Sida 474
Esperanto
frågan om kronans ärftlighet på kvinnolinjen, förklarade sig E. 1833 för Isabellas rätt till tronen och kämpade under de följande åren mot carlisterna. Sedan han 1836 lyckats rädda Madrid från ett carlistiskt öfverfall, utnämndes han till befälhafvare för nordarmén, vicekonung af Navarra och generalkapten i de baskiska provinserna. 1837 tillbakaslog han ånyo ett carlistiskt anfall mot Madrid, vann slaget vid Luchana och undsatte Bilbao. S. å. fick han titeln grefve af Luchana. Under de följande åren fördes kriget med samma lycka, och 31 aug. 1839 förmådde E. carlistgeneralen Maroto att kapitulera i Vergara, till följd hvaraf don Carlos nödgades fly till Frankrike. 1840, då upproret var fullständigt kufvadt, utnämndes E. till grand och hertig af Victoria ("Segern"). Men då ministären Narvaëz ville genom en lag inskränka municipalförfattningen och änkedrottningen-regentinnan Kristina gillade detta steg (juli 1840), satte E. sig i spetsen för de missnöjde och tågade till Madrid, hvarefter han utnämndes till ministerpresident. Änkedrottningen nedlade regeringen (10 okt. 1840), och faktiskt kom då högsta ledningen af Spaniens angelägenheter i E:s händer. 8 maj 1841 valdes han formligen af cortes till landets regent och Isabellas förmyndare. Såsom sådan förde han styrelsen med energi. Men genom den hänsynslöshet, hvarmed han uppträdde mot hvarje själfsvåld, gjorde han sig hatad af alla partier. Republikanerna förenade sig 1843 med progressister (exaltados) och moderados (änkedrottning Kristinas anhängare); Katalonien, Andalusien och Aragonien reste sig; en i Barcelona bildad "junta" proklamerade (13 juni 1843) E:s afsättning samt Isabellas myndighet, och den provisoriska regeringen af 1 juli 1843 förklarade E. för fäderneslandets förrädare. Narvaëz, som stod i spetsen för upproret, intågade 22 juli i Madrid, och 30 s. m. steg E. i Cádiz ombord på ett fartyg, som afgick till England. Där mottogs han som en furste, men i hans hemland fråntog man honom genom dekretet 16 aug. 1843 hans titlar och värdigheter. Genom ett dekret af drottningen återfick han dessa i början af 1848, och han återvände då till Spanien samt intog sin plats i senaten. Men då han märkte, att han där saknade allt inflytande, drog han sig tillbaka till sina gods i Logroño (prov. i Gamla Kastilien). Därifrån gaf han sig sedan endast en gång ut i den politiska världen, nämligen vid 1854 års upprorsrörelse. Sedan de upproriske vunnit seger, höll E. ett glänsande intåg i Madrid. Drottning Isabella måste då söka hans bistånd, och han ingick som konseljpresident i en ministär, hvars krigsportfölj lades i händerna på O'Donnell, upprorets egentlige tillställare. Denne eftersträfvade dock högsta makten, och två år förflöto under partistrider och intriger, hvarefter E. 14 juli 1856 afgick ur ministären och ånyo drog sig tillbaka till Logroño. Efter Isabellas fördrifvande (1868) föreslogs han två gånger (i maj 1869 och i maj 1870) i cortes till Spaniens konung, men han afböjde hvarje sådant anbud. Under de senare åren af sin lefnad var E. högaktad och uppburen af alla partier och stod på vänskaplig fot både med konung Amadeo, presidenten Castelar och Alfons XII. Han dog 10 jan. 1879 i staden Logroño. Jfr Mariano, "La regencia de B. E." (1870). E. W.
Esparto, Halfa, Alfa, bot., en växtfibcr, som har stor användning till framställande af gröfre väfnader, tåg, borstar, sandaler, papper m. m. och erhålles ur de styfva och hårda bladen af 3 gräsarter, Stipa tenacissima (Macrochloa t.), Lygeum spartum och Ampelodesmos tenax. De båda första äro karaktärsväxter på stäpperna i Medelhafsområdet, den sista förekommer i synnerhet i Algeriet och användes i Italien till hattflätning. Se vidare Beklädnadsväxter, sp. 1239, och Stipa. G. L-m.
Espe. Se Espö.
Espedalen, en högt belägen sidodal till Gudbrandsdalen i Norge, omsluter det långa och smala Espedalsvattnet. I de omgifvande fjällen, med en höjd af 1,200 m. ö. h., finnas nickelgrufvor, hvilka tidtals bearbetats. Y. N.
Espence [espa's], Claude d', fransk teolog, f. 1511, d. 1571, valdes 1540 till rektor för universitetet i Paris, bevistade 1560 ständerförsamlingen i Orléans och 1561 religionssamtalet i Poissy. Hans Œuvres (1619) innefatta predikningar, hymner, kommentarer öfver Paulus' bref m. m. på latin samt åtskilliga afhandlingar på franska.
Esper, Eugen Johann Christoph, tysk zoolog, f. 1742 i Wunsiedel, d. 1810 som direktör för naturaliesamlingen i Erlangen. Af hans flitiga, uteslutande zoografiska produktion må framhållas Die europäischen schmetterlinge (6 dlr, 1775-1805, ny uppl. 1829-39) och Die pflanzenthiere (5 dlr, 1788 -1830, afslutad af Hammer). L-e.
Esperanto (urspr, la lingvo internacia, "det internationella språket") är ett s. k. konstgjordt språk. Det har konstruerats i ändamål att såsom ett neutralt, i alla afseenden oafhängigt språk erbjuda ett lätt-tillgängligt meddelelsemedel, som kan sätta en hvar i stånd att utan kunskap i en främmande nations modersmål i tal och skrift göra sig förstådd af dess medlemmar. Det är sålunda afsedt att vid sidan af modersmålet vara allas andra litteraturoch talspråk.
Esperantospråkets upphofsman är doktor Ludvig Zamenhof (f. 15 dec. 1859 i Bialystok i västryska guv. Grodno), praktiserande läkare i Warschau. Redan 1878 hade Zamenhof sitt språkförslag färdigt, men det framlades först i en i juli 1887 på ryska, polska, tyska, franska och engelska utgifven skrift, som gaf en kort grammatik för "lingvo internacia" jämte en lista öfver de viktigaste stamorden. Sitt verkliga namn dolde författaren härvid och sedermera några år framåt under pseudonymen Doktoro Esperanto ("doktorn, som hoppas"), hvaraf språket sedermera fått namnet esperanto.
Esperanto har småningom vunnit stor anslutning. 1888 bildades i Nürnberg den första esperantoföreningen, och 1889 började därifrån utgifvas den första tidningen på detta språk. S. å. infördes språket i Sverige genom en broschyr, "Dr Esperanto. Internationelt språk", af G. Henriclundquist. 1891 bildades Uppsala esperantoförening, hvilken under större delen af 1890-talet intog en internationellt ledande ställning. 1896-1901 utgafs i Uppsala tidningen "Lingvo internacia". Efter världsutställningen i Paris 1900 har rörelsen skjutit starkare fart, särskildt i Frankrike, och detta land har sedermera alltjämt gått i spetsen för esperantopropagandan. 1905 samlades i Boulogne-sur-mer den första esperantokongressen. Samtliga förhandlingar egde rum uteslutande på esperanto, som därvid för första
Källa: Project Runeberg ·
