Sida 727
Fariséer
italiensk kastratsångare, f. 1705 i Neapel, d. 1782 i Bologna, elev af Porpora och Bernacchi, uppträdde efter 1722 under oerhördt bifall som koloratursångare bl. a. i Verona och Wien, där han dessutom utbildade sig i buren sång af patetisk karaktär. 1734 engagerades F. i London af Händels motståndare och bidrog genom det kortvariga sinnesrus han väckte till att störta Händels operaföretag. 1736 drog han till Madrid och lyckades till den grad tjusa de spanske konungarna Filip V och Ferdinand VI, att de satte honom i spetsen för politiken, gjorde honom till grand af Spanien honom och hans legitima afkomlingar" !), Calatravariddare och k. kammarsångare med ansenligt lifstidsunderhåll samt öfverhopade honom med skänker. Af Karl III blef han omsider (1761) anmodad ("med nådig tillåtelse att få medtaga sina saker") att flytta till Bologna, där han byggde sig ett ståtligt palats. - F. kallas af Chrysander den skickligaste målsmannen för den musikaliska materialismen, och tvifvelsutan är det riktigt såväl att söka denna typ inom den abstrakta och naturvidriga kastratsången som ock att särskildt uppställa F. såsom representant för det ihåliga musikaliska virtuosväsendet. F. egde nämligen i otrolig grad virtuosens alla yttre egenskaper: hans stämmas klangfärg verkade rent patologiskt fjättrande, dess styrka öfverröstade trumpetens, dess uthållighet var exempellös, dess omfång sträckte sig nästan öfver det mänskliga organets samtliga register, och dess färdighet inbegrep och stegrade ytterligare alla hans föregångares mångfaldiga konstgrepp. Men det föredragna konstverkets innebörd kom ej till uttryck. F. uttryckte och framställde ingenting annat än sig själf: sångerna voro till för hans skull, och deras innehåll var oföränderligt detsamma. Med rätta skyltar F. i Hogarths satiriska tafvelserie "The rake's progress" såsom en bland af gudabilderna för en sedligt anstucken civilisation. - Hans lefnad har gifvit ämne till Aubers opera "La part du diable" ("Hälften hvar"), komedien med sång "Farinelli eller kungen och sångaren" af Saint-Georges m. fl. A. L.*
Faringe, socken i Stockholms län, Närdinghundra härad. 6,641 har. 857 inv. (1906). Annex till Knutby, Uppsala stift, Närdinghundra kontrakt. Hvalfven i F. kyrka ha nu öfverkalkade målningar, utförda 1515 af Laurentius pictor (målare) från Uppsala.
Farini. 1. Carlo Luigi F., italiensk statsman och historieskrifvare, f. 1812 i Russi i Romagna, d. 1866, var till en början praktiserande läkare i Ravenna, förvisades 1843 såsom delaktig i de politiska oroligheterna inom Kyrkostaten 1841, fick 1846 tillstånd att återvända och blef 1847 understatssekreterare i romerska inrikesministeriet. När det republikanska partiet 1848 kom till makten i Rom, drog F. sig tillbaka till Florens, hindrades af det fanatiska prästerskapet efter Roms intagande af fransmännen att återinträda i sitt ämbete och begaf sig då till Turin. Där redigerade han den satiriska tidningen "La frusta" och utgaf Storia dello stato romano dal anno 1814 al 1850 (1850), hvari han häftigt angrep såväl den klerikala reaktionen som det radikala revolutionspartiet. Han ådagalade en mera lugn uppfattning i sin som fortsättning på Bottas historia utgifna Storia d'Iialia dall anno 1814 al 1850 (2 bd, 1854-59). 1850 var han under nio månader sardinsk undervisningsminister samt blef därefter medlem af högsta sundhetsnämnden och deputerad. Vid krigsutbrottet 1859 sändes han af Cavour, hvars politik han understödde, i en förtrolig beskickning till mellersta Italien, valdes till diktator i Modena, Parma och Romagna, hvilka länder han förenade till landskapet Emilia, och blef i juli 1860, efter dess införlifvande med Sardinien, inrikesminister. F. afträdde från denna befattning i okt. s. å., blef efter Rattazzis afgång i dec. 1862 ministerpresident och sökte verka i enlighet med Cavours politik, men måste, sinnesrubbad till följd af öfveransträngning, 1863 afgå, hvarvid kamrarna åt honom voterade en nationalbelöning af 200,000 francs och en lifstidspension på 25,000 francs för hans förtjänster om åvägabringandet af Italiens enhet och hans redlighet vid förvaltningen af Emilia. Ett monument öfver F. aftäcktes 1878 i Ravenna.
2. Domenico F., den föregåendes son, politiker, f. 1834, d. 1900, var 1854-66 officer först i sardinska, sedan i italienska armén och tillhörde 1864-86 deputeradekammaren, som hvars president han flera sessioner fungerade. 1886 utnämndes F. till senator och var 1887-98 senatens president.
Farinosæ, bot., växtserie bland monokotyledonerna, närbesläktad med Liliifloræ. Särskildt utmärkande för hithörande växter, som vanligen äro örter, är den mjöliga fröhvitan (däraf namnet). Serien omfattar 11 familjer, af hvilka de viktigaste äro Reslionaceæ, Centrolepidacecæ, Xyridaceæ, Eriocaulaceæ, Bromeliaceæ, Commelinaceæ och Pontederiaceæ. Med undantag af restionaceerna och centrolepidaceerna förekomma nästan alla till Farinosæ hörande växter i tropikerna. Restionaceerna förekomma nästan samtliga i Syd-Afrika och i Australien, centrolepidaceerna i Australien, de flesta xyridaceer och alla bromeliaceer äro amerikanska. I Europa finnes endast en art, Eriocaulon seplangulare, på de brittiska öarna. G. L-m.
Farinsocker. Se Farin.
Farinös (fr. farineux, af lat. farina, mjöl), mjölig, mjölaktig; grå, matt (om färgen i en tafla).
Fariséer (hebr. perusim, aram. perisin, starkt emfatiskt perisajja, grek. farisaioi, "de afsöndrade", "separatisterna"), ett judiskt parti, som genom sin konflikt med ett annat, sadducéerna, satt en väsentlig prägel på hela den senare judendomens historia; fariséernas betydelse kan därför till fullo förstås endast i samband med sadducéerna. Intetdera af dessa partier nämnes med dessa namn förrän under den senare makkabéertiden (2:a årh. f. Kr.), men deras ursprung sträcker sig icke dess mindre tillbaka ända till den judiska religionsförsamlingens uppkomst i Jerusalem efter återkomsten från Babel, ja, till en del ända till den israelitiska religionens omdaning under fångenskapen i Babel. Då något
Källa: Project Runeberg ·
