Sida 141
Elektriska ledningar
godt resultat. Kontaktledningen har för jämförelses skull monterats på flera olika sätt; särskildt har användts indirekt upphängning, där kontakttråden (se fig. 7, 8) genom korta stag är fäst vid en bärlina af stål. En synnerligen jämn och god uppläggning af kontakttråden ernås på detta sätt. Vid banan har äfven anordnats automatisk blockering af stationerna, så att vid stoppsignal linjen göres strömlös ett stycke vid och efter stoppsignalen. Härigenom ernås ett synnerligen effektivt skydd mot olyckor och sammanstötningar. Erfarenheterna från försöksbanan ha hittills lämnat så goda resultat, att allt talar för den elektriska driftens sannolika införande på längre sträckor af statsbanorna.
Historik rörande elektriska järnvägar se Elektriska banor. A. E-m. S. V.
Elektriska kontrollinstrument. Se Elektriska mätinstrument.
Elektriska kraftmaskiner. Se Elektriska maskiner.
Elektriska lampor. Se Båglampa, Elektrisk belysning och Glödlampa.
Elektriska ledningar utföras vanligen af koppar, stundom af aluminium och, i fråga om svagströmsledningar, af brons eller järn. I fråga om starkströmsledningar skiljer man mellan olika förläggningssystem: friledningar och kabelledningar. Friledningar äro blanka eller med isolationsmaterial omgifna ledningar, förlagda i fria luften ("luftledningar") eller i byggnader. Kabelledningar utmärka sig för en sammanhängande metallisk armering. En friledning kan bestå af tråd, lina eller snöre (böjlig ledare, sammansatt af trådar af mindre än 0,5 mm. diameter). Luftledningar utföras antingen blanka eller s. k. luftisolerade; de senare äro öfverspunna och flätade enbart med kompounddränkt jute och sålunda ej i egentlig mening isolerade. Fig. l. införingsrör. Sådana ledningar måste enligt svenska föreskrifter användas inom område, där byggnadsstadgan för rikets städer är gällande, såvidt spänningen understiger 500 volt. Luftledningar för högre spänning få icke vara försedda med isolerande betäckning. Fig. 2. Införing af högspänningsledning. Luftledningar fästas vid isolatorer af porslin (stundom af glas); isolatorerna äro utbildade med droppkanter till fuktighetens afledande. Vid luftledningars införande i byggnader använder man för lägre spänningar införingsrör af porslin, hvilkas yttre del är utbildad till droppkant (fig. 1), vid höga spänningar någon särskild anordning, såsom exempelvis i fig. 2 antydes. Fig. 3. Porslinsknappar för fästande af inomhusledningar. Inomhusledningar utföras blanka endast i maskinrum o. d., i mycket fuktiga eller med frätande ångor bemängda lokaler. Eljest utföras de i regel isolerade. Gummiisolerade eller gummibandisolerade ledningar utmärka sig för ett eller två lager i spiral löpande gummiband med successivt täckande kanter; sådana ledningar äro i Sverige tillåtna vid spänningar under 150 volt. Gummirörledningar eller vulkaniserade ledningar äro isolerade förmedelst ett sammanhängande rör af vulkaniserad kautschuk och äro de mest använda. Isolerade inomhusledningar förläggas antingen som enkelledare, fästa på porslinsknappar, som hopsnodda dubbelledare (eller flerledare), likaledes fästa på porslinsknappar, eller indragna i rör (s. k. Bergmannrör). Rören kunna vara "svarta", bestående enbart af en impregnerad, tämligen hård massa, mässingsklädda, eller utförda af järn (s. k. pansarrör). Fig. 3-5 visa några exempel på nu anförda material. Förr användes i stor utsträckning förläggning i trälist; dylika ledningar äro emellertid numera förbjudna. Fig. 4, Dubbelledarsnöre. Fig. 5. Dosa för afgrening från isoleringsrör. Kablar tillverkas för spänningar upp till 20,000 volt. Vid växelström läggas de till en strömkrets hörande ledarna inom samma kabel; förr användes koncentrisk anordning (fig. 6), numera hufvudsakligen bredvid hvarandra liggande, svagt spiralvridna ledare (fig. 7). De olika parterna isoleras antingen genom i isoleringsmassa indränkt jute e. d. eller genom rent gummi eller, i stor utsträckning, genom en mångfald lager af oljadt papper. Utanpå denna isolering anbringas en sammanhängande mantel af bly, som har till uppgift att utestänga fuktighet. Blykablar af detta slag kunna användas inomhus. Vanligen förses kabeln med en ytterligare armering af järnfband till skydd mot mekanisk åverkan, hvarefter det hela förses med en öfverspinning af asfaltimpregnerad hampa (jfr fig. 8). Kabeln kan, på detta sätt utrustad, nedläggas direkt i marken. Oftast anbringas dock öfver kablarna i kabelgrafven ett skydd af tegelstenar, cementsäckar e. d. Vid förläggning på hafsbottnen förses kabeln med ytterligare mekanisk armering, bestående af en omspinning grof ståltråd. Vid skarfning af och afgrening från kabelledningar användas muffar af järn (fig. 9 och 10), hvilka fyllas med isolationsmassa. Större afgreningar ske genom särskilda
Källa: Project Runeberg ·
