Sida 393
Eremitkräftor
och äfven tjänstgjort såsom skiljedomare i täflingsstriden mellan Athena och Poseidon. Enligt en yngre saga var E. icke samme person som Erichthonios, utan dennes sonson, son af Pandion. Under ett krig mot Eumolpos, Poseidons son, och de af honom anförde eleusinierna skall E., för att vinna seger, hafva på oraklets tillstyrkan offrat en af sina döttrar. Eumolpos stupade i striden, men E. föll själf ett offer för Poseidons hämnd. I det efter E. uppkallade templet Erechtheion på Akropolis i Aten dyrkades han såsom det attiska landets skyddspatron vid sidan af stadsgudinnan Athena (Athena polias) och Poseidon. A. M. A.
Erechthider (giek SEQex&eiåai), Erechtheusättlingar, ofta, särskildt i poetiskt språk, en hedersbenämning för atenarna. Jfr Erechtheus. A. M. A.
Eregli. Se Erekli.
Erek (Uruku), nuv. Warka, stad i Babylonien med tempel åt Istar.
Erekli l. Eregli (turkisk förändring af grek. Heraklea), flera turkiska städer. De förnämsta äro: 1. E., fordom Heraklea l. Perinthos, i vilajetet Edirne (Adrianopel) på en udde vid Marmarasjön. Omkr. 3,000 inv. Ruiner af en amfiteater. 2. E. l. Bender-E., fordom Heraclea pontica, hamnstad vid Svarta hafvet i vilajetet Kastamuni. Omkr. 3,000 inv. l nejden betydande Stenkolsgrufvor. H. A.*
Erektil (af lat. erigere, lyfta i höjden, uppresa), som kan resa sig, svälla. - Erektil väfnad, histol., en sådan väfnad, som under vissa fysiologiska akter medelst blodöfverfyllnad i sina rymliga, "kavernösa" blodkärl kan ansvälla till större volym, hvarigenom det organ, som innehåller denna väfnad, ansväller, ändrar form, storlek och läge ("uppreser sig"). I vissa fall ingå i denna väfnad buntar af ostrimmade muskelceller, hvilka äfven kunna bidraga till eller rent af åstadkomma en sådan förändring af organet (erektion). G. R.*
Erektion (lat. erectio). Se föreg. art.
Eremit (lat. eremita, af grek. eremos, ensam), ensittare, en, som dragit sig undan ifrån världen för att tillbringa sitt lif i bön och försakelser. Se vidare Anakoreter.
Eremitage [-taj], fr. ermitage, hermitage, eg. en eremits boning. - 1. Ett litet, ensligt beläget och af träd m. m. undandoldt hus, som liknar en eremitboning. Sådana små byggnader voro mycket omtyckta af 1700-talets trädgårdskonst. - 2. Namn på åtskilliga lustslott (t. ex. Eremitaget vid Baireuth), jaktslott (t. ex. det, som under Kristian VI uppfördes af de Thurah i Dyrehaven i närheten af Köpenhamn) och landthus (t. ex. J. J. Rousseaus vid Montmorency, L'ermitage). - 3. Eremitaget i Petersburg, ett med Vinterpalatset sammanhängande palats, som inrymmer rika konstskatter. Se Petersburg.
Eremitbröder. Se Familjebröder.
Eremitkräftor, Paguridæ, zool., en till de långstjärtade tiofotingarna, Decapoda macrura, hörande familj, som utmärkes däraf, att bakkroppen i regel icke har hårdt skal, utan betäckes af mjuk hud. Den hos andra långstjärtade tiofotingar vanligen förekommande breda stjärtfenan, känd från vår vanliga flodkräfta, saknas, och bakkroppen afsmalnar bakåt. Denna reduktion af bakkroppen står i sammanhang med dessa djurs egendomliga lefnadssätt. De lefva nämligen inkrupna i tomma snäckskal, som de vid sina vandringar släpa med sig. Ur denna sin skyddande boning framsticka de endast den med hårdt pansar försedda framkroppen och draga sig: vid hotande fara h. o. h. in i snäckskalet, täckande skalmynningen med de främsta bröstfötternas stora klor. Genom detta lefnadssätt i en spiralvriden snäcka blir eremitkräftans kropp mer eller mindre osymmetriskt utbildad. Sålunda är hos många arter den högra framklon större än den vänstra. Då kräftan tillväxer, så att det bebodda skalet blir för litet, uppsöker den åt sig ett större och öfverflyttar skyndsamt bakkroppen i det nya skalet, sedan den först försiktigt sett sig omkring och öfvertygat sig, att ingen fara hotar. - Särskildt intresse erbjuda eremitkräftorna därigenom, att flera af dem lefva i symbios (se d. o.) med andra djur. Sålunda finner man ofta på af eremitkräftor bebodda skal en sjöanemon, aktinie (se Actinia). Fördelarna af detta samlif äro helt säkert ömsesidiga. Aktinien tillgodogör sig affallet från kräftans måltider, och denna senare torde genom aktiniens närvaro åtnjuta ett visst skydd. Säkert är, att kräftan värderar sin grannes närvaro, ty vid ombyte af skal flyttar den öfver aktinien på det nya skalet. Ett annat exempel på dylikt samlif erbjuder en liten mask af släktet Nereis, som stundom träffas boende i samma skal som eremitkräftan. Pagurus. - Till eremitkräftornas familj hör ett stort antal arter, utbredda i alla haf. Mest typiskt är släktet Pagurus, eremitkräftsläktet, med öfver 100 på flera undersläkten fördelade arter, hvaraf omkr. 25 äro kända från Europas kuster. P. Bernhardus, bernhardskräftan, förekommer rätt allmän vid vår västkust och träffas äfven i västligaste Östersjön. Den bebor vanligen skal af valthornssnäckan, Buccinum undatum. Ett särskildt släkte, Coenobita, bilda de s. k. diogeneskräftorna, af hvilka flera arter förekomma i de tropiska hafven. De tillhöra egentligen strandregionen, men företaga långa
Källa: Project Runeberg ·
