram i kriget mot Edom), kap. 6: 8 ff. (i Efraims krig mot Aram). Han har haft ett stort inflytande på både vänner och fiender, men såsom en sådan myndig man bland folket jämväl i vissa fall varit illa sedd af dem, som endast räknade med rent naturliga hjälpmedel (2 Kon. 6: 31). Såsom efterträdare till Elia och för att fullfölja hans verk har E. inspirerat Jehu att utföra straffdomen öfver Ahabs hus, i det ögonblick då dennes andre son och efterträdare Joram sårats i kampen om Ramot i Gilead (2 Kon. 9: 1 ff.). Egendomligt för (Elias och) E:s verksamhet var, att de ej stodo ensamma, utan samlade omkring sig en krets af s. k. "profetsöner", d. v. s. profetlärjungar, ett slags andliga skolor eller föreningar med en viss asketisk riktning, som skulle tjäna såsom härdar för den sanna Jahvereligionen och hvilka i kritiska fall kunde gripa in äfven i själfva politiken; det var genom en sådan profetlärjunge, som E. lät smörja Jehu till konung. Jfr bl. a. R. Kittels kommentar till 2 Kon. och dennes "Geschichte der hebräer" (1888, II, sid. 184 ff.). E. S--e.
Elisabet (grekisk ombildning af ett hebreiskt ord, Elisela), prästen Sakarias hustru och Johannes Döparens moder, som också själf var af prästsläkt och befryndad med Jungfru Maria (jfr Luk. 1:1 ff.). (E. S--e.)
Elisabet, Gustaf Vasas yngsta dotter med Margareta Leijonhufvud, f. i mars 1549, erhöll en väl vårdad uppfostran, lärde sig att spela både spinett och luta samt vann därjämte allas hjärtan genom sin älskvärdhet och sina dygder. Af det samtida franska sändebudet i Danmark, Dançay, berömmes hon såsom en af Europas fullkomligaste prinsessor. Under sådana förhållanden var det icke underligt, att många giftermålsplaner voro å bane i fråga om henne. Särskildt synes hertig Karl, hvars bref till henne andas en varm tillgifvenhet, hafva intresserat sig för dessa planer. Redan 1562 förlofvades E. med dåv. koadjutorn i Riga, Kristofer af Mecklenburg; men när denne sedermera flera år blef kvarhållen såsom fånge i Polen, afbröts förbindelsen. 1573 och 1574 ämnade man förmäla henne först med en pommersk furste, sedan med "hertigens af Cleve son". Mot slutet af sistnämnda år skickades från Frankrike ett Henrik III:s sändebud, Claude Pinart, i statsangelägenheter till Sverige. Pinart hade äfven i uppdrag att, om också icke för sin konungs räkning fria till E., likväl känna sig för, och han medförde i sådant syfte Henriks porträtt. Planen gick emellertid om intet, till stor sorg för Dançay, som därpå grundat äfventyrliga planer om upprättandet af ett franskt herravälde i Norden. 1577 uppträdde Kristofer af Mecklenburg återigen såsom friare, men flera orsaker verkade uppskof med giftermålet. Först 7 (icke 14) maj 1581 firades bröllopet. En dotter, Margareta Elisabet, föddes i detta äktenskap, som i mars 1592 upplöstes genom hertigens död. E. återvände till Sverige, där hon afled i nov. 1597. Hon begrofs 1598 i Uppsala domkyrka. Fr. W.
Elisabet (Isabella), dansk drottning, kejsar Karl V:s syster, f. 1501 i Bruxelles, vigdes 1514 vid danske konungen Kristian II, men kom först 1515 till Danmark och kröntes där. Hon blef moder till sex barn, af hvilka tre dogo i späd ålder. Hon var sin gemål i hög grad tillgifven, tålde hans fortsatta förbindelse med Dyveke och följde honom (1523) i landsflykt. 1524 öfvergick hon till lutherska läran. E. afled 19 jan. 1526 på en landtgård nära Gent. 1883 fördes hennes och hennes son Hans stoft från Gent till Odense, där de nedsattes i S:t Knudskyrkan, vid sidan af Kristian II. Se G. Jörgensen, "Dronning Elisabeth af Danmark" (1901). E. Ebg.
Elisabet, engelska drottningar. 1. E., gemål till konung Johan utan land. Se Isabella.
2. E. Woodville, Edvard IV:s gemål, f. omkr. 1437, d. 1492, var dotter till sir Richard Woodville (sedermera earl Rivers) och först förmäld med sir John Grey, som 1461 stupade för huset Lancasters sak vid S:t Albans. Då hon hos Edvard IV anhöll om att återfå mannens konfiskerade gods, blef konungen förälskad i den vackra supplikanten, och de vigdes 1 maj 1464 i största hemlighet. Detta giftermål väckte mycken harm hos den mäktige earlen af Warwick, som för konungen planerat en giftermålsförbindelse med en svägerska till Ludvig XI i Frankrike. E:s inflytande hos konungen till hennes snikna släktingars förmån väckte äfven starkt missnöje hos högadeln. Då Warwick 1470 stötte Edvard från tronen, fann E. en tillflykt inom Westminsters helgade område, där hon födde sonen Edvard (V). Sedan hennes gemål, som 1471 återvunnit kronan, 1483 aflidit, bröt den allmänna oviljan ut mot henne och hennes släkt. Hon måste ånyo söka fristad i Westminster, parlamentet förklarade enligt hennes svåger Rikard III:s önskan 1484 hennes äktenskap ogiltigt, och själf anklagades hon för trolldom. Genom skenfagert tal lockade Rikard henne att utlämna sina bägge små söner, hvilka sedermera, på hans anstiftan, mördades i Tower. Efter Rikards fall behandlades hon först af Henrik VII, hvilken gifte sig med hennes dotter, som änkedrottning, men 1487 inträffade emellan dem en brytning, och E. måste draga sig tillbaka till klostret Bermondsey, där hon tillbragte sina återstående dagar.
3. E. af York, Henrik VII:s gemål, dotter till den föregående och Edvard IV, f. 1465, d. 1503, var efter faderns död 1483 påtänkt till gemål först åt earlen af Lincoln (se De la Pole 4), då denne erkändes som tronföljare, därefter åt konung Rikard själf, sedan han i mars 1485 blifvit änkling, samt blef efter Henrik Tudors (Henrik VII:s) seger vid Bosworth utsedd till hans gemål för att ytterligare stärka hans tronrättigheter. Före giftermålet, som egde rum i jan. 1486, lät Henrik sig dock af parlamentet förklaras för konung af egen rätt. E. var allmänt älskad af folket, och det af statsskäl ingångna äktenskapet blef lyckligt samt bidrog att
Källa: Project Runeberg ·
