Sida 406
Erigeron
sistnämnde i hans kamp mot ärkebiskop Jöns. Han omfattar också den patriotiska historiska skolans teorier om den gotiska stammens urhem i Sverige, om Danmarks och Norges befolkande härifrån och de berömda utländska gotiska folkens utvandring från Sverige, men hans rent medeltidskristna åskådning gör, att han i motsats till sin efterföljare Johannes Magnus icke egnar synnerligt intresse åt hedniska bedrifter. Hans utgångspunkt är egentligen Kristi födelse, till hvilken tid han förlägger en konung Erik, som först skulle förenat Svea och Göta riken till ett; hvad som inträffat dessförinnan är honom likgiltigt, liksom de utvandrande goternas öden. E. var af allt att döma en stilla och fridsam natur, som föga passade för tidens politiska stormar, en uppriktigt from ande, som vördade kyrkan och dess traditioner och med ifver egnade sig åt dess tjänst; men på samma gång värmdes han af de demokratiska och nationella rörelser, som genomgingo hans folk och förebådade en ny tids inbrott. Han är äfven vår äldste kände psalmdiktare. En af honom diktad svensk psalm (öfver evangeliet om den stora nattvarden), förmodligen bearbetning af latinskt original, fanns intagen i svenska psalmboken före 1819. L. S.
Ericus translatus. Se Erik translatus.
Eridano (efter Eridanos, äldre benämning på Po), under fransmännens välde i Italien (1797-1814) benämning på ett departement i Piemont, med Turin till hufvudstad.
Eridanos (grek. Eridanos), lat. Eridanus, grek. myt., en mytisk flod, i hvilken Faëton (se d. o.) störtade ned. Senare namn på floden Po.
Eridanus (Floden Eridanus). astron., stor stjärnbild på södra stjärnhimmelen, innehåller en stjärna af 1:a storleken (Acharnar). I Sverige är den endast delvis synlig.
Eridu, nuv. Abu Sahrein, fordom sjöstad vid Persiska viken, med tempel åt Ea, vattendjupets gud.
Erie [ī'əri]. l. (Eriesjön) En af de fem stora kanadiska sjöarna i Nord-Amerika, mellan Ontario, New York, Pennsylvania, Ohio och Michigan. Den har en längd af 385 km., största bredden är 92 km., dess areal 25,800 kvkm. Höjden öfver hafvet är 172 m., d. v. s. 4 m. lägre än Huronsjön och omkr. 100 m. högre än Ontarios. E. upptar vattnet från sjön Huron (med hvilken den är förenad genom floden och sjön S:t Clair samt Detroitfloden) och från en mängd småfloder på båda sidor samt har sitt aflopp genom Niagara i Ontario. Dess vattenområde är omkr. 88,000 kvkm. Största djupet, midt för Long Point, är 62 m., men i allmänhet blott 20 m., och detta minskas småningom genom aflagring af lera och sand, som tillföras af floderna. Häftiga stormar och brist på goda hamnar försvåra sjöfarten på sjön. Från dec. till april äro f. ö. hamnarna isbelagda. Genom Welland-kanalen står den i segelbar förbindelse med Ontario, genom Eriekanalen med Hudson, genom Ohiokanalen (från Cleveland) med Ohio, genom Miamikanalen (från Toledo) med Cincinnati. -- 2. Stad i nordamerikanska staten Pennsylvania, vid Eriesjön. 52,733 inv. (1900). God hamn och liflig handel med trävaror, kol och petroleum. Flottstation. Katolsk biskop. (J. F. N.)
Eriekanalen [ī'əri], den största och viktigaste kanalen i Förenta staterna, går från Buffalo vid Eriesjön till Albany vid floden Hudson och utgör således en direkt förbindelse mellan de kanadiska sjöarna och Atlantiska hafvet. Den är 627 km. lång, vid bottnen 17, vid ytan 21 m. bred och 2,1 m. djup och har 72 slussar; sin högsta höjd ö. h., 172 m., når den vid Eriesjön. Den är användbar i medeltal 221 dagar om året. Genom sidoarmar är den förenad med S:t Lawrencefloden och Susquehanna. Till den förra leder Champlainkanalen (104 km.), till den senare Senecakanalen, hvarjämte Oswegokanalen förbinder den med Ontariosjön (vid Oswego). E. byggdes 1817--25 för en kostnad af 7,6 mill. dollars, men har med senare förbättringar kostat 45 mill.; den har kraftigt bidragit till New Yorks betydelse som handelsstad. En plan föreligger f. n. att fördjupa kanalen till 3,3 m. (J. F. N.)
Eriels. Se Airolo.
Eriemark l. Erämark (fi. erä, erämaa), ett i finska handlingar från 1500-talet ofta begagnadt ord, som betyder utmark, obygd.
Eriesjön. Se Erie.
Erifyle (grek. 'Erifulä), grek. myt., gemål till den argiviske konungen Amfiaraos (se d. o. och Alkmaion). A. M. A.
Erigena l. Eriugena, Johannes Scotus, filosof, f. omkr. 810 antagligen på Irland, d. omkr. 880, blef af Karl den skallige kallad till lärare i teologi och filosofi vid skolan i Paris, men måste lämna denna befattning till följd af det hat han uppväckte genom sin frisinnade tolkning af bibeln och af de katolska dogmerna. Sitt filosofiska system utvecklade han i skriften De divisione naturæ (utg. af Gale 1681 och af Schlyter 1838). - E. sökte förena kristendom och neo-platonism genom en allegorisk tolkning af den senares läror och af själfva den Hel. skrift, allt i mystisk-panteistisk riktning. Så lärde han, att Gud och naturen vore väsentligen ett, men måste fattas i fyra olika former, nämligen dels såsom skaparen, den formlösa, obestämbara enheten af alla motsägelser, det "öfver-varande" (natura naturans sed non naturata, Gud fader); dels såsom en enhet i mångfalden af idéer eller egenskaper, såsom medvetande om sig själf (natura naturans et naturata, den med fadern lika evige sonen); dels i negation af sin absoluthet såsom den individuella existensen (natura naturata sed non naturans); dels slutligen såsom i sin återgång till Gud (natura nec naturans nec naturata). E. har sin egentliga betydelse såsom en föregångare till den skolastiska filosofien. En samlad uppl. utgafs 1853 och 1865 af H. J. Floss (i Mignes "Patrologia latina", bd 122, Paris). Litt.: Taillandier, "Scot Érigène et la philosophie scholastique" (1843), Christlieb, "Lehre und leben des J. S. E." (1860) och ett arbete af Brilliantoff (1898). L. H. Å.*
Erigeron L., Binka, bot., växtsläkte af fam. Compositæ, är utmärkt genom de i flera kransar sittande, korta, mycket smala kantblommorna. Af detta i våra fjälltrakter synnerligen formrika släkte upptaga floristiska arbeten vanligen 6 arter för Skandinavien, hvilka dock lämpligen kunna fördelas på 2 kollektivarter. Ännu en art träffas ej så sällan förvildad på ballastplatser o. dyl., näml. E. canadensis. Denna ger ett märkvärdigt exempel på, hur en växt under gynnsamma förhållanden kan utbreda sig vida utöfver sitt ursprungliga område. Från sitt hemland Canada kom den vid midten af 1600-talet
Källa: Project Runeberg ·
