Sida 516
Etnografi
hvaraf 62 proc. armenier, 31 proc. tatarer och 7 proc. kurder, hvilka alla lefva af åkerbruk och boskapsskötsel. Hufvudort är byn Vagarsjapat (Balarsjapat), vid nedannämnda kloster, med 3,400 armeniska inv. (1897).
2. Gammalt berömdt armeniskt kloster i nämnda distrikt, 22 km. v. om staden Erivan. Det består af tre med murar omgifna delar, hvar och en med sin kyrka, näml. det egentliga E. med kyrkan Sjoghagat l. Sjolakath ("ljusets utflöde"), den äldsta delen, kyrkan S:ta Hripsime, n. ö. därom, och kyrkan S:ta Kajane (Gajiane), s. ö. om egentliga E. Klostret kallas därför af turkarna Ütsch-Kilissi ("tre kyrkor"). Där finnas en klosterskola, ett dyrbart handskriftsbibliotek, hvars skatter (655 nummer, dels historiska, dels och mest religiösa verk; endast 481 äro armeniska; jfr Brosset,, "Catalogue de la bibliothéque d'E.", 1840) ännu icke kunnat utnyttjas af vetenskapen, äfvensom ett boktryckeri, hvarifrån bl. a. många sällsynta armeniska verk utgått, och ett pilgrimshärbärge. Klostret fick sitt namn af armeniska kyrkans grundläggare Gregorius Illuminator (början af 4:e årh.). Detta betyder "den enfödde nedsteg" och syftar på en vision, som Gregorius hade och i hvilken han såg Jesus nedstiga från himmelen. E. har sex gånger växlat plats, men återkom 1441 till sitt första läge. Det är icke blott (sedan dess) säte för "alla armeniers öfverste patriark och katholikos", utan äfven för armeniska kyrkans andliga akademi och dess högsta synodala styrelse. E. är därför den heligaste ort för alla armenier, hvar de än lefva kringspridda på jorden. Om möjligt vallfärda de till denna sin centralhelgedom, särskildt kyrkan Sjoghagat, om hvilken de obildade tro, att den ligger i jordens medelpunkt. Genom freden i Turkmantschai 1828 afträddes E. af Persien till Ryssland.
Etlar, Carit (Carit Etlar), pseudonym för J. K. K. Brosböll.
Etna, sedt från Catania. Etna (grek. Αἴτνη, lat. Ætna, arab. Djebel, hvaraf sicilianernas benämning Gibello l. Mongibello), en på Siciliens östkust belägen vulkan, som är den största i Europa och som genom sitt isolerade läge synes på långt håll och erbjuder en synnerligen majestätisk anblick. Från midten af en ofantligt vidt utbredd, svagt lutande, sköldformig bas, som utgör bergets nedre och största del, reser sig den af uppkastade slaggstycken, aska och lava bildade egentliga vulkankäglan, hvars öfversta topp, med den trattformiga krateröppningen, höjer sig 3,279 m. öfver hafsytan. Denna öfre del af berget är nästan alltid betäckt af snö. Öfverallt på den sköldformiga basen befinner sig en mängd mindre vulkankäglor (eruptionskäglor), från hvilka, likasom från hufvudkratern, under de vulkaniska utbrotten tidtals frambrutit smält lava, som i form af strömmar (lavaströmmar) nedflutit utefter bergets sidor och t. o. m. sträckt sig förhärjande fram genom de nedre, bördiga fälten, stundom ända till hafvet. Bland E:s ganska många, historiskt kända utbrott var det, som egde rum 1669, det betydligaste. Flera städer och byar blefvo då ödelagda. Äfven i 19:e årh. har E. flera gånger varit i verksamhet, men på senare tid utsänder kratern på bergets spets nästan aldrig några lavaströmmar, utan endast ånga, bomber och vulkanisk aska. Ett observatorium har inrättats vid kraterkäglans bas, på 2,947 m. höjd, nära det bekanta Casa del inglesi (engelsmännens hus), där bergbestigare bruka tillbringa natten. E. E.
Etnark (grek. ethnarches, folkbehärskare, af ethnos, folk, och archein, behärska), titel på landsfurstar i Syrien och Palestina under romersk öfverhöghet i antiken; provinsstyresman, ståthållare. - Etnarki, en etnarks förvaltningsområde; provins, ståthållarskap.
Etnicism (af grek. ethnos, folk, pl. ethne, eg. folken, hos medeltidens kristna författare benämning på alla icke-kristna och icke-judar), hedendom, tro på flera gudar.
Etnisk (grek. ethnikos; jfr Etnicism), som är utmärkande för en folkstam; hednisk.
Etnograf, person, som sysselsätter sig med studiet af etnografi (se d. o.), folkforskare, folkskildrare.
Etnografi (af grek. ethnos, folk, och grafein, beskrifva), vetenskapen om människan sådan hon framträder i samfundsgrupper såsom familj, släkte, folk. Förr likställdes etnografi och antropologi (se d. o.), men numera begränsar man antropologien till den fysiska sidan af människans lif och etnografien till den kulturella. Skillnaden mellan dessa vetenskaper ligger icke i föremålet, utan i uppfattningssättet af detta. Antropologien fattar människan som ett exemplar af släktet Homo; etnografien betraktar henne i hennes samband med ett visst bestämdt folksamfund. Man ger numera ofta etnografi en mera inskränkt betydelse i motsats mot etnologi, då med den förra afses den beskrifvande, med den senare den jämförande vetenskapen. Till etnologien höra då till väsentliga delar sociologi, jämförande religions- och rättshistoria samt tyskarnas "vergleichende litteraturgeschichte". Etnografien har sålunda till uppgift att skildra de för hvarje särskildt folk utmärkande kulturella egendomligheterna, sådana de under inverkan af den omgifvande naturen och historiska förhållanden utvecklat sig, hvaremot etnologien har till uppgift att påvisa allmänna likheter, "lagar". Etnografien begränsas numera allmänt till naturfolken. Motsvarande undersökningar beträffande kulturfolken hänföras till kulturhistorien. Ett väsentligt framsteg har det vetenskapliga studiet af etnografien gjort därigenom, att de etnografiska museerna (se d. o.) under senare hälften af 1800-talet förvandlades från kuriosasamlingar till vetenskapligt ordnade museer.
Litt.: Waitz och Gerland. "Anthropologie der naturvölker" (6 bd, 1859-72), Fr. Müller, "Allgemeine ethnographie" (2:a uppl. 1879), Peschel, "Völkerkunde" (7:e uppl. 1897), Ratzel, "Völkerkunde" (2:a uppl. 1894), Schurtz, "Katechismus
Källa: Project Runeberg ·
