Sida 517
Eton
der völkerkunde" (1893), Bahnson, "Etnografiske museer i udlandet" (i "Aarb. f. nord. oldk.", 1887) och "Etnografien fremstillet i dens hovedtræk" (2 bd, 1892-99), "Zeitschrift für ethnologie" (Berlin), "Internationales archiv für ethnographie" (Leiden), "Centralblatt für anthropologie" (Braunschweig), "L'anthropologie" (Paris). E. Rld.
Etnografisk, som har afseende på etnografi (se d. o.), hörande till folkforskning eller folkskildring.
Etnografiska museer. I allmänhet, ehuru oriktigt, bruka blott sådana museer, som samla kulturföremål från utomeuropeiska folk, kallas för etnografiska. Numera har man likväl i flera länder i Europa museer äfven för inhemsk etnografi. Det berömdaste af dessa är det af A. Hazelius bildade Nordiska museet i Stockholm. Jämte museer för allmän etnografi finnas på flera håll äfven konstindustrimuseer, hvilkas begränsning i förhållande till de etnografiska museerna är omöjlig att angifva. Den, som först (1831) på allvar framkastade idén till ett allmänt etnografiskt museum, var den franske geografen Jomard. Thomsen i Danmark tog upp Jomards idé, och Köpenhamn har äran af att ega det äldsta etnografiska museet. En annan man, som gjort ofantligt mycket för att egga till att samla etnografiskt material, är Bastian, skaparen af Museum für völkerkunde i Berlin, hvilket nu är det förnämsta etnografiska museet i världen. Det finns nu i Europa och Amerika en mängd betydande etnografiska museer. Bland de största märkas de i Leiden, Leipzig, München, Dresden, Hamburg, Wien, London, Paris, Rom, New York, Chicago, Washington. Numera inser man, att man måste skynda på för att rädda så mycket som möjligt af material för att kunna studera och jämföra olika riktningar af den mänskliga kulturens utveckling. I Sverige har Hjalmar Stolpe (d. 1905) största hedern af att vi ha mycket betydande etnografiska samlingar, sammanförda i Naturhistoriska riksmuseets etnografiska afdelning; tyvärr, saknas en värdig byggnad för dem. Äfven G. Retzius har gjort mycket för utvecklingen af vårt museum. E. N-d.
Etnolog, person, som sysselsätter sig med studiet af etnologi (se d. o. och Etnografi).
Etnologi (af grek. ethnos, folk, och logos, lära). Se Etnografi. - Etnologisk, som har afseende på etnologien.
Etoges [etåj], fransk by i dep. Marne, vid stora vägen mellan Châlons-sur-Marne, Meaux och Paris, bekant genom den seger, som Napoleon I där vann 14 febr. 1814 öfver en preussisk och en rysk kår under fältmarskalk Blüchers befäl.
Etografi. Se Etologi.
Forntida etoliskt silfvermynt (på åtsidan Artemis' hufvud, på frånsidan personifikation af Etolien). Etoler (grek. AlrcokoL lat. Aetoli), invånarna i Etolien, ett rått herde- och jägarfolk, som icke tog någon del i grekernas samhällslif före den allmänna omstörtningen efter Alexander den stores död. De slöto sig då allt närmare tillsammans och voro de ende bland grekerna, som med framgång kunde motstå de macedoniske inkräktarna. Omkr. 280 f. Kr. kan det Etoliska förbundet, som omfattade flertalet af mellersta Greklands stater, anses färdigbildadt. Liksom i det akaiska förbundet stod en strateg i spetsen för detsamma, och etolernas gemensamma angelägenheter afgjordes på en förbundsförsamling (Panaitolikon) i Thermon. Etolerna utbildade sig alltmer till ett krigarfolk, som ställde sina vapen till deras tjänst, med hvilkas hjälp de hoppades att vinna någon fördel. Deras historia är endast berättelsen om plundringståg, som de företogo i Hellas och på Peloponnesos, och om krig, som de förde än med och än mot det akaiska förbundet, hvars stigande makt de afundades, samt Macedonien, Sparta och Rom. Af det sistnämnda blefvo etolerna, hvilka med Antiochos af Syrien slutit förbund mot Rom, slutligen kufvade (189 f. Kr.), och det etoliska förbundet upplöstes efter slaget vid Pydna (168 f. Kr.). Efter några år af oreda och inre strider delade etolerna de öfrige grekernas öde och blefvo romerska undersåtar (146 f. Kr.).
Etolien (grek. och nygrek. AircoMa, lat. Ætolia), näst Akarnanien, från hvilket det skildes genom floden Acheloos (nu Aspros l. Aspropotamos), det västligaste landskapet i det forntida Hellas, vid Korintiska viken, hade enligt sagan sitt namn efter Endymions son Aitolos, hvilken skall ha invandrat dit från Elis (se Etoler).
Etoliens kust, sedd från Patras. Landet var vid kusten och längs floderna Acheloos och Evenos (nu Fidares) jämnt och fruktbart, men för öfrigt ett vildt och skogbevuxet bergland, genomdraget af bergskedjorna Arakynthos (nu Zygós), s. om sjön Trichonios (nu Trichonis), Panaitolion (nu Plokapari) samt, längst i n., Tymfrestos och Korax, en sydlig fortsättning af Pindos. Städerna voro få; de viktigaste voro Thermon, Kalydon, Pleyron och Chalkis. - I nuv. konungariket Grekland bildar E. med Akarnanien en nomos, 7,489 kvkm., 170,565 inv. (1896), som är det svagast befolkade af alla grekiska län, endast 23 pers. pr kvkm. Hufvudstad är Mesolongion (Missolonghi).
Etoliska förbundet. Se Etoler.
Etologi l. Etografi (af grek. ethos, seder, karaktär, och logos, lära, l. grafein, beskrifva), skildring af en persons karaktär, af ett folks seder och bruk.
Eton [i't8n], stad i engelska grefsk. Buckinghamshire. på vänstra stranden af Thames, midt emot Windsor, med 3,301 inv. (1901). E. är bekant genom det af Henrik VI 1440 grundade Eton college, en af Englands mest ansedda lärda skolor. Denna stiftelse förfogar öfver mycket ansenliga fonder, hvilka nu beräknas ge en årlig
Källa: Project Runeberg ·
