Sida 704
Falu grufva
doppas i den smälta massan; när de sedan åter upptagas, medföljer en på de slipade ytorna vidhängande metallhinna, som vid afsvalningen lossnar och då i fördjupning skarpt återger det slipade glasets kristallytor samt har en liflig glans, hvilken icke iörändras i luften eller fördunklas vid beröring.
Faludden, fyr på Gottlands sydöstra kust, Öja socken, uppförd år 1867. Fyren är försedd med linsapparat med hvitt, intermittent sken vid en höjd öfver vattenytan af 10,4 m. Lysvidden är 11 min. A. G.
Falu domsaga, Kopparbergs län, är delad i två tingslag, som ock ingå i Falu fögderi: 1. Norra tingslaget, omfattande socknarna Falu landsförsamling, Aspeboda, Svärdsjö, Enviken, Sundborn, Vika. 2,119 kvkm. 20,401 inv. (1906). - 2. Södra tingslaget omfattar socknarna Torsång, Stora Tuna, Silfberg, Gustaf. 952 kvkm. 24,656 inv. (1906).
Vy från Stora stöten i början af 1800-talet. Falu grufva 1. Stora Kopparbergs grufva, belägen i Stora Kopparbergs socken af Kopparbergs län, 1,3 km. s. v. om Falun, är en bland de äldsta och allra viktigaste grufvorna i Sverige. Det är ej med säkerhet kändt, när grufarbetet vid F. började, men antagligen var det i gång redan i början af 13:e årh. Grufvan kallades då Tiskasjöberg efter den i närheten belägna sjön Tisken och tillhörde Torsångs socken. I slutet af 13:e årh. fick grufvan namnet Kopparberget och på 1600-talet Stora Kopparberget, till skillnad från Nya Kopparberget i Västmanland, hvilken grufva upptäcktes 1624. I början af 1400-talet synes Stora Kopparbergs socken ha blifvit skild från Torsångs socken. - Den äldsta handling, i hvilken Kopparberget nämnes, är ett bytesbref af 16 juni 1288, hvarigenom biskop Peder i Västerås tillbyter sig en åttondedel i Kopparberget. Grufvan nämnes vidare i en förlikningshandling af 1310 mellan konung Birger Magnusson och hans bröder. Grufvans äldsta kända privilegier äro dagtecknade 24 febr. 1347, men af dessa privilegier synes, att grufvan redan förut haft sådana. 1360 tyckes bergsbruket ha varit på förfall, hvarför konung Magnus Eriksson, genom en skrifvelse 19 febr. s. å., sökte gifva bot för det onda och läxade upp bergsmännen för deras split. Sedan nämnes grufvan ofta i offentliga handlingar, och i synnerhet Gustaf Vasa intresserade sig mycket för detta bergverk. Under hans tid var dock grufvan mycket besvärad af ras, och stora svårigheter lära yppat sig vid dess bearbetande, hvilket framgår af flera bref (bl. a. ett till Påfvel Schutz af 16 juli 1552 rörande grufvans återupptagande), som tala om de kringliggande socknarnas skyldighet att utföra dagsverken för grufvans iståndsättande. Grufvan kom emellertid snart åter i stånd och lämnade god afkastning, men mot slutet af 1600-talet hotades den med fullständig undergång. Under 1600-talets lopp hade flera ras inträffat till följd af den tidens förvända brytningssätt (väldiga grufrum bildades utan stöd för taken, och ofvanpå dessa upplades gråberg och sämre malm massvis), men rasen i april och juni 1687 öfverträffade alla de föregående i storlek. Genom sistnämnda ras bildades Stora stöten l. Storgrufvestöten (se fig.), den väldiga fördjupning, som ännu i dag väcker förvåning. Stora stöten är öfver 360 m. lång, omkr. 180 m. bred samt 70 m. djup. Emedan konster och spel förstördes vid 1687 års ras, råkade grufvan i lägervall; en andel i densamma hade intet värde, och det berättas, att den, som ville öfvertaga en sådan, erhöll en rulle tobak och en mugg öl på köpet. Emellertid utfärdade Karl XII från Topolno 16 nov. 1703 befallning om grufvans upphjälpande genom skattelindringar m. m. Sedermera ha andra betydliga ras inträffat, såsom 1833 och 1876, men intet af den omfattning som 1687.
Falu grufva var länge, såsom statsegendom, ett regale, ehuru bergsmännen mot skatt och afrad tillätos bearbeta den. Andelarna i grufvan voro indelade i par, hvarje par delades i fyra helfjärdingar och dessa slutligen i fyra fjärdeparter. Antalet par växlade under tidernas lopp; än innehade kronan större eller mindre antal par, än voro alla öfverlåtna åt enskilda. Paren arbetade grufvan turvis, och under en kortare tid arbetade de privates par tre dagar och kronans den fjärde, d. v. s. de underhöllo folk i grufvan och anskaffade ved till bränningen eller "tillmakningen". 1615 var parens antal 75, helfjärdingarnas 300 och fjärdeparternas 1,200, vid hvilket antal de sedan förblefvo. (Fjärdeparterna ansågos som fast egendom, då däremot öfriga grufvor i Sverige äro lös egendom.) Då emellertid stora olägenheter voro förknippade med att paren arbetade skiftevis, blef hela grufbrytningen 1716 ställd under bergstjänstemännens styrelse och uppsikt samt verkställdes genom dessa för gemensam räkning. Malmen fördelades genom lottning mellan fjärdepartsegarna, hvilka sedan smälte densamma vid sina egna hyttor eller bortsålde den till
Källa: Project Runeberg ·
