Sida 351
Enzym, Ferment
inv. I slaget vid Aspern 21 och 22 maj 1809 var denna ort en viktig stödjepunkt för fransmännen.
Enzheim l. Ensheim [-hajm], by i Elsass-Lothringen, Unter-Elsass, 10 km. s. v. om Strassburg, vid Strassburg-Saales-järnvägen. 707 inv. (1900). Biodling. Där stod 4 okt. 1674 en oafgjord drabbning emellan de kejserlige under Bournonville och fransmännen under Turenne.
(J. F. N.)
Enzina. Se Encina.
Enzio l. Enzo [e;ntsiå, e;ntså] (italienisering af ty. Heinz, Heinrich), konung af Sardinien, naturlig son af kejsar Fredrik II, föddes i Palermo, säkerligen under 1220-talets förra hälft (födelseåret är ovisst). Fadern bortgifte honom 1238 med Sardiniens och Corsicas arftagarinna, Adelasia (Ubaldo Viscontis änka, från hvilken E. skildes 1246), gaf honom titeln Sardiniens konung och utnämnde honom (1239) till sin ståthållare öfver Italien. Från denna tid tog E. en lysande del i sin faders kamp mot påfvemakten och guelfiska partiet. Han hade till en början framgångar i Mark Ancona, men till sjöss vann han sin största seger: i förening med pisanerna slog han (enl. Matthæus Parisiensis) 3 maj 1241 en genuesisk flotta vid Meloria (nära Livonio), hvarvid ett ofantligt byte togs. (Enligt Grossmann deltog E. ej i slaget, utan befann sig då i Pisa.) Därefter blef Lombardiet hans egentliga stridsplats. Omsider besegrades han af bologneserna, vid Fossalta (26 maj 1249), tillfångatogs och inspärrades i fängelse (i en "järnbur", säger Villani, som föddes vid tiden för E:s död). Berättelser från 15:e och hufvudsakligen 16:e årh. förtälja, att kejsaren förgäfves bjöd en stor lösepenning för sin mest älskade son, att några af E:s vänner förgäfves sökte rädda honom (han skall ha gömts i ett fat, men röjts af sitt guldgula hår, som stack ut genom sprundet), att den sköna och högättade Lucia Viadagola (från Bologna) i sin glödande kärlek förgäfves uppbjöd alla krafter till hans befrielse. Tjugutre år måste E. tillbringa i fängelse till sin död, 14 mars 1272. -- Bologneserna, som förbittrat hans lif, klädde hans lik i konungaskrud och reste i San-Domenico-kyrkan i Bologna en marmorvård på hans graf. Den ridderlige, för sin manliga skönhet, sina musikaliska och poetiska gåfvor prisade E:s sorgliga öde har lämnat flera skalder, bl. a. italienaren Tassoni (i "La secchia rapita") och svensken K. A. Nicander, stoff till sång. Minoritmunken Salimbene från Parma, jämnårig med E., har, ehuru en fiende till kejsar Fredrik, i sin "Chronica" (tr. 1857) endast godt att säga om E.
Enzo. Se Enzio.
Enzooti (af grek. en, i, och zoon, djur) kallas en husdjurssjukdom, då den årligen förekommer hos ett större antal djur inom en ort och härrör från några för orten egendomliga förhållanden, t. ex. markens eller vegetationens beskaffenhet o. s. v. Till enzootiska sjukdomar inom Sverige höra blodstallning, benmjukhet och benskörhet hos nötkreaturen samt igelsjuka hos fåren.
C. A. L.*
Enzym (af grek. en, i, och zyme, jäst), Ferment (oorganiserade), kem., kompliceradt sammansatta organiska ämnen, hvilka förekomma i djur- och växtceller och där möjliggöra de för djur- och växtkroppen viktigaste kemiska reaktionerna (ömsesidiga inverkningar). Utmärkande för enzymen, hvilka kunna vara verksamma äfven utanför cellen, är deras förmåga att reglera processernas absoluta hastighet. De förmå icke framkalla några omsättningar, som ej skulle ega rum dem förutan, och sannolikt förmå de ej heller att ändra det slutliga jämviktsläget mellan reaktionskomponenterna. Utmärkande för dem är vidare, att de redan i förvånande ringa mängd utföra sina specifika uppgifter, d. v. s. att en liten kvantitet enzym, utan att själf förbrukas, kan omsätta mycket betydande mängder substans. Specifikt är enzymens verkningssätt i ordets egentliga bemärkelse, och träffande har därför Emil Fischer liknat enzymet vid en nyckel, som passar endast till ett bestämdt lås. Verkningar liknande enzymens förekomma äfven inom den oorganiska kemien. Sedan lång tid tillbaka ha kemisterna begagnat sig af den fint fördelade platinans egenskap att starkt påskynda knallgasens beståndsdelars förening till vatten, och samma egenskap att påskynda oxidationer tillgodogör sig den moderna storindustrien för svafvelsyretillverkning. Dylika processer kallade Berzelius katalytiska. Enzymen äro i enlighet härmed katalysatorer. Enzymens kemiska natur är föga känd. En del anses vara ägghviteämnen af invecklad sammansättning. Bland de mest karakteristiska egenskaperna är de lösta enzymens känslighet för högre temperaturer. Hos nästan alla enzym ligger optimum för verkningskraften mellan 35° och 45°, vid högre temperatur (från 60°) förstöras de hastigt, och vid lägre temperatur aftager enzymreaktionernas likaväl som andra reaktioners hastighet starkt. I torrt tillstånd kunna enzymen utan förändring upphettas till 100°. Solljus inverkar ogynnsamt på lösta enzym. Liksom lefvande ferment kunna enzymen göras overksamma genom gifter, såsom alkohol, blåsyra, formol m. fl.; däremot äro de okänsliga gentemot en mängd antiseptiska medel, t. ex. salicylsyra, tymol, toluol, kloroform. Enzym, som äro lösliga i vatten, extraheras direkte eller efter cellens krossning. Många kunna sedan utfällas ur extraktet antingen genom salter, särskildt ammoniumsulfat, eller med absolut alkohol eller aceton, och de erhållas då antingen i form af hvita pulver eller såsom slemmiga flockar. Oftast kunna de sedan åter upplösas i vatten.
Med afseende på sitt kemiska verkningssätt kunna enzymen indelas i följande hufvudgrupper:
1) Hydrolyserande enzym, som spjälka sammansatta ämnen i enklare beståndsdelar under upptagande af vatten; hit höra a) proteolytiska l. ägghvitespjälkande, pepsin, trypsin, erepsin, papayotin, b) amylaser (diastaser) l. stärkelsespjälkande, ptyalin, och cellulaser, cellulosspjälkande, c) sockerspjälkande, maltas, invertas, laktas, d) glykosidspjälkande, emulsin och myrosin, e) lipaser l. fettspjälkando jämte esterspjälkande, f) ureaser, urinämnespjälkande.
2) Koagulerande enzym, som åstadkomma utfällning af lösta ägghviteämnen, löpferment l. kymosin, fibrinferment och pektas.
3) Zymaser l. jäsningsenzym.
4) Katalaser, som sönderdela vätesuperoxid samt möjligen oxidaser (tyrosinas, lakkas) och reduktaser.
Angående alla de enskilda enzymen hänvisas till specialartiklarna. Enzymens verkningssätt har ännu icke kunnat sammanfattas i någon allmän teori; emellertid ser det ut, som om i det stora hela samma lagar skulle gälla som för vanliga katalysatorer,
Källa: Project Runeberg ·
