Sida 783
Fehrman, Karl Gustaf
hastmarsch från Franken, 11 juni nått Magdeburg med sin här. Samma dag beordrade K. G. Wrangel sin halfbror att låta det vid Alt Brandenburg förlagda fotfolket och artilleriet samt en del af rytteriet öfver Rathenau gå till Havelberg; hans afsikt var att utan dröjsmål verkställa öfvergången öfver Elbe. Men då var det för sent. 15 juni, samtidigt med svenskarnas uppbrott från Alt Brandenburg, öfverrumplade kurfursten med 5,000 à 6,000 ryttare, 800 dragoner och 1,200 man fotfolk den sorglöse Wangelin i Rathenau och fick denna viktiga plats i sina händer. Därigenom omöjliggjordes de bägge svenska härafdelningarnas förening vid Havelberg. W. Wrangel tänkte visserligen en gång angripa kurfursten vid Rathenau; och som kurfursten där hade föga fotfolk, är det mycket möjligt, att han måst vika. Men som W. Wrangel ej kände, huru svag kurfursten var, uppgaf han sin plan och beslöt att "conservera armén" och enligt sina ursprungliga order söka förena sig med riksmarsken, ehuru ej öfver Rathenau, utan genom en marsch åt n. ö. öfver Nauen till F., där han hoppades anträffa riksmarsken. Kurfurstens första afsikt, att kringgå de återtågande svenskarna och instänga dem på södra sidan af Havels biflod Rhin, visade sig outförbar. Däremot lyckades han få bron öfver Rhin vid F. på W. Wrangels återtågslinje förstörd och ville nu genom ett kraftigt angrepp om möjligt spränga hans härafdelning, innan bron kunde bli reparerad. Men svenskarnas reträtt gick så hastigt, att kurfursten ej hann samla sin här, utan måste fortsätta marschen med de trupper, som förmådde följa. På morgonen 18 juni upphann han med 6,000 à 6,500 ryttare och dragoner samt 12 lätta kanoner -- utan fotfolk -- den omkr. 7,000 man starka svenska hären 10 km. s. om F. vid byn Hakenberg och tvang den att göra front. För svag att våga en formlig batalj, angrep han häftigt svenskarnas oförsiktigt blottade högra flank. W. Wrangel, hvars intresse ej var att upptaga striden, utan blott att komma öfver Rhin för att ernå förening med riksmarsken, beslöt sig för att försöka med högra flygeln, förstärkt med ett regemente fotfolk, uppehålla kurfursten för att betäcka de öfriga truppernas återtåg till F. samt det därstädes pågående broarbetet. Det lyckades honom verkligen att hejda fienden en god stund, så att, innan högra flygeln omsider kastades öfver ända, nämnda båda syften i det närmaste voro nådda, ehuruväl efter svåra förluster. Sedan svenskarna voro samlade vid F., fann kurfursten för godt att afstå från vidare angrepp. På e. m. var bron i ordning, och återtåget kunde fortsättas. Kurfursten förmådde ej effektivt förfölja. Hvardera parten torde i slaget ha mist omkr. 600 man, svenskarna därjämte 10 fanor och 1 kanon; i F. kvarlämnades 5 kanoner. Slaget var ingalunda förloradt för svenskarna, ty de hade dragit sig tillbaka i god ordning, men det blef af stor betydelse i politiskt afseende, emedan det skingrade föreställningen om svenskarnas oöfvervinnelighet och gaf deras hemliga fiender mod att uppträda. För preussarna är slaget ett af deras stoltaste segerminnen, därom tala tre monument, resta 1800, 1857 och 1879 vid eller på slagfältet. På det förstnämnda läsas orden: "Hier legten die braven brandenburger den grund zu Preussens grösse". Jfr v. Witzleben och Hassel, "Zum 200-jährigen gedenktag von F." (1875), Schottmüller, "Fehrbellin" (s. å.), J. Mankell, "Handl. rör. sommarfälttåget i Brandenburg och slaget vid F." (i "Hist. bibliotek", III, 1877), samt N. Wimarson, "Sveriges krig i Tyskland 1675--1678", I (1897), och "Bidrag till historien om sommarfälttåget i Brandenburg 1675" (i "Hist. tidskr.", 1907). N. W-n.
Fehrman. 1. Daniel F., medaljgravör af tysk släkt, f. 12 jan. 1710 i Stockholm, d. där 8 juni 1780. Hans förste lärare i teckning var den på sin tid ansedde löjtnant-dessinatören Torshell. Vid sexton års ålder sattes han i lära hos Hedlinger. 1732 följde F. sin mästare till Danmark och 1735 till Ryssland, där han kvarstannade till midten af 1737. F. hade då hunnit en sådan grad af skicklighet, att han 1739 fick i uppdrag att sköta Hedlingers syssla såsom medaljgravör vid kungl. myntet under en ny resa, som denne företog; och då slutligen (1745) Hedlinger för alltid lämnade Sverige, för att bosätta sig i Schweiz, afstod han, med konungens och Kammarkollegii bifall, sin befattning och en del af sin lön åt sin älskade lärjunge. I femton år fortfor detta förhållande, tills F. 1760 sökte och erhöll en extra medaljgravörslön (dock utan förfång för sin lärare), och s. å. utnämnde Adolf Fredrik honom till kungl. medaljgravör med försäkran om survivans på alla med sysslan förknippade förmåner. I början af 1764 träffades F. af ett slaganfall, hvilket satte honom ur stånd att vidare arbeta. Hans unge son, Karl Gustaf, kunde emellertid öfvertaga skötandet af faderns befattning, och därmed fortfor han till dennes död. F. utförde omkr. 30 medaljer och 80 jetonger, många sigill för kungliga och enskilda personer samt modelleringar i vax. Hans bilder ega stor förtjänst genom modelleringens kraft och elegans samt den fulländade behandlingen af hår och dräkter, i hvilken han står Hedlinger nära. Liksom denne lyckades han, hvad frånsidorna angår, bäst i emblemen; men äfven i figurerna var han ej oäfven. Hans yppersta verk äro måhända de små täcka jetonger, som han i stort antal utfört. Bland hans bästa arbeten kunna för öfrigt nämnas medaljerna öfver Fredrik I:s död, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning, Stålfabriken å Drottningholm (1762), Kronprins Gustafs förmälning (1766), Ehrenpreus, Axel von Fersen, K. Gyllenborg, N. Keder, Linné och Thegner m. fl. - F:s lärjungar voro K. J. Wikman, G. Ljungberger och sonen Karl Gustaf F. -rn.*
2. Karl Gustaf F., den föregåendes son, medaljgravör, f. 1746 i Stockholm, d. där 24 dec. 1798. Han egnade sig alltifrån unga år åt konsten, i det han 1759 blef lärjunge af Larchevesque i teckning och modellering samt äfven erhöll undervisning vid Målaroch bildhuggarakademien, där han eröfrade tvenne pris. Då fadern 1764 träffades af slag, var han så pass utbildad, att han genast kunde fullgöra allt hvad dennes syssla vid kungl. myntet kräfde. Dessutom utförde han några
Källa: Project Runeberg ·
