Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker

Originalsida 110
Originalsida 110
Originalsida 110
Originalsida 111
110–111

Sida 110

Elefantdjuren

föreställning om denna historiska utvecklingsprocess. I verkligheten äro dock öfvergångsformerna talrikare än hvad som kunnat återgifvas i denna bild. Hos forna tiders elefantdjur var ock tandömsningen mera öfverensstämmande med den hos öfriga däggdjur förekommande; med kindtändernas förstoring ombildades denna till den egendomliga form af tandömsning, hvilken, såsom ofvan angifvits, kännetecknar de nu lefvande elefanterna. Äfven dessas oformligt stora skalle har småningom utvecklats i sammanhang med betarnas, kindtändernas och snabelns tillväxt; de geologiskt äldre elefantdjurens skalle öfverensstämmer i detta afseende bättre med andra däggdjurs. Af fig. 2 framgår, att skallens förstoring hos elefanten ej sammanhänger med motsvarande tillväxt af hjärnan (se fig. 2; hj = hjärnhåligheten), utan betingas af stora, sinsemellan kommunicerande håligheter, som uppkomma i nästan alla skallens ben.

Fig. 1. Exempel på den historiska utvecklingen af kindtänderna hos elefantdjuren; a kindtand af en bland de tidigast uppträdande Mastodon-arterna, d af den indiska elefanten (alla bilderna starkt förminskade).

Fig. 2. Genomsågad skalle af den afrikanska elefanten. hj hjärnhåligheten.

De nu lefvande elefantdjuren äro två arter, tillhörande elefantsläktet, Elephas; den ena förekommer i orientaliska, den andra i etiopiska regionen.

Indiska elefanten (Elephas indicus) utmärker sig genom sitt korta, breda hufvud med nästan rak ansiktslinje, på hjässan uppdrifvet till två starkt framträdande knölar; snabelspetsen är framtill försedd med ett tydligt afsatt, fingerlikt utskott; å främre extremiteten finnas fem hofvar, å bakre fyra. Gamla hannar lära uppnå en längd från snabelspetsen till svansspetsen af omkr. 7 m. och en höjd öfver skuldran af 3 m.; snabeln är omkr. 2 m. lång. Denna art bebor i vildt tillstånd Indien, Ceylon och Sumatra, är införd till och förvildad på Borneo. Liksom många högre djurarter med vidsträckt utbredning har denna såsom ock den följande utbildat några markerade lokalraser. - Afrikanska elefanten (Elephas africanus, fig. 3) skiljer sig från den indiska företrädesvis genom följande egenskaper: hufvudet saknar hjässknölar; snabelspetsen är såväl framtill som baktill försedd med ett bredt läppformigt utsprång; tre hofvar finnas å bakre extremiteten; öronen äro mycket större; betarna äro kraftigare, kindtändernas skifvor äro större och färre, å tuggytan rombiska, medan de hos den indiska arten äro flera och smalare (fig. 1 d); bålen är kortare, benen längre; kroppshöjden något större (uppgifves blifva omkr. 12 eng. fot, = öfver 3,5 m.). Afrikanska elefanten lefver i Afrikas skogstrakter s. om Sahara; dock inskränkes dess utbredningsområde alltmer, och i flera trakter, där den ännu för ett tiotal år sedan var talrik, är den nu utrotad; under kvartärperioden hade den en mycket större utbredning (Algeriet, Spanien, Sicilien). Fig. 3. Afrikanska elefanten.

Elefanterna äro uteslutande växtätare, som hufvudsakligen lifnära sig af löf, spädare grenar, rötter, gräs etc. Betarna äro, ehuru mycket större hos hannen än hos honan, ej uteslutande könsprydnader eller stridsorgan, utan användas ock för att gräfva upp en del rötter, som tjäna djuret till föda. Redan forntidens folk tamde elefanter. Ej blott den indiska, hvilken i sitt fädernesland ännu i våra dagar är ett högt värderadt och på mångahanda sätt användt husdjur, utan ock den afrikanska elefanten har i forna dagar stått i människans tjänst; i synnerhet förstodo kartagerna att tämja dessa djur, hvilka sedan med orätt förklarats omöjliga att domesticera. Sålunda veta vi, att i den krigshär, med hvilken Hannibal år 218 f. Kr. inträngde i Gallien, befunno sig 37 afrikanska elefanter, och att ej mindre än 80 sådana deltogo i det afgörande slaget vid Zama (202). Af kartagerna lärde sig numiderna och mauretanerna bruket af krigselefanter. Erfarenheterna beträffande elefanterna som krigskamrater voro emellertid ej odeladt angenäma: lättskrämda och våldsamma, anställde de stundom i de egna leden större skada och förvirring än i fiendens. Romarna använde elefanterna företrädesvis vid spelen i cirkus, där de

Källa: Project Runeberg ·