Sida 51
Ek
hindra eken att utveckla gröfre grenar bör den i ungdomen hållas uti tätt bestånd. Vintereken synes i ungdomen sträfva mera i höjden än stjälkeken, hvarför den ofta föredrages vid ekskogens föryngring. Plantering af ek förekommer mera sällan, då större sammanhängande bestånd skola uppdragas, på grund af de större kostnader, som äro förknippade därmed, men vid hjälpkultur är den att föredraga framför sådd. Ett- och tvååriga ekplantor äro lätta att plantera, men fleråriga fordra för den långa pålrotens skull ett mycket omsorgsfullt planteringssätt för att trifvas och utveckla sig väl. F. L.
Fig. 2. Quercus palustris. 1 bladbärande gren, 2 fruktbärande gren.
3. Paleont. Eksläktet antages hafva uppträdt redan under kritperioden och var under den tertiära rikt på arter. En stor mängd af Europas tertiära arter var närmast besläktad med nordamerikanska. Jämväl på Grönland och Spetsbergen var släktet representeradt under sagda tid. A. G. N.
4. Farm. Ekollonen ha brukats som läkemedel och bestodo såsom drog (semina quercus) af de från det läderartade fruktskalet befriade stora hjärtbladen, hvilka utgöra hufvudmassan af det mogna fröet. Hjärtbladen äro aflånga, med kullrig utsida och konkav eller platt insida. Ekollonens smak är svagt sötaktig, bitter och sammandragande. De innehålla stärkelse (34 proc.) samt därjämte garfsyra, fet olja och ett par sockerarter, af hvilka den ena kristalliserar och benämnes kvercit l. ollonsocker. Ekollon äro sålunda ett närande och sammandragande medel och nyttjades förr vid huskurer, för hvilket ändamål de rostades och kokades med vatten till "ollonkaffe", som tidigare ansetts vara välgörande för dåligt nutrierade ("skrofulösa") barn. Ekollon ha uteslutits ur svenska farmakopén. O. T. S. (C. G. S.)
5. Myt. Eken står i ett mycket nära samband med de europeiska folkens äldsta naturmyter. Särskild betydelse tillkom den bland forngreker, etrusker, germaner, kelter, skandinaver, invånarna i det forna Preussen m. fl. Från suset af en gammal helig ek i Dodona (i det forngrekiska landskapet Epirus) hämtade prästerna orakelsvar. Hos romarna var eken helgad åt Jupiter (arbor Jovis). De gamle gallerna och forngermanerna helgade ekarna åt sina gudar och offrade under deras kronor (jfr Druider). Vid kristendomens insteg började man fälla en mängd uråldriga ekar, som stått i helgd. - Sedan gamla tider har ekens löf användts såsom en symbol för medborgerliga dygder, och hos romarna utdelades eklöfskransar såsom belöningar. Eklöfvet har spelat en betydande roll jämväl inom den götiska ornamentiken. - Jfr W. Mannhardt, "Der baumcultus der germanen und ihrer nachbarstämme" (1875, 2:a uppl. 1904), och P. Wagler, "Die eiche in alter und neuer zeit, mythologisch-kulturgeschichtliche studie" (1891). - Jfr Ekskog. R. G.
Ek. 1. Socken i Skaraborgs län, Vadsbo härad. 2,727 har. 558 inv. (1905). Annex till Ullervad, Skara stift, Mariestads kontrakt. - 2. Gods i nämnda socken, vid Tidan, bestående af 3 1/2 mtl frälse säteri och 2 3/4 mtl allmänt frälse, tax. till 248,300 kr., däraf 1,000 kr. för ångsåg. Godset bildades vid slutet af 1500-talet, tillhörde ett århundrade senare släkten Ulfsparre, 1725 hofrättspresidenten frih. P. Scheffer, därefter sonen riksrådet grefve Ulrik Scheffer, som dog där. Genom kaptenen A. G. Lilliestierna öfverflyttades vid 1800-talets början fideikommissnaturen från Edö i Närke till Ek, som nu innehafves af hans sonson Helge Lilliestierna.
Källa: Project Runeberg ·
