Sida 357
Epagomener
omgifvas närmast af en vägg, B, som utgöres af tradig serpentin eller något annat liknande mineral. C är det kalkskelett, som sammanbinder kamrarna. D och E äro kanaler, som under djurets lifstid voro fyllda med sarkod, men nu med serpentin.
Denna tolkning kan numera sägas ega endast historiskt intresse, i det väl hvarje modern paleontolog utan tvekan anser Eozoon vara en rent oorganisk bildning. Dess struktur är nämligen alltför oregelbunden och växlande för en organism, här saknas hvarje verklig lagbundenhet i den påstådda organismens byggnad. Vidare kan denna eozoonstruktur spåras hos de allra flesta serpentinhaltiga kalkstenar, t. ex. från Böhmen, Bajern, Pyrenéerna, Irland, Finland, Sverige o. s. v. En sådan eozoonstruktur från Kolmårdsmarmorn är afbildad å närstående fig. (efter Nathorst). Fig. 2. Kolmårdsmarmor med eozoonstruktur. A. Högbom har 1895 beskrifvit en eozoonstruktur från Alnön, framkallad af en skriftgranitliknande sammanväxning af kalcit och olivin, förmodligen ett rent kontaktfenomen, framkalladt af den stelnande Alnösyenitens inverkan på sidobergarten, en oren kalksten. Ett närstående fynd beskrefs 1894 af Johnston-Lavis och J. W. Gregory. Bland kalksilikatblock utkastade på Monte Somma finnas sådana med typisk eozoonstruktur bildad därigenom, att kalkstensfragment, som funnos i den heta lavan, delvis omsmältes af denna och upptogo från densamma vissa mineralsubstanser, hufvudsakligen olivin. Kalkstenens omvandling egde rum hufvudsakligen efter sprickor i densamma, och då dessa voro parallella med hvarandra, uppkom denna bandade struktur, eozoonstrukturen, som således här är ett tydligt kontaktfenomen utan något som helst samband med organismer eller deras lifsverksamhet. Också den ursprungliga eozoonkalkens (från Canada) bollar äro omgifna af en skorpa af kontaktmineral, och således är äfven denna bildning framkallad genom kontaktmetamorfos af kalksten. G. L. A. Hng.
E P, förkortning på telegram för estafette payée, fr. (gångbud betaldt).
Ep-, den framför vokal brukliga formen af grekiska prefixet epi- (se d. o.).
ep., förkortning för lat. epistola (bref) och episcopus (biskop).
e. p., förkortning för lat. ex protocollo (ur protokollet) och (på visitkort) för fr. en personne, personligen.
Epacridaceæ, bot., växtfamilj af dikotyledonernas afdelning, närsläktad med Ericaceæ, från hvilka den afviker i synnerhet genom förekomsten af endast en krans af ståndare, hvilkas knappar sakna hornlika bihang. Arterna äro buskar eller halfbuskar; de uppgå till mer än 300, fördelade i 26 släkten, och förekomma i Australien och på Söderhafsöarna, där de företräda ericaceerna, som i nämnda trakter nästan helt och hållet saknas. Flera arter med täcka blommor, i synnerhet af släktena Epacris (se fig.), Sprengelia och Styphelia, odlas som prydnadsväxter i växthus och boningsrum. Epacris impressa. Ldt. (G. L-m.)
Epafos, grek. sagohist., son till Zeus och Io. Se Io.
Epafras, en till kristendomen omvänd hedning från Kolosse, som stod Paulus nära och uppsökte denne under hans fångenskap i Rom (Kol. 1: 7 f.; 4: 12 f., Filem. v. 23). E. S-e.
Epafroditos (lat. Epaphroditus), en medlem af församlingen i Filippi, som skickades därifrån till Rom med en gåfva till den där fångne Paulus (Fil. 2: 25 ff.; 4: 18). E. S-e.
Epagoge, grek. (af epargein, framföra), hos de gamle grekerna den formel, hvarmed de underjordiske gudarna eller de onde andarna frambesvuros. I log. och ret. detsamma som induktion (se d. o.).
Epagomener (se Epagoge), de fem dagar, som omkr. 3282 f. Kr. infördes i den egyptiska tidräkningen och tillades efter hvarje års sista månad för att, i stället för det dittills använda borgerliga året af 12 månader om 30 dagar hvardera, erhålla ett år af 365 dagars längd. E. J.
Källa: Project Runeberg ·
