Sida 165
Elektrisk arbetsöfverföring
lämpligen bestämmas med hjälp af växelström samt watt-, volt- och ampèremeter. Af dessa tre instruments samtidiga afläsningar erhålles cos?=W/E.I, hvarefter från vinkeln ? med kännedom om den obekanta apparatens rent ohmska motstånd R och växelströmmens periodtal p den sökta själfinduktionskoefficienten beräknas ur relationen: tg?=2piL/R. Vid effektmätning på trefassystem måste man, om systemet ej är fullt jämnt belastadt, antingen använda tvenne wattmetrar enligt schemat i fig. 10 eller lösa uppgiften med ett instrument och omkoppla detsamma i de båda lägen, som fig. angifver. - Fig. 10. Trefasmätning med två wattmetrar. Litt.: Heyd-weiller, "Elektrische messungen" (1892), H. S. Hallo och H. W. Land, "Elektrische und magnetische messungen und messinstrumente" (1906), A. Holzt, "Die schule des elektrotechnikers" (1896), F. Niethammer, "Elektrotechnisches praktikum" (1902), och C. Heinke, "Wechselstrommessungen und magnetische messungen" (1897). A. E-m.
Elektrisk antändning, elektrot., användes för att bringa sprängladdningar eller minor till explosion. De elektriska tändarna kunna vara inrättade antingen så, att de tända medelst gnistor eller att de äro försedda med en tunn tråd, som af strömmen bringas till glödning. I förra fallet fordras en rätt hög elektrisk spänning af den strömgenererande apparaten. Vanligen användas induktionsrullar, hvilkas extraström vid afbrott af en batteriström alstrar gnistor, eller ock användas små magnetelektriska, dynamoelektriska eller glaselektriska maskiner. Gnisttändarna kopplas i regel i serie. Glödtändare fordra stor strömstyrka; de kopplas vanligen i parallell. Som strömkällor användas galvaniska batterier, ackumulatorer eller smärre dynamomaskiner, drifna för hand. A. E-m.
Elektriska organ. Se Djurelektricitet, sp. 565.
Elektriska oscillationer. Se Elektriska svängningar.
Elektriska pistolen 1. Voltas pistol, fys., tjänar till att visa den elektriska gnistans värmeverkningar. Apparaten består af en liten flaska af metallbleck, genom hvars vägg en från kärlet isolerad metallstång är fäst. Om denna flaska fylles med knallgas och mynningen tillslutes med en kork samt därefter den nämnda metallstången elektriseras, till dess en gnista hoppar öfver mellan dess inre ända och den motsatta väggen, så exploderar knallgasen genom hettan i gnistan och korken stötes ut under en skarp knall. K. L.*
Elektrisk arbetsöfverföring, Elektrisk kraftöfverföring, öfverförande med elektricitetens tillhjälp af mekaniskt arbete eller drifkraft, blir med hvarje dag ett alltmer betydelsefullt hjälpmedel i den moderna industriens utveckling och har särskildt stor betydelse för sådana länder, som icke ega tillgång på fossilt bränsle, men som i stället disponera rikliga vattenkrafttillgångar. Så är fallet med de skandinaviska länderna, alpländerna och delar af Nord-Amerika. Ju mer tekniken utvecklas, på desto längre afstånd kan man på detta sätt öfverföra kraft, och i samma mån blifva de ofta afsides liggande vattenfallen af värde och tillgängliga för det industriella arbetet. Den elektriska kraftöverföringen har äfven sin betydelse i många fall i fråga om användning af kraft, alstrad med bränslemotorer, särskildt för fördelning af kraft inom ett större område, t. ex. en stad (se Elektricitetsverk).
För öfverföring af elektrisk kraft användes företrädesvis växelström. De första försöken utfördes visserligen med likström, men det var egentligen i och med flerfassystemens införande omkr. 1890, som den egentliga kraftöverföringen på långa afstånd kunde taga fart. En likströmsmaskin kan icke med fördel byggas för större spänning än 2,000-3,000 volt, under det att växelströmsmaskiner byggts för direkt generering af ända till 20,000 volt, hvartill kommer, att växelströmmen med lätthet och utan större förluster kan transformeras till betydligt högre spänningar i stillastående enkla apparater. Ju större afståndet är, dess högre måste spänningen vara, för att öfverföringen skall kunna ske utan alltför stora förluster i ledningen och utan alltför grofva och därmed dyra ledningar. Skall nämligen en effekt E x I watt öfverföras, blifva linjeförlusterna beroende på I2 (strömstyrkans kvadrat); det är därför tydligt, att man måste söka hålla strömmen I låg och således spänningen E hög för att få en god verkningsgrad.
Det första lyckade försöket i större skala att på stort afstånd öfverföra elektrisk kraft gjordes med den bekanta trefasanläggningen Lauffen-Frankfurt a. M., då till utställningen i Frankfurt 1891 ett kraftbelopp af omkr. 300 hkr öfverfördes från det 175 km. aflägsna vattenfallet; härvid användes en spänning af 15,000 volt. Från denna tid började dylika anläggningar i allt större omfattning byggas i Schweiz, norra Italien, Nord-Amerika m. fl. länder. Bland de mera bekanta äro att nämna de väldiga anläggningarna vid Niagara. Den första där anlagda stationen, tillhörande Niagara falls power co., daterar sig från 1890-95. Den innehåller 10 turbinaggregat om 5,000 hkr med vertikal axel, direkte kopplade till tvåfasgeneratorer af Westinghouses tillverkning. Stationen är sedermera utvidgad med en andra hälft, inrymmande 11 maskiner om 5,500 hkr. Kraften fördelas (bl. a. går en stor del till Buffalo) med en spänning af 11,000, resp. 22,000 volt. Fig. 1 (sp. 307-308) ger en bild af kraftstationens maskineri. Vid Niagarafallen äro flera stora stationer under anläggning, såsom Canadian Niagara power co. med en station, inrymmande 11 turbinaggregat om 11,000 hkr hvardera, och Ontario power co. med 18 aggregat om hvardera 11,500 hkr. I den amerikanska västern förekomma de högsta spänningarna. Så t. ex. användes vid öfverföring till Oakland och San Francisco från stationerna Electra (200 km.) samt från Colgate och De Sabla (322 km.) kraft med en spänning af 55,000
Källa: Project Runeberg ·
