Sida 65
Ekman, Karl Edvard
stadsfullmäktige till medlem af Första kammaren (trots sina protektionistiska åsikter), men afsade sig strax före den stora tullstriden 1887 sitt mandat.
1888 ingrep E. på ett epokgörande sätt i Göteborgs högskolas tillkomst och utveckling, i det att han dels påverkade D. Carnegie att genom sin stora donation bestämma högskolans riktning, dels genom en egen donation af 200,000 kr. påskyndade dess trädande i verksamhet. Genom nya donationer (i allt omkr. 1 mill. kr.) till högskolan har han möjliggjort inrättande af nya professurer samt medverkat till en fond till utgifvande af högskolans årsskrift, hvarjämte han skänkt medel till uppförande af en högskolebyggnad. Högskolan visade sin tacksamhet genom att 1898 utgifva en festskrift till hans ära. Göteborgs Vet. o. vitt. samh. valde E. 1892 till hedersled. E., som sedan början af 1890-talet är bosatt i hufvudstaden, har alltjämt understödt filantropiska och fosterländska företag, särskildt sådana, som åsyftat befolkningens sedliga och religiösa lyftning, bl. a. Sällskapet för nykterhet och folkuppfostran (som fick 100,000 kr. 1902). Han och hans maka i 2:a giftet, f. Lavonius, skänkte äfven medel till uppförande af ett Gustaf-Adolfs-kapell vid Lützen, hvartill grundstenen lades 6 nov. 1906.
K. W--g.
4. Johan Jakob E., broder till E. 2, grosshandlare, f. 25 okt. 1815 i Göteborg. Efter att ha genomgått en kurs vid Göteborgs handelsinstitut kom E. 1831 på faderns kontor, blef 1837 bolagsman i firman Ekman & Co. och öfvertog 1843 ledningen af firman, som vid denna tid omfattade Sveriges största järnexport. Han kvarstod i firman till 1891, då han öfverlämnade den i yngre händer. E. har på ett högst framstående sätt deltagit i det kommunala lifvet i Göteborgs stad. Han har varit ledamot i Handelsinstitutets styrelse (ordf.), i Handelssocietetens, sedermera Handelsföreningens styrelse (en tid v. ordf.), i Willinska fattigfriskolans styrelse (ordf.), hvilken skola stiftats af hans farfars lärare, vidare i direktionen för stadens hamn- och älfstyrelse, i direktionen för segelfartens förbättrande på Vänern och i Göteborgs allmänna folkskolestyrelse samt bidrog kraftigt till folkskoleväsendets utveckling. Sedan 1866 var han ett fjärdedels århundrade v. ordf. i Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. Vid den nya kommunalrepresentationens införande invaldes E. i Göteborgs stadsfullmäktige, hvilka vid sitt första sammanträde (1863) valde honom till sin vice ordf.; 1869 blef han denna korporations ordf., en post, som han innehade till slutet af 1887. Likaledes blef E. vid inrättandet af Göteborgs kyrkofullmäktige dess ordförande. E. har äfven deltagit i det politiska lifvet. Han var vid riksdagen 1856--58 medlem af borgarståndet. I den rörelse till förmån för det De Geerska förslaget, som pågick 1864--65, tog E. del och var ordf. för de deputationer från skilda håll i landet, som före frågans afgörande infunno sig hos De Geer för att uttrycka sympatier för förslaget. Efter dettas genomförande invaldes E. 1866 af Älfsborgs läns landsting i Första kammaren och satt där 1874--82, vald af Göteborgs stadsfullmäktige. 1867 valdes han till ledamot af konstitutionsutskottet och 1868 af bankoutskottet, hvars ordf. han var 1876-82. 1874 erbjöds honom att inträda som finansminister efter Waern i De Geers ministär. Någon utpräglad partiställning intog han ej, men tillhörde närmast brodern K. E. Ekmans grupp. Han var medlem af 1869 års myntkommitté och 1872 års nordiska myntkommission. Under en följd af år var E. ordf. i de stora enskilda järnvägsbolag, som berörde Göteborg (Bergslagsbanan, Göteborg--Borås och Göteborg--Hallands järnvägsbolag). E. är hedersled. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1900; han blef led. 1863) och led. af Landtbruksakad. (1884). 3 o. 4 K. W--g.
5. Karl Edvard E., den föregåendes broder, bruksidkare, f. 7 mars 1826 i Göteborg, d. under en tillfällig vistelse därstädes 24 dec. 1903. Sedan han genomgått Chalmersska slöjdskolan, utbildade han sig under sin broder Gustafs ledning, på Lesjöfors bruk, i bruksförvaltningens praktiska göromål samt fortsatte därefter sina studier vid bergsskolorna i Filipstad och Falun. 1848 fick han anställning som förvaltare vid Finspångs bruk, hvars egare han blef 1856 och med hvilket han 1857 förenade Stens bruk. Efter ytterligare utvidgningar hade han 1880 ej mindre än 5,000 underhafvande. Under E:s förvaltning utvecklade sig Finspång till ett stort etablissemang, särskildt för kanontillverkning, och jämväl i andra delar af brukshandteringen blef det betydligt utvidgadt och förbättradt. Äfven skogsskötseln vid Finspång torde vara förtjänt af särskild uppmärksamhet, enär på få, om ens något enda ställe inom landet vidtagits så kraftiga åtgärder för skogsåterväxt som på Finspång, där på ett år ända till 900 tld planterades med furuoch granplantor. 1884 öfverlät han bruket på det af honom bildade aktiebolaget Finspångs styckebruk, i hvars styrelse han ingick som ordf. E., som var en varm främjare af folkundervisningen, verkade i Risinge socken, där Finspång är beläget, högst förtjänstfullt för folkskolans sak och donerade bl. a. 1874 till en bruksskola ett kapital af 50,000 kr. Kommunala förtroendeuppdrag af alla slag hopade sig öfver E., och snart kom han ock att spela en ej obetydlig politisk roll. Vid riksdagarna 1859 och 1862 representerade E. andra bruksdistriktet i borgarståndet, hvilket vid båda dessa riksdagar valde honom till ledamot af bankoutskottet. Vid sistnämnda riksdag väckte han motion om åtgärders vidtagande till en bättre organisation af folkskoleväsendet (motionen föreslog bl. a. tillsättande af folkskoleinspektörer, inrättande af en särskild byrå i Ecklesiastikdepartementet för handläggning af folkskoleärenden, halfva personliga skyddsafgiften anvisande till folkskolornas understöd, o. s. v.). 1867--93 hade E. plats i Första kammaren såsom en af Östergötlands läns representanter. 1867, 1869, 1870 och 1875 var han medlem af de särskilda utskotten för försvarsfrågans behandling och 1890 af särskilda utskottet för arbetarfrågans behandling, tillhörde 1870 konstitutionsutskottet och blef 1871 medlem af statsutskottet, i hvilket han 1876--80 var ordförande. 1883 tilltänktes E. till statsminister efter Posse. E. var 1886--87 ledamot af kommittén för afgifvande
Källa: Project Runeberg ·
