Sida 115
Elektricitetsmaskin
lägre värden, men detta har berott därpå, att den först framkommande elektriska impulsen varit för svag för att kunna observeras.
Af antagandena i fråga om elektricitetens natur följer, att vid hvarje process, där elektricitet alstras, lika mycket af de båda slagen måste uppkomma. När glas gnides med ylle, samlas lika mycket positiv elektricitet på glaset som negativ på yllet. Gnides däremot ylle mot lack, erhålles den positiva elektriciteten på yllet och lika mycket negativ på lacket. Riktigheten af detta påstående påvisades direkt af Faraday. Man kan ordna ämnena i en serie, så att ett föregående alltid blir positivt elektriskt, då det gnides med ett efterföljande. Ur denna serie, från det mest positiva till det mest negativa, må nämnas kattskinn, flanell, elfenben, glas, bomull, trä, lack, metaller och svafvel.
På grund af elektricitetens olika verkningar, då den är i hvila eller i rörelse, skiljer man emellan statisk och dynamisk elektricitet. Vidkommande elektricitet, alstrad på annat sätt än genom elektricitetsmaskiner (se d. o.), nämligen genom kemiska processer (galvanisk elektricitet), genom rörelse af ledare i magnetiska fält (induktionselektricitet), genom värme (pyro- 1. termoelektricitet), genom fysiologiska processer (djurelektricitet) eller genom kosmiska förlopp (luftelektricitet, åska, polarsken) se dithörande artiklar. L. A. F. (S. A-s.)
Elektricitetslagstiftning. Se Elektriska anläggningar.
Elektricitetsmaskin, fys. Elektricitetsmaskinerna kunna uppdelas i två slag: friktionsmaskiner och influensmaskiner. De senare ha numera nästan fullständigt utträngt de förra. Den äldsta friktionsmaskinen konstruerades af den berömde borgmästaren O. Guericke i Magdeburg (1602-86). Den bestod af en svafvelkula, som var fäst vid en vridbar axel. Vid kulans omvridning fick den gnida mot experimentatorns hand och blef så elektriskt laddad. De hufvudsakligaste delarna af en maskin äro: en glasskifva (eller cylinder), som medelst en vef kan vridas kring en axel, riftyget, mot hvilket glasskifvan gnides, och konduktorn, å hvilken elektriciteten uppsamlas. Riftyget består af kuddar af läder eller siden, bestrukna antingen med musivguld (tennsvafla) eller med ett amalgam, hvars lämpligaste sammansättning är 1 del tenn, 1 del zink och 2 delar kvicksilfver, det s. k. "Kienmayerska amalgamet". Den genom amalgamets användning förökade elektricitetsutvecklingen beror sannolikt på kvicksilfrets egenskap att blifva starkt negativt elektriskt vid gnidningen mot glas. Från konduktorn, som utgöres af ett klot eller en cylinder af mässing och medelst glasfötter isoleras från underlaget, utgå metallarmar, hvilka gaffelformigt omfatta glasskifvan utan att vidröra den och som på sin mot skifvan vända sida äro försedda med kammar af fina metall-spetsar. Då glasskifvan vid kringvridningen gnides mot riftyget, blir den positivt elektrisk och riftyget negativt. I den mån skifvans positivt elektriska delar närmas till konduktorns metallarmar, fördelas, genom influens, dennas elektricitet, hvarvid den negativa elektriciteten genom de nämnda metallkammarna strömmar ut mot skifvan och förenar sig med dess positiva elektricitet, under det att den positiva elektriciteten i konduktorn kvarstannar i denna. För att stark elektricitetsutveckling skall kunna erhållas, måste riftyget stå i god ledande förbindelse med jorden, så att den därå utvecklade negativa elektriciteten fort bortledes. Detta senare åstadkommes vanligen medelst en vid riftyget fäst metallkedja. Den nu beskrifna maskinen konstruerades af J. Ramsden 1766. Af andra på liknande grunder beroende elektricitetsmaskiner må nämnas M. van Marums (1750-1837), vid hvilken man medelst en särskild inrättning kan efter behag å kondensatorn uppsamla antingen glasskifvans positiva eller riftygets negativa elektricitet, och E. Nairnes (1787 beskrifna) cylindermaskin, som i stället för glasskifva har en glascylinder och därjämte två konduktörer, af hvilka den ena står i förbindelse med riftyget, så att man kan uppsamla ettdera eller båda slagen elektricitet. I stället för glas kan man använda en annan oledare, t. ex. svafvel eller ebonit. Till friktionsmaskinerna hör också Armstrongs hydro-elektricitetsmaskin (se Hydro-elektricitetsmaskin). I denna maskin gnida de vattendroppar, som medföras af den från en ångpanna utströmmande ångan, mot utströmningsrörens väggar, som äro klädda med buxbom. Denna elektriseras negativt, vattendropparna, som samlas på en konduktör med spetsar, positivt. Holtz' influensmaskin. Den första influensmaskinen konstruerades af Holtz 1865. Den består (se fig.) af en fast fernissad glasskifva och af en nära denna liggande, något mindre, äfven fernissad glasskifva, som kan sättas i hastig rotation medelst den med vef försedda trissan R. Den fasta skifvan är på tre ställen försedd med öppningar, nämligen i midten, för att lämna plats för rotationsaxeln, och på två ställen, A och A', i närheten af periferien. Vid dessa öppningar ligga två pappersbeläggningar, S och S', från hvilka uddar, s och s', utgå mot öppningarnas midt. Gentemot beläggningarna, men skilda från dem genom den roterande skifvan äro sugkammar af mässing fästa vid cylindriska mässingsstänger, som uppbäras af en isolerande hållare af ebonit. De nämnda mässingsstängerna bära två andra skjutbara små mässings-stänger, K och K', som på insidan ända i två kulor och på yttersidan äro försedda med handtag af ebonit. När maskinen skall sättas i verksamhet, tillföres elektricitet, exempelvis medelst en gniden lackstång, till beläggningen S, kulorna på K och K' skjutas ihop, och den rörliga skifvan sättes i rörelse motsols. Den negativa elektriciteten på S inducerar
Källa: Project Runeberg ·
