Sida 383
Equites
axelprydnad af snöre, nedtill slutande i en tjock knut, som användes under senaste delen af 18:e årh. Däraf uppstod den röda, väfda epåletten med fransar, som under revolutionstiden anlades i Frankrike och som där fortlefvat ända till senaste tid. Till officersuniformen anlades epåletter af metall ungefär samtidigt. Gradbeteckning anbringas vanligen på epåletten, dock icke vid flottorna; den utgöres för regementsofficerare och generalspersoner bl. a. af fransar. Från svenska arméns nya uniform af 1906 är epåletten utesluten. I Frankrike begagnas af vissa grader fransar endast på den ena epåletten, då den andra benämnes contreépaulette. C. O. N.
Equabilme′nte, it., mus., likartadt.
Equality clause [ikωå′liti klå̄′s]. Se Differentialtariffer.
E′ques, lat. Se Equites.
E′ques, zool. Se Riddarfiskar.
Equīdæ, zool. Se Hästdjuren.
Équipage [ekipāʃ], fr. Se Ekipage.
Equipera [ekipēra]. Se Ekipera.
Equisetāceæ, Fräkenväxter. 1. Bot., växtfamilj af kl. Equisetales bland pteridofyterna. Fräkenväxterna äro alla örtartade och igenkännas genom en krypande jordstam, som ofvan jord uppskjuter trinda, fårade, pipiga, ledade, enkla eller oftare kransgreniga stjälkar, hvilkas blad förändrats till sambladiga tandade slidor kring lederna. De fruktbärande stjälkarna ha i toppen ett enkelt ax af kransvis liggande, sköldlika fjäll, å hvilkas undre sida sporangierna finnas. Dessa innehålla en mängd likartade sporer, hvilkas yttre hinna klyfves till två spiralvridna springtrådar, som äro starkt hygroskopiska och utsträcka sig, då de torka, samt åter hopvridas under inflytande af fuktighet. Vid sporernas groning bildas vanligen enkönade, flikiga protallier. De stora spermatozoiderna äro bandformiga, svagt spiralvridna och med en rad af cilier längs ena kanten. Familjen omfattar endast ett släkte, Equisētum L., fräken. Släktets kännemärken sammanfalla således med familjens. 8 arter tillhöra den svenska floran. Den vanligaste, E. arvense, åkerfräken l. räfrumpa (se fig.), utmärkes genom sina dimorfa skott: dels blekbruna, enkla stjälkar med ett ax i toppen, som uppväxa tidigt om våren, dels gröna, greniga, sterila stjälkar, som uppkomma under sommaren. I epidermiscellerna afsättes i mer eller mindre stor mängd kiselsyra, hvarigenom stjälkarna hos somliga arter blifva så hårda, att de kunna användas till slätslipning af snickeriarbeten. Detta är t. ex. händelsen med E. hiemale L., skafgräs, som för öfrigt, likasom några andra af detta släkte, användts äfven i medicinen såsom ett urindrifvande medel (jfr Citronsyra). Equisetum arvense. Äfven E. arvense, E. palustre och E. silvaticum, åker-, kärr- och skogsfräken, ätas af kreaturen, men ha sedan gammalt misstänkts för att verka skadligt. Nyare undersökningar göra troligt, att giftiga egenskaper tillhöra endast E. palustre, kärrfräken, som stundom, då den fortares i större mängd, hos hästar förorsakar svåra förlamningsanfall. Man har gissat på, att de skulle förorsakas af en alkaloid, ekvisetīn. Dyfräken (E. limosum l. fluviatile), stundom uppträdande massvis, i s. k. fräkenbottnar, är åtminstone för nötkreatur ett godt fodermedel, som också i rätt stor utsträckning skördas till foder. Om det Equisetum liknande släktet Casuarina se d. o.
2. Paleobot. Den plats fräkenväxterna - här tagna i vidsträckt bemärkelse såsom motsvarande hela klassen Equisetales - intaga inom nutidens vegetation är af försvinnande betydelse mot den de innehade under forna geologiska perioder. Redan under den devoniska tiden funnos fräkenväxter, men det var i synnerhet under stenkolsperioden, som klassen vann sin största utveckling med släktena Calamites och Asterocalamites m. fl., af hvilka det förstnämnda stundom i väsentlig mån bidragit till vissa stenkolsbäddars uppkomst och hvars stundom trädartade former bilda en egendomlig motsats mot nutidens representanter af klassen. Från denna tid aftogo fräkenväxterna småningom såväl i fråga om formrikedom som relativ betydelse i förhållande till öfriga växter. Stenkolsperiodens från de nutida så afvikande former (se Calamites med figurer) synas ha dött ut mot slutet af den permiska perioden. Representanter af det nu lefvande släktet Equisetum eller af ett detta till det yttre mycket liknande släkte, Equisetites, förekomma åtminstone från och med triasperioden, under hvilken många af desamma nådde ansenliga dimensioner, med stammar af ända till 10 cm. i genomskärning. Dessa jättestora former försvinna mot slutet af juraperioden, hvarefter storleken af hithörande växter blir mera öfverensstämmande med nutida arters.
Från den permiska perioden ända till en del af juratiden fanns äfven det om Calamites erinrande släktet Schizoneura, utmärkt genom i lederna kransställda, jämnbreda blad och rätt ansenliga dimensioner. En art af detta släkte lefde äfven i Skåne. Ett annat med det förra samtidigt släkte är Phyllotheca, hos hvilket slidans tänder voro utdragna till långa, ofta tillbakaböjda blad. (Jfr Asterocalamites, Calamariales och Calamites.) 1. O. T. S. (G. L—m. H. J. Dft.) 2. A. G. N.
Equisetāles, bot. Se Equisetaceæ och Pteridofyter. Jfr Calamites.
Equisetīn (Ekvisetin). Se Equisetaceæ.
Equisetītes, paleont. Se Equisetaceæ 2.
Equisētum, bot. Se Equisetaceæ.
E′quites (lat., plur. af e′ques, ryttare). Ursprungligen voro equites i Rom en militärisk inrättning, som tillskrifves Romulus. Denne skall nämligen ha upprättat en rytteritrupp om 3 centurier (se d. o.) = 300 man, ce′leres, eg. ”de snabbe”, jämte fotfolkslegionen; därtill lade Tarquinius Priscus ytterligare 3 centurier. Servius Tullius ökade rytteriet med 12 centurier, så att hela antalet utgjorde 1,800 man. Ryttarna erhöllo af staten medel till inköp af häst samt till dennes underhåll, enligt uppgift, 10,000 och (årligen) 2,000
Källa: Project Runeberg ·
