Sida 349
Envallsson, Karl Vilhelm
nu i fragment, men lyckligtvis i flera exemplar. Ursprungligen omfattade det 7 stora taflor, hvaraf 3 finnas nästan fullständiga, de öfriga endast delvis. Det hela utgör egentligen en lofsång till Marduk, Babylons skyddsgud, hvari han hyllas som alltings skapare. För den litterära formen se Babylonien, sp. 582. Innehållet eller rättare handlingen är i korthet följande:
Första taflan: Urtillstånd, där oceanen, Apsu, tänkt som ett manligt väsen, och kaos, Tiāmat, tänkt som ett kvinnligt väsen, råda. Såsom en frukt af föreningen mellan dessa båda födas gudarna, par efter par. En strid uppstår emellertid i gudavärlden. Tiāmat, urmodern, missnöjd med gudarnas maktställning, beslutar förgöra dem. Hon skapar en här vidunder, och i spetsen för dem ställer hon Kingu, sin älskare, i hvars händer hon lägger ödets taflor. Härmed är gudarnas öde besegladt. Andra taflan: Aušar, den manlige medlemmen i det andra gudaparet, får kännedom om gudarnas fara. Tiāmat måste dödas. Han sänder först sin son Anu, himmelsguden, sedan Bēl, jordens gud, att nedgöra henne, men båda misslyckas. Då vänder han sig till Marduk, den yngste, och denne åtager sig värfvet, men med villkor, att han efter segern skall ställas högst bland alla gudar och bestämma allas öde. Tredje taflan: Ausar rådgör med det äldsta gudaparet, Saḫmu och Sahamu. Gudarna samlas till generalförsamling, och Marduk utses till gudavärldens kämpe på uppgifna villkor. Fjärde taflan: Gudarna hålla gästabud, Marduk gör underverk för att visa sin makt. Han hyllas som gudarnas konung. Han rustar sig för striden, anfaller och dödar Tiāmat. Af Tiāmats döda kropp skapade Marduk världen, i det han klöf vidundret i två delar samt uppsatte den ena halfvan till himmel och ställde den andra under till jord. Femte taflan: Marduk anvisar platser åt de store gudarna i himlarymden, skapar himlakropparna, tecknar djurkretsen, indelar året i tolf månader, bestämmer planeternas banor, låter nymånaden träda fram samt bestämmer månen att vara nattens ljus och tidmätare. Senare delen af denna tafla är bortbruten, men afhandlade med största sannolikhet alltings ordnande på jorden. Sjätte taflan: Endast ett nyligen påträffadt fragment af denna tafla föreligger, men det visar, att denna innehöll beskrifningen på människans skapelse såsom kronan på skapelseverket:
"Då Marduk hörde gudarnas tal, Kom honom i sinnet att skapa - - - -. Han öppnade sin mun, till Ea, Hvad han i sitt innersta tänkte, meddelade han: Blod vill jag samla, lera vill jag - -. Jag vill framställa människan, människan skall- -. Jag vill skapa människan, att hon må bebo jorden. Gudarnas tjänst på henne skall läggas, denna skall ske i gudagemak".
Kyrkofadern Eusebius citerar ur den babyloniske prästen Berosus' verk Babylonika rörande människans skapelse följande: "Då Bēl såg, att landet var obebodt och ofruktbart, hade han befallt en af gudarna att hugga af sig hufvudet, blanda det nedströmmande blodet med jord och bilda människor och djur". Detta är en uppenbarlig vanställning af den grekiska texten, som naturligtvis sagt, att Bēl befallt, att hufvudet på en af gudarna skulle afslås, ej Bēls eget hufvud, ty Bēl framställes uttryckligen som människornas skapare. Af jord och gudablod skapades sålunda människorna. Man tänker därvid ovillkorligen på den gammaltestamentliga skapelseberättelsen, där "Gud formade människan af jordens stoft och inblåste i hennes näsa en lefvande ande". Sjunde taflan: En lofsång till Marduk, där hans skaparverk uppräknas.
Litt.: Schrader (Jensen), "Keilinschriftliche bibliothek", VI, och King, "The seven tablets of creation". D. M.
Enuresis (af grek. enourein, låta sitt vatten), med., ofrivillig afgång af urinen, förekommer vanligast hos barn och oftare hos gossar än flickor före pubertetsperioden och visar sig därigenom, att barnen "väta under sig" i sömnen. Man skiljer mellan dylik enuresis nocturna, om en ofrivillig urinafgång sker endast nattetid, och enuresis diurna, då dylik förekommer äfven i vaket tillstånd, såsom då barnets uppmärksamhet på sig själft slappas vid lek, skratt, hosta o. s. v. Denna sjukliga benägenhet kan hafva lokala orsaker, efter hvilkas aflägsnande densamma försvinner. Stundom, men visst icke alltid, bidraga dålig uppfostran, bristande uppmärksamhet eller själfsvåld till dess uppkomst; ofta nog kunna alls inga orsaker upptäckas. Medikamentös behandling medför vanligen blott tillfällig förbättring, men ofta går åkomman öfver af sig själf, då den sjuke blifvit äldre. I. H.
Envallsson, Karl Vilhelm, teaterförfattare, f. 2 okt. 1756 i Vaxholm, d. 14 juli 1806 i Stockholm. Han blef 1768 student i Uppsala, antogs 1785, då "philosophiæ studiosus", till e. o. kanslist i krigskollegium och skötte några veckor 1788 en aktuariesyssla - det enda förordnande han innehade i verket. 1802 utnämndes han till notarius publicus, men måste i följd af blindhet lämna denna befattning. Sin egentliga verksamhet hade han som teaterförfattare. 1780-1806 dels författade, dels öfversatte eller bearbetade han, hufvudsakligen för Stenborgska teatern, omkr. 80 stycken; han åstadkom större delen af denna scens repertoar och var särskildt tolk af den franska operetten. Genom denna verksamhet utöfvade han - trots bristande ursprunglighet - stort inflytande på det svenska skådespelets utveckling. Hans allvarliga dramer, Gustaf Ericsson i Dalarne (1784) m. fl., äro svaga. För lustspelet egde han däremot större begåfning, hvilket man särskildt finner af den "lyriska komedien" Slåtterölet eller kronfogdarne (1787), som han utarbetade efter en från franskan lånad idé, och i hvilken han utvecklade en komisk kraft och en nationell folkhumor, som förklara detta lustspels popularitet (redan 1790 hade det gifvits 58 gånger på Svenska komiska teatern). Colin och Babet (imitation, 1787) samt Bobis bröllopp (1788, en omarbetning af Sorgen för glädjen går eller mor Bobi och skolmästaren, som gjort fiasko) bilda tillsammans med "Kronfogdarne" ett slags trilogi. E:s bearbetningar af främmande teaterstycken utmärka sig genom fyndig lokalisering. I sångstycken böjer sig hans lätta och behagliga verskonst alltid smidigt efter de lifliga och väl valda melodierna; hans kupletter tillhöra vår sångscens bästa. Ett par parodiska deklamationer, riktade mot Thorild under dennes strid med Kellgren, ådrogo sig mycken uppmärksamhet. E., som äfven var musikkännare (i denna egenskap invaldes han i Mus. akad.), verkade
Källa: Project Runeberg ·
