Sida 481
Essen, Fredrik Ulrik von
Han gjorde sig så bemärkt på detta område, att Borgå domkapitel vägrade honom prästvigning (1838). Pietismen betraktades å regeringshåll med mycket misstroende och ansågs ha äfven politisk betydelse, så att E. t. o. m. underkastades hemlig polisuppsikt. 1840 promoverades han till filos. magister och erhöll ordination i Åbo 1841. Han tjänstgjorde sedan såsom präst förnämligast i Österbotten och frigjorde sig alltmer från de pietistiska ensidigheterna. Han bröt slutligen 1851 fullständigt förbindelsen med pietisterna och inslog en frisinnadt bibelteologisk riktning. 1867-75 var han professor i praktisk teologi. E. deltog verksamt i det politiska lifvet, var vid landtdagen 1863-64 representant för kapellanerna i Åbo stift och valdes till landtdagen 1867 af Kuopio stift. Han var medlem i flera viktiga kommittéer af kyrklig och politisk art. Såsom teologisk skriftställare var han improduktiv. 1847 publicerade han en längre kritik af förslaget till ny kyrkolag för Finland och 1862 en granskning af förslaget till svensk psalmbok för Finland. T. C.
Essen, von, svensk adlig ätt, urspr, från Gelderland, naturaliserades 1681 och utslocknade på svärdssidan 1811.
1. Paul von E., fortifikationsofficer, f. 25 sept. 1631, d. 2 aug. 1699 i Reval, blef 1656 lärkonduktör vid Fortifikationen och deltog som sådan i danska kriget såväl i Skåne som vid norska gränsen, besökte 1663-64 Italien, Frankrike och Ungern m. fl. länder samt tjänstgjorde äfven i franska armén. 1665 blef han konduktör vid livländska fortifikationsstaten, 1667 ingenjör i Pernau samt 1676 generalkvartermästarlöjtnant och öfverstelöjtnant med inspektion öfver fortifikationerna i Livland. 1678 förordnades E. till chef för fortifikationsfältstaten vid Henr. Horns armé och deltog sedan med utmärkelse i den olyckliga "preussiska marschen". 1681 fick han inspektion öfver Revals, Pernaus, Dorpats och Arensburgs befästningar, adlades s. å. och blef 1687 kommendant på Revals slott med bibehållande af generalkvartermästarlöjtnantskapet. - E. hade mycket goda kunskaper och ritade synnerligen väl samt var en skicklig och anlitad fortifikationsofficer. Bl. a. utarbetade han ritningar till nya försvarsverk vid nyssnämnda fyra städer. L. W:son M.
2. Henrik Johan von E., den föregåendes son, krigare, f. 1674 i Livland, d. 6 sept. 1750, började sin militära bana som volontär vid Lifgardet 1688, var med öfverste Tiesenhausens regemente i fransk krigstjänst på 1690-talet, blef 1701 kapten vid Nieroths regemente i Livland samt 1711 major och 1712 öfverstelöjtnant vid Södermanlands regemente. Med detta deltog han i Stenbocks tyska fälttåg 1712-13 och var med vid Fredrikshald 1718. Med den ena bataljonen af sitt regemente angrep han käckt ryssarna i striden vid Stäket 13 aug. 1719 (se om denna strid Baggensstäket) och delar med v. Dahlheim och Fuchs äran af Stockholms räddning vid detta tillfälle, hvarför ock hans namn vid sidan af deras inristats på Skogsömonumentet vid Stäket. S. å. fick E. öfverstes titel. 1739 utnämndes han till öfverste för Södermanlands regemente och fick med detta utstå nederlaget vid Villmanstrand (1741).
Essen, von, svensk adlig ätt, härstammande från Livland, dit den möjligen invandrat från Westfalen. Generalmajoren i svensk tjänst Alexander von E., sedermera landtråd i Estland och 1653-58 svenskt sändebud till Ryssland, naturaliserades som svensk adelsman 1643, men hvarken han eller hans son tog introduktion. Hans sonsöner generalmajoren Hans Henrik (f. 1664, d. 1729) och generalmajoren, sedermera landshöfdingen i Österbotten Reinhold Vilhelm (f. 1669, d. 1732) upphöjdes, den förre 1717, den senare 1719 i friherrligt stånd samt togo bägge introduktion 1720. Den senares sonson Hans Henrik (se E. 2) fick 1809 greflig värdighet och introducerades 1812. En gren af ätten fortlefver i östersjöprovinserna, där den intagits på riddarhusen i Riga och Reval samt eger bl. a. fideikommissen Maexhof, Caster och Heidshof.
1. Fredrik Ulrik von E., friherre, politiker, f. 22 juli 1721, d. 18 aug. 1781, var son af den i släktöfversikten nämnde frih. Reinhold Vilhelm von E. Han egde och bebodde Kaflås. Vid riksdagen 1755-56 gjorde sig E. först bemärkt såsom en bland riddarhusets mera framstående yngre talare, och från och med 1760 års riksdag räknades han bland det uppåtsträfvande yngre mösspartiets främsta krafter. Särskildt vid riksdagen 1765-66 var han en af det segrande partiets ledare med plats i sekreta utskottet och bankodeputationen, gick i spetsen för förföljelsen mot växelkontorets bolagsmän och mot rådet och var den egentlige upphofsmannen till mössornas bekanta finansplan, som gick ut på kursens småningom skeende sänkande till pari m. m. Han uppfördes på rådsförslag, men blef icke utnämnd. E:s uppträdande under denna riksdag vittnade om energi, insikter och hängifvenhet till partiets idéer, men var också förenadt med mycken hänsynslöshet, förföljelselusta och bitterhet såväl mot de slagne politiske motståndarna som mot partikamrater, som gingo sin egen väg, såsom Cederhielm och Chydenius. I den häftiga valstrid, som föregick följande riksdag, tog E. ifrig del och var en af partikassans förvaltare. Ehuru stämningen denna gång gick starkt emot mössorna, uppträdde E. oförskräckt på riddarhuset till försvar för den fallande regeringen och det fallna systemet. Vid början af följande riksdag 1771-72 var E. en af de tre mösschefer, som tillkallades af konung Gustaf för att öfverlägga om den s. k. kompositionen (se d. o.) och intog ånyo plats i sekreta utskottet och bankodeputationen. I striden om konungaförsäkran talade han för att gå de ofrälse ståndens kraf till mötes och framdref jämte Wadenstjerna den slutliga lösningen, öfver hufvud uppträdde E. vid denna riksdag med något större moderation än 1765, kanske också med mindre tro på varaktigheten och gagnet af mössornas nya seger. Men han ansågs alltjämt såsom en af partiets hufvudmän, understödde ifrigt mössornas nya, denna gång af Frietzky utarbetade realisationsplan och deltog i de öfverläggningar, som i juli 1772 höllos inom partikonseljen med anledning
Källa: Project Runeberg ·
