Sida 422
Erinyer l. Erinnyer
palearktiska, afrikanska och orientaliska regionerna lefvande arterna är den i Europa allmännast förekommande igelkotten (E. europæus) den högst utbildade: den är större (kroppslängd 29 cm.) än öfriga arter, den främsta kindtanden i öfverkäken utvecklas stundom till hörntand, ryggkotornas antal är större o. s. v. Denna arts utbredning är synnerligen vidsträckt: från det västliga Europa till Amur, i s. från Italien till Kaukasus; dessutom i Kina och Palestina; i nordlig riktning finnes den i Ryssland till 61°, i Sverige till 64° n. br. Igelkotten lifnär sig af maskar, blötdjur, insekter, kall- och varmblodiga ryggradsdjur; smärre fåglar, fågelungar och fågelägg blifva ofta hans byte. Vegetabilisk föda tyckes han förtära endast undantagsvis. Mycket anmärkningsvärd är igelkottens immunitet för huggormens gift, som af flera vederhäftiga iakttagare fastslagits. Igelkotten är mest i rörelse i skymningen och under natten, medan den under dagen håller sig dold under buskar, häckar o. d. Dessutom kunna igelkottarna till skydd för sig själfva och sina ungar gräfva hålor i jorden med två ingångar och inlägga i dem en bäddning af mjuka växtdelar. Under vintertiden ligger igelkotten i djup dvala i ett väl ombonadt läger, ofta under trädrötter. Under sommaren framföder honan, enligt uppgift, 4-10 ungar; dessa äro vid födelsen hvita och nästan nakna med helt små, ej framträdande taggar. Litt.: V. Leche, "Entwicklungsgeschichte des zahnsystems der säugethiere. II. Theil. Phylogenie. Die familie der Erinaceidæ" (1902). Igelkotten (Erinaceus europæus). L-e.
Erinaceus, Igelkottsläktet, zool. Se Erinaceidæ.
Erineum, bot. Se Gallbildning.
Eringerrasen, husdjurssk., förekommer i Val d'Hérens (ty. Eringertal), en dal i schweiziska kantonen Valais, för hvars branta betesmarker den visat sig vara mycket lämplig. Fullvuxna kor väga 250--300 kg. (lefvande vikt) och mäta omkr. 117 cm. i mankhöjd. Färgen är kastanjebrun, än mörkare, än ljusare med brungul ring kring mulen och rödaktig ål längs ryggen. Rasen är föremål för förädling, hvarvid man söker få fram mjölkegenskaperna, utan att därför ställa gödförmågan i skuggan. Hittills har rasen äfven lämnat goda dragdjur. H. F.
Eringertal, ty., dal i Schweiz. Se Hérens.
Eringsboda, socken i Blekinge län, Medelsta härad. 12,455 har. 2,527 inv. (1906). Annex till Tving, Lunds stift, Medelsta kontrakt.
Erinna (grek. Ἤριννα), forngrekisk skaldinna, lefde omkr. 600 f. Kr. och var samtida med Sapfo, till hvilken hon stod i förtroligt vänskapsförhållande. Såsom hennes födelseort uppgifves dels någon af öarna Telos, Tenos eller Rhodos, dels staden Teos i Jonien. Hon dog vid nitton års ålder. Bland hennes dikter berömmes i synnerhet Elaka'te (sländan), ett episkt skaldestycke omfattande ung. 300 verser, af hvilka numera återstå blott obetydliga fragment af tvifvelaktig äkthet. Hon författade äfven epigram, af hvilka några (sannolikt äkta) finnas i behåll. A. M. A.
Erinnyer. Se Erinyer.
Erinran, krigsv. Erinran om krigsmans förpliktelser infördes i svenska krigsmakten 1887 i stället för den förut och annorstädes använda krigsmannaeden. Åt hvar och en, som inträder vid krigsmakten, skall af regementschef eller annan befälhafvare meddelas erinran, hvilket sker med en viss högtidlighet inför blottad fana. C. O. N.
Erinring, psyk., ett minne l. en reproducerad föreställning (se Minne), som igenkännes, så att man vet om, att föreställningen i fråga ej är ny. I sin omedelbara form beror detta igenkännande därpå, att en reproducerad förnimmelse, till följd af att den förut af oss erfarits, eger en egendomlig beskaffenhet, som Höffding kallat "Bekendthedskvalitet". Medelbart fullständigas erinringen genom att på grund af idéassociation (se d. o.) de förnimmelser, som vid den ursprungliga uppfattningen voro samtida eller närmast föregingo eller efterföljde, återkallas i minnet och den enskilda minnesbilden därigenom så att säga insattes i sin ram och sålunda fattas såsom del af en situation eller ett förlopp i det förflutna. S-e.
Erinringsmedalj. Se Krigsmedalj.
Erinyer l. Erinnyer (grek. Ἐρινύες), grek. myt., urtidsgudomligheter, till sin natursida besläktade med harpyjor och gorgoner och liksom dessa troligen från början betecknande de åskdigra ovädersmolnen. Efter hand fingo de en mera etisk betydelse såsom den hämnande vedergällningens gudamakter. Enligt Hesiodos äro de döttrar af Uranos och Jorden. Hos de tragiske skalderna sägas de vara födda af Natten eller af Jorden och det nattliga mörkret. Erinyernas antal är hos de äldste författarna obestämdt. Homeros omtalar stundom en, stundom flera erinyer, utan att namngifva eller individualisera dem. Först på Euripides' tid fixerades antalet till tre, och under den alexandrinska tiden tillkommo de på deras verksamhet och sinnelag syftande namnen Tisifone (blodshämnarinna), Alekto (outtröttlig) och Megaira (afundsam, fientlig). Erinyerna äro å ena sidan det skuldbelastade samvetets dunkla makter, men ha å andra sidan äfven en mera objektiv betydelse såsom representerande den i tingens och människornas egen natur grundade orubbliga världsordningen, betraktad såsom en öfver människorna stående, hämnande rättfärdighet. Deras verksamhet, som uteslutande är riktad på det ondas förföljande och bestraffande, reflekteras dock därvid på dem själfva och gör dem till ondskefulla, af gudar och människor afskydda demoner, hvilka stundom själfmant egga människorna till öfvermod och synd för att därigenom störta dem i fördärfvet. Hvarje förbrytelse mot naturens eller samfundslifvets eviga grundlagar frammanar erinyernas hämnd, i synnerhet blodskulden, framför allt om denna tillika innebär kränkning af familjebandets helgd; men äfven allmänt mänskliga förhållanden, t. ex. edens och gästvänskapens heliga plikter, stå under deras skydd. Från det mörka Erebosdjupet, där de ha sitt hemvist, uppstiga de för att likt
Källa: Project Runeberg ·
