Sida 488
Estetik
Pál IV
1. Pál IV, furste af E., grefve af Fraknó och Beregh, f. 1635, d. 1713, utmärkte sig i krigen mot turkarna, särskildt i slaget vid S:t Gotthard (1664), vid Wiens räddning (1683) och vid Budas eröfring (1686). 1681 -1713 var han palatin af Ungern, där han undertryckte Tökölys parti och befäste habsburgarnas makt. Till lön därför blef han 1687 riksfurste.
M. J. Esterházy
2. Miklós József, furste af E., den förres sonson, f. 1714, d. 1790, var kejserligt sändebud vid flera hof, inträdde sedan i armén och blef 1768 generalfältmarskalk efter flera utmärkta krigarbedrifter. Han var stor musikälskare samt främjare af konst och vetenskap. Ur hans kapell utgingo Haydn och Pleyel.
3. Miklós IV, furste af E., den förres sonson, f. 1765, d. 1833, företog vidsträckta resor, inträdde i armén, där han avancerade till fälttygmästare, men utmärkte sig framför allt i diplomatiska värf. 1797 och 1809, då fransmännen hotade kejsarens arfländer, utmärkte han sig särskildt i spetsen för af honom utrustade frivilliga och afslog Napoleons erbjudande af Ungerns krona. E. grundlade den stora tafvel- och kopparstickssamling, som sedan 1865 förvaras i vet. akad:s palats i Budapest.
4. Pál Antal, furste af E., den förres son, f. 1786, d. 1866, var österrikiskt sändebud vid flera hof, bl. a. en längre tid i London, men återvände 1842 till Ungern, där han slöt sig till den nationella rörelsen. Som utrikesminister i Batthyánys kabinett sökte han förgäfves åstadkomma en uppgörelse med Österrike och nedlade då ämbetet i aug. 1848. 1856 var han österrikiskt sändebud vid Alexander II :s kröning i Moskva, där han utvecklade en slösande prakt. Hans oerhörda skulder gjorde, att han 1860 ställdes under administration.
5. Bálint, grefve af E.-Hallewyl, f. 1814, d. 1858, var 1846-48 Österrikes sändebud i Stockholm, 1850-54 i Munchen och 1854-58 i Petersburg.
6. Den från Dreyfusprocessen (se d. o.) bekante förre franske majoren Walsin-E. härstammar från en illegitim sidolinje af släkten.
Esters bok innehåller berättelser om Ester (se d. o.). Den Ahasverus, som här omtalas såsom E:s gemål, anses vara Xerxes (485-465 f. Kr.). Men boken har sannolikt tillkommit långt efter denna tid, enligt några så sent som först i 2:a årh. f. Kr. Bokens syfte är att förklara Purimfestens ursprung; under denna fest plägade judarna sedan läsa Esters bok. Utmärkande för denna skrift är, att det religiösa elementet totalt saknas, ett förhållande, som Septuagintas öfversättare velat upphjälpa genom de här upptagna tilläggen, som sedan upptagits bland apokryferna under benämningen Stycken af Esters bok. E. S-e.
Estersyror. Se Ester, kem.
Estesiometer (af grek. ai'sthesis, förnimmelse, och me'tron, mått), apparat för mätning af en persons förmåga att lokalisera sina tryckförnimmelser. I sin enklaste form utgöres apparaten af en passare med aftrubbade spetsar, med hvilka man samtidigt kan beröra tvenne punkter å huden. Ju kortare afståndet mellan spetsarna kan tagas, utan att förnimmelserna sammansmälta till en, desto finare lokaliseringsförmåga har personen på det ifrågavarande hudområdet. Jfr Känselkrets och Lokaltecken. J. E. J-n.
Est Est Est kallas ett berömdt muskatvin från Montefiascone i Toscana, hvars rykte sedan århundraden trängt fram ända till Norden genom den med dess namn förbundna, i åtskilliga versioner spridda sägnen. Denna sägen innehåller i korthet, att en tysk storman (ibland kallas han biskop) på sin resa till Rom skickat sin pålitlige och vinförståndige tjänare i förväg för att på de olika orterna pröfva vinet och genom ett Est (lat., "det finnes") på värdshusens dörrar tillkännagifva ett godt vins förefintlighet. Då tjänaren kom till Montefiascone, fann han sig föranlåten att sätta icke ett, utan tre "Est", och hans herre följde vinken, stannade i Montefiascone och njöt af dess drufva, så att han - söp ihjäl sig och blef af den trogne tjänaren därstädes begrafven. I kyrkan S. Flaviano utanför staden finnes verkligen också en grafsten med en liggande man i relief och därunder inskriften: "Est est est propter nimium est hic io. de uc. do. meus mortuus est" (Est est est; på grund af alltför mycket Est ligger min herre Johannes de Uc (?) här död). Inskriften, i hvilken, såsom synes, särskildt själfva personnamnet är obegripligt, förefaller emellertid att vara yngre än reliefen, och det är mycket möjligt, att inskriften har sägnen att tacka för sin uppkomst och icke tvärtom. Ett par osterior i Rom, som ha "Est Est Est" till sin specialitet, ha tidvis varit omtyckta mötesplatser för nordbor och tyskar. V. Lm.
Estetik (af grek. ai'sthesis, uppfattning) är vetenskapen om det sköna och konsten. Den undersöker de faktorer, som bilda det estetiska intrycket af natur och konstverk, dess åtskillnad från intryck af andra slag, såsom af det (sinnligt) angenäma etc., och de olika arter, i hvilka det sköna - eller rättare: det estetiskt verkande eller verksamma - kan indelas, samt söker att på detta sätt nå insikt i dess väsen och lagar och en uppfattning om dess ställning bland människolifvets stora andliga sfärer. Till estetikens uppgift hör också att behandla de stämningstyper eller modifikationer, hvarunder de skilda estetiska intrycken falla och bland hvilka de viktigaste äro: det enkelt eller "rent" sköna, det behagliga (med "gratien"), det upphöjda eller sublima, det humoristiskt komiska, det rörande och det tragiska. Slutligen har estetiken att klarlägga konstens väsen och betydelse samt dess olika grenar (mimik, musik, poesi, måleri, skulptur, arkitektur) samt att analysera den konstnärliga fantasien och produktionen. Denna sista afdelning af estetiken
Källa: Project Runeberg ·
